torsdag, december 30, 2010

Kommer man inte på något nytt kan man alltid blicka bakåt...

...så här kommer en årskrönika till. Närmast lånad från Emelie.



Vad gjorde du 2010 som du aldrig gjort förut?
Somnade med kläderna på tvärsöver en smal stenhård säng på ett klosterhotell i Rom medan någon sjöng Sarah Brightman-coverspå italienska strax utanför.

Håller du dina nyårslöften och ska du ge ett för 2011?
Nej och nej.

Fick någon i din närhet barn?
Ja. Fast inte så många.

Dog någon i din närhet?
Farmor Berit.

Vilka länder besökte du?
Italien och Estland

Vad skulle du vilja ha 2011 som du saknade 2010?
Mera tid med min man, mina föräldrar, min bror och min bästis.

Vilket datum kommer du att minnas från 2010?
6 oktober, då jag begravde min farmor.

Vad var det största du åstadkom?
Det är så svårt att mäta. Men i våras hade jag faktiskt på sätt och vis två jobb på en gång och det känns i efterhand lite lätt imponerande.

Vad var ditt största misslyckande?
En felbokad transferbuss i Italien kunde krånglat till saker och ting rejält. Men den Helige Ande, I på Klosterresor och snällkollegan M hjälpte till och allt gick bra

Vems beteende förtjänade att firas?
Min makes, han är bäst alla kategorier. Och mina kollegor kyrkvaktmästarna i S:ta Ragnhild, de är verkligen enastående.

Vems beteende gjorde dig ledsen eller arg?
Jag tycker inte bloggen är rätt plats för att outa specifika personer...men jag har läst många berättelser på Prata om det som fått mig att bli både arg och ledsen. Till exempel. Världen är fallen, liksom.

Var tog det mesta av dina pengar vägen?
CSN, Statoil och ICA Maxi. Typ.

Vad gjorde dig jätte-, jätte-, jätteexalterad?
Det nya fina legot i barnhörnan i S:ta Ragnhild är det enda jag kommer på. Har nog inte varit så exalterad i år.

Vilken låt kommer alltid att påminna dig om 2010?
Pack up med Eliza Doolittle och Den jag kunde va med Mikael Wiehe (tack, E!)

Bästa filmer 2010?
Harry Potter och dödsrelikerna var den enda jag såg på bio, och den var bra.

Vad önskar du att du hade gjort mer av?
Skratt, sömn och träning.

Vad önskar du att du hade gjort mindre av?
Stress, oro och skitsnack.

Favorit-TV-program?
Grey's Anatomy, Veckans Brott, Lewis.

Vilken var den bästa boken du läste?
To Kill a Mockingbird

Vad gjorde du på din födelsedag?
Oj. Minns inte riktigt. Jo, förresten, jag tror jag åt lunch med Y. Och så fick jag muminmuggar.

Hur skulle du beskriva din stil 2010?
Svarta stretchjeans+tunika+Duckfeet-skor.

Hur höll du dig ifrån att bli galen?
Det är jag inte så alldeles säker på att jag gjorde...men det gör inget.

Vem saknar du?
Bästa vännerna och gudbarnet på Vikbolandet, kollegan P som flyttade även jobbet till Stockholm, och alla andra vänner jag träffar alldeles för sällan.

Vem var den bästa nya personen du träffade?
Oj. Det är många, men ska jag välja ut en så blir det S, som är vår nya kanslist på jobbet.

Lärde du dig något nytt under 2010?
Jadå. Inget livsavgörande kanske, men numera kan jag en massa saker om glasmontrar, larm och arbetstidslagstiftning som jag inte kunde för ett år sedan.

Vad vill du lära dig under 2011?
Det jag behöver. Man vet sällan vad det är förrän efteråt.

tisdag, december 28, 2010

Årskrönika 2010

I januari var det snö och kallt. Bloggen behandlade t.ex. dopteologi och -liturgi, då särskilt befrielsebönen. Och så avslöjade jag slutet på The Reader.

Februari var minst lika kall och ännu snöigare. Jag bloggade om ämbetssynsrelaterade kränkningar och om boktipsen på Svenska Kyrkans hemsida.

Mars innebar lite mer snö, lite mer Gardelliana och så en hel del om Bjästa.

April innebar vårväder och hörselgångsinflammation. Jag bloggade även om pappor och prinsessor och så förstås om lite ämbetssyn.

I maj gick jag i tonår över Kristina från Duvemåla. Jag debatterade syndabekännelsen i KT och så var jag allergisk.

Juni innebar semester. Då kan man motionera sina käpphästar och utlysa omröstningar om frierier.

Juli månad var varm. Det bodde en ond mås på jobbet, det låg en död fisk på min grusgång och jag predikade på Förklaringsdagen.

Augusti innebar konfirmadresa till Rom, introspektiva pendeltågsresor och Myntrik-minnen.

I september handlade det en hel del om ämbetsfrågan och så lite om Satan och om änglar. Dock inte samtidigt.

I oktober skrev jag om makt och motkulturer, det snöade igen och så gjorde vi pumpalyktor.

Så blev det november vilket visade sig bli den mest produktiva bloggmånaden. Ämnen som avhandlades var till exempel självhjälps-nyckelringar, inredningsperspektiv på gudaföderskan och platsreservationer i helvetet.

December präglades en hel del av #prataomdet men också av jul- och luciarelaterade aggressioner, eller kanske snarare avsaknaden därav. Dessutom blev det en hel del bildbloggat - både adventsmys och julpynt.


Stort tack till alla er som läser och särskilt till er som kommenterar och kommer med inspiration, uppmuntran och utmaningar!

söndag, december 26, 2010

Den bästa bok jag läst...

Vi pratade böcker vid frukostbordet i morse, svärmor och jag. Det är ett av våra många gemensamma intressen. Inger undrade vilken som är den bästa bok jag läst, över huvud taget så att säga, och jag tänkte och tänkte men kom inte på någon så där på rak arm. Nu har jag haft hela dagen och en lång biltur på mig att fundera, så här kommer en lista över böcker som jag haft stor glädje av, och som jag i de flesta fall läst flera gånger:

1. Bytt som Bytt, sa Polly (Russell och Lilian Hoban)
2. Lilla Huset på prärien-serien (Laura Ingalls Wilder)
3. Madicken (Astrid Lindgren)
4. Kulla-Gulla vinner en seger ( Martha Sandwall-Bergström)
5. Emily-serien (L.M Montgomery)
6. HMS Ulysses (Alistair McLean)
7. Molnfri Bombnatt (Vibeke Olsson)
8. Echoes (Maeve Binchy)
9. Flambards (K.M Peyton)
10. The choir (Joanna Trollope)
11. Pied Piper (Nevil Shute)
12. Kapten Corellis Mandolin (Louis De Bernieres)
13. Yttersta domen (PD James)
14. To kill a mockingbird (Harper Lee)
15. Gilead (Marilynn Robinson)
16. Del av möblemanget (Mary Wesley)
17. Kamratfesten (Dorothy Sayers)
18. American wife (Curtis Sittenfield)
19. Special Topics in Calamity Physics (Marisha Pessl)
20. Den hemliga historien (Donna Tartt)
21. Jane Eyre (Charlotte Brontë)
22. Stengrunden (Bo Giertz)


Vilka är era favoriter?

God fortsättning!

Julkatten snarkar


Finaste julgästen


Tomtearmén håller sig i köket.

torsdag, december 23, 2010

God Jul igen

Granen dominerar hela vardagsrummet

God Jul!

Och det hände sig vid...

...halvfemtiden igår, att jag skulle hämta min make från jobbet för gemensam julhandling. Han skulle medföra diverse saker från församlingshemmet - en pläd, en hög papper, en portfölj, ett ängel och ett Jesusbarn. När jag kom var han inbegripen i en konversation, så för att effektivisera saker och ting, började jag lasta in alla hans saker i bilen. Ängeln och Jesusbarnet stoppade jag försiktigt ned i en påse med julklappar, så att de inte skulle komma bort.

Trodde jag, ja. När vi kom hem några timmar senare, och skulle börja packa upp det vi hade handlat, stod det snart skrämmande klart att Jesusbarnet var försvunnet. Han fanns inte i en enda påse, inte i snön utanför bilen, inte i baksätet, inte i bakluckan. Det var lite som att leta efter honom i trädgården på påskdagens morgon, faktiskt.

Maken bet i det sura (eller snarare kalla, för det var -17 eller så) äpplet och satte sig i bilen för att åka tillbaka till Järna. Där genomsökte han hela parkeringen, och, antar jag, även stora delar av entrén till församlingshemmet. Inget Jesusbarn. Inte ens en linda.

En nedslagen präst, stående inför utsikten att krubban som byggts upp stegvis i Postillans fönster under de senaste dagarna, skulle stå Jesusbarnslös på själva juldagen, anlände hem. Stampade av sig snön. Suckade. Och stack som genom en ingivelse handen i sin hustrus jackficka.

Där låg Jesusbarnet. Mjukt vilande på en bädd av vantar, nyckelband, smältande snö och ett och annat kvitto. Och där hade han legat hela tiden, tyst och stilla, sedan han hade rutschat från pappershögen över jackan och mjukt landat i fickan.

Glädjen blev stor, förstås, och Jesusbarnet inväntar nu sin födelse på vår hallbyrå. Vi vågar knappt röra honom.

tisdag, december 21, 2010

In the spirit of the season...

...så tänker jag passa på att vara ogenerat sentimental en lite stund, och härmed tillägna nedanstående sång Södertälje församling - min arbetsplats, min gudstjänstgemenskap, mina vänner, mina systrar och bröder. Ni är (nästan...) allt jag vill ha i julklapp!

söndag, december 19, 2010

Var hälsad, Herrens Moder - jag tror du hade stenkoll!

Bilden är lånad hos Z.


Det finns två diken när det gäller Maria. Det ena är att romantisera hennes lydnad och ringhet, att sätta henne på en piedestal av ljuvhet och underdånighet, som en förebild i underkastelse, med den bonusen att kvinnor som har henne som förebild blir ytterst lätthanterliga. Det andra är att svepa in henne i en blöt offerkofta, som utsatt för ett kosmiskt övergrepp och sedan ett liv i oupphörlig förnedring från den patriarkalaste av alla religioner. Typ. Jag generaliserar lite här. Eller ganska mycket faktiskt.

Men jag undrar ändå, varför det verkar vara så otänkbart med en stark och självklar Maria med trygghet och insikt? Som visste precis vad hon gjorde, som sa ja från hjärtat utan att för den skull vara vare sig förd bakom ljuset eller underdånigt lydig. En tonåring med hjärna, hjärta och självförtroende, med en trygg och ömsesidig relation till den Gud som utvalt henne. Som förvisso fick en massa skit från sin omvärld, våldsam och patriarkal som den var, men som ändå gjorde sin grej och vågade vara den hon var - kanske just därför att valet att bli Jesu mor var det enda fria val hon någonsin fick göra, den enda gång hennes åsikt faktiskt inväntades innan omvärlden skred till handling med henne? Dels för att Gud gav henne styrka när hon behövde det, men också för att hon var en stark person i sig själv, med integritet, trosvisshet och helt enkelt lite tonårigt odödlighetskomplex?

För det finns ju alternativa upplägg som faktiskt inte är så långsökta - inte när man ser till tiden och hur det inte sällan går till i Bibeln. Gud hade kunnat sköta all kommunikation via Josef, eller Marias pappa. Han hade kunnat ställa Maria inför fullbordat faktum, eller inte sagt något alls om vem hennes son var, förrän Jesus var på väg till Golgata, i princip. Men så var det inte. Maria är med från början, hon är välinformerad och hennes synpunkter, hur kända de än är av den allvetande, får blir utsagda - för hennes skull, och för vår skull inte minst. Maria är en fullvärdig, myndig människa, som av egen fri vilja står i tjänst för Gud. Sådana är vi alla är tänkta att vara.

lördag, december 18, 2010

Jag har #pratat om det...

...och jag skulle på ett sätt vilja prata ännu lite mer. Jag skulle nämligen önska att vi tordes prata om de här sakerna också i kyrkans värld. För det händer även hos oss. Det händer på läger, det händer i församlingshem, det händer mellan människor som morgonen därpå sitter på sin vanliga plats i kyrkan.

Att tro på Jesus betyder inte att man automatiskt får en okomplicerat, glasklart förhållande till sex. Att man menar att något är värt att vänta på, betyder inte att man alltid är överens om hur vägen dit ska se ut, och bara att man ser sex som en gåva från Gud, betyder inte alltid att man kan hantera gåvan ifråga. Det betyder heller inte att man kan hantera vare sig alkohol, hormoner eller förvirring och det betyder sannerligen inte att man alltid behandlar sin nästa som sig själv.

Men det kan dessvärre betyda att vi pratar om det ännu mindre än i samhället i stort. Vi som är kristna är lysande på att så att säga fördöma varandras fördömanden i alla möjliga riktningar och ännu bättre på att använda samtalsämnet sex för att positionera oss själva i en önskvärd åsiktsfålla. Sånt kan vi. När vi hamnar i skarpt läge, är det svårare - hur många av oss vet hur just vår församling skulle rett ut en sådan situation som uppstod i Bjästa? Hur många av oss som är ansvariga för kyrkligt ungdomsarbete skulle klara av att lyfta sådana frågeställningar som finns på #prata om det på en ungdomskväll? Hur skulle vi hantera en sådan berättelse, om huvudpersonerna, unga eller äldre, fanns i vår församling, mitt ibland oss, och ville prata om det? Jag är inte så säker på att jag skulle göra någon lysande insats. Inte för att jag inte vill - utan för att jag är så ovan, så full av mer eller mindre medvetna fördomar, rädslor och konventioner.

I bebådelseberättelsen som är temat för morgondagen, finns en kort mening, som landat i min hjärna flera gånger när jag följt #prata om det. Det är Marias svar till ängeln Gabriel - "...må det ske med mig som du har sagt". Inte förrän hon fått svar på sina frågor, och inte förrän hon själv bekräftat sitt samtycke, lämnar ängeln henne och inkarnationen tar sin början. Bebådelsen handlar förvisso inte om sex, men den handlar faktiskt om en kropp som ställs till någon annans förfogande. Och här har vi ett gudomligt prejudikat - inte ens Gud själv, allsmäktig och allt, rör vid en människas kropp utan en ömsesidig överenskommelse. Vill vi vara Hans barn, så är det vår plikt och skyldighet att göra likadant.

Prata om det!

Det började på Twitter, och nu syns det i alla former av media - viljan att prata om sex som blivit fel. När ömsesidighet, respekt och ansvar brustit och sex blivit något helt annat än det är tänkt att vara - händelser som utspelar sig i gråzonen mellan schysst sex och övergrepp. Initiativtagaren Johanna Koljonens egen berättelse och kloka reflektioner kring detta fenomen som är avsevärt vanligare än de flesta av oss ens vill tänka på, går att läsa i DN. Många, många fler vittnesbörd, reflektioner och åsikter finns på domänen Prata om det. Det är en smärtsam, men också mycket viktig läsning.

Jag skrev på temat för länge sedan, under rubriken Kroppsintegritet (igen). Småsaker, kan tyckas, särskilt jämfört med många av vittnesbörden på Prata om det, men precis som jag skrev då, så tror jag det hänger ihop. Lär man sig redan i mellanstadiet att tjejers vilja är underordnad min egen drift, vilja och nöje, så är steget inte så långt till värre grejer tio år senare. Särskilt inte om man dessutom för in alkohol i ekvationen.

För det tror jag man måste göra. Många av övergreppen och de obehagliga händelserna i gråzonerna - inte alla, men många av de grövsta - begås av en berusad gärningsman som utnyttjar en likaledes berusad, eller sovande kvinna. Det betyder inte att det är en förmildrande omständighet för gärningsmannen, och det betyder sannerligen inte att det är kvinnans eget fel när hennes gränser överträds. Men det betyder att vi måste börja prata om alkohol också, om vad den gör med vårt omdöme, vår sexualitet och inte minst med vår impulskontroll.

tisdag, december 14, 2010

Sentimental högtidstillbedjan...

...är en god sammanfattning av Jul, jul, strålande jul. Tycker jag fortfarande. Men, som jag skrev igår, har jag börjat se den med blidare ögon, som ett uttryck för omedveten längtan efter fridsfursten. Mer om det imorgon, om jag lyckas kopiera över kvällens konsertandakt till bloggen.

måndag, december 13, 2010

I år är jag snäll

Jag brukar visst vara lite småarg så här års. Mitt bloggarkiv vittnar om inte annat om detta. Är jag inte arg och hatisk mot glitter, så är jag bitter över att det enbart serverades risgrynsgröt till lunch på luciadagen när jag gick i skolan, och är det inte DET, ja då är jag sur på att Lucia blivit en skönhetstävling för förskolebarn, eller varför inte på texten till Jul, jul, strålande jul.

Men i år har något hänt. Jag har blivit snäll - eller i alla fall oberörd. Jag slipper ju äta gröt, jag kan inte hindra förskoleklasser från att ha luciaval, glitter går att dammsuga upp och även om jag fortfarande tycker präktigt illa om högtidstillbedjan och dess signaturmelodi Jul, jul, så tänker jag inte ta någon strid. Tvärtom. Jag ska prata försonande om den på julkonserten imorgon till och med.

Jag kanske har blivit vuxen, klok och snäll. Eller så har det att göra med att jag bara sov fyra timmar i natt (kaffe på kvällen är gott men dumt när man ska stiga upp vid klockan sex...) och behövt mina krafter till att hålla mig vaken. Sak samma. Luciatåget i Sankta Ragnhild var väldigt, väldigt fint i alla fall. Jag vet, för jag har sett det tre gånger.

lördag, december 11, 2010

Rökiga doftminnen

Det ryker in i vår köksspis ibland. Till exempel idag. Det är inte särskilt roligt, men jag försöker trösta mig med att det luktar likadant som man luktade i håret när man varit på läger i sin ungdom. Det luktade ju faktiskt lite mysigt.

söndag, december 05, 2010

Advent i Kårarp








Domherrar, pepparkaksbak, snöfall, adventskonsert, kattunge och lapphund. Precis lika idylliskt som det låter och ser ut...

torsdag, december 02, 2010

By the way...

...så skulle kan kunna borra minst 43 brunnar i Liberia (enligt Svenska Kyrkans Webshop) för samma summa som de utköpta cheferna på Kyrkans Hus fått i avgångsvederlag. Eller, för den delen 1373 solpaneler i Indien.

Krubban är tom och min julpyntsneuros...

...finns numera inte bara omvittnad här, utan även i Kyrkans Tidning. Det är roligt att kunna sprida sin rigida julpraxis till omvärlden!

Det är mycket jul just nu, så här drygt tre veckor innan det verkligen är dags. Man kan sura och gnälla på det, eller så kan man gilla läget. Jag pendlar lite hit och dit, men börjar mer och mer luta åt det senare. Mycket av förskottsjulandet är ju trots allt vackert, bra och riktigt. Igår till exempel, fick jag höra en fantastisk text, som jag inte minns vad den hette och inte riktigt vad den handlade om, men som innehöll strofen "krubban är tom".

Krubban är tom. Jag tror det ska bli min slogan den här advents- och jultiden. Krubban är tom. Precis som korset är tomt och graven är tom. Herdarna fick änglabud för att fatta vad det hela handlade om. Vi får kanske inga himmelska körer - men vi har tillgång till hela storyn. Vi vet hur det går sedan. Vi vet att Jesusbarnet är uppståndet, mitt ibland oss såväl som igenkommande till att döma levande och döda. Att fira jul handlar inte om att parkera sig i halmen och gosa bebis och snutta stämning, utan om att Ordet blev och blir kött på riktigt.

Jag måste fila på det, förstås, men jag tror det kommer bli bättre ju mer jag tänker på det. Kan vi inte hjälpas åt? Vad tänker ni, när jag säger att krubban är tom?

måndag, november 29, 2010

Julpynt

Vår nyaste adventsljusstake är röd med hjärtan. Det stör mig. Den var vit på kartongen. Det är alldeles för tidigt för rött egentligen. Låter det överspänt? Det blir värre - förrförra året hade vi adventsfika. Mina "vanliga" dukar till vårt vardagsrumsbord var alla i tvätten, så jag lade på en röd duk. Men först efter att ha överlagt med mig själv säkert en timme - juldukar ska egentligen ligga i sin låda, platt stilla, tills eftermiddagen den 23 december. Annars är det fel. Inte så mycket som en tomteluva kommer utanför skåpen innan dess. Jag vet att det låter lite hårt och tvångsmässigt, men jag är hårt präglad.

Jag är nämligen uppvuxen i ett hem med ett extensivt, men hårt reglerat julpyntande. Adventsljusstakarna sattes upp lördag eller möjligtvis fredag före första advent. Julsaker efter storstädning 23 december - EFTER lunch, parallellt med julskinkans tillredande. Varje sak hade sin plats, och starka principer (typ inga tomtar i finrummet) följdes. Lummer hängdes över dörröppningarna. Alla bord och skåp fick juldukar. Bonader med diverse folkloristiska såväl som allmänt tomtiga motiv hängdes upp i de flesta rum. Halm-mobiler hängdes i fönster och från lampor. Gardiner byttes och dörren fick en krans. Granen togs in sist, och så sattes ljusen i. Bara ljusen - klädandet skedde först på julaftons morgon, till tonerna av en raspig CD-skiva med en gosskör från Cambridge. Även där rådde principer - inga tomtar ovanför knähöjd. Plåthusen och glasängeln högst upp. Träfåglarna med spik näst högst upp.

Detta innebär att min barndoms jular verkligen var juliga. Det var verkligen skillnad på advent och jul, och på vardag och fest. Det innebär också att vi - tycker jag i alla fall - har ett väldigt juligt och trivsamt hem mellan 23 december och tjugondedag Knut. Men, som sagt, det innebär också att jag inte är så där vansinnigt tolerant mot medmänniskor som gladeligen tar fram ljusstakarna vid Allhelgona, tomtarna vid domsöndagen och klär granen före lucia. Det är döda ting och adiafora - jag vet. Men jag är lite...julskadad. Typ.

lördag, november 27, 2010

Snart är det advent!



Gott Nytt Kyrkoår mina vänner!

Jag måste bara fortsätta tjata...

...för Lisa gör en sådan viktig iakttagelse i sin kommentar till mitt förra inlägg.

"Problemet ligger också i hur man behandlar kvinnliga präster i Svenska kyrkan då de gör ngt bra. När en man presterar bra får han en dunk i ryggen och får mer ansvar men också större makt över sin egen tid...eftersom han får vara med i den inre kretsen o bestämma. Då en kvinna gör ngt bra så belönas det ibland med orden..."men du, se nu till att inte gå in i väggen" och ett väl utfört arbete resulterar sällan i större frihet och eget handlingsutrymme. För en kvinna resulterar ett väl utfört arbete i mera arbete av samma slag och ofta mindre makt över sin tid."

Det här skulle säkert hända även utan allt fokus på ämbetsfrågan, men jag tror sannerligen vi skulle ha mer tid och kraft och kunskap, om vi kunde anpassa kartan efter verkligheten och handla därefter.

torsdag, november 25, 2010

Jag har sagt det förut....ganska många gånger....


…och jag säger det igen: Det är inte teologiskt kvinnoprästmotstånd som är arbetsmiljöproblemet nr 1 för prästvigda kvinnor!

Åtminstone inte för den stora majoriteten av oss. Vad som däremot finns, är en kultur där kvinnor måste prestera lite mer än män för att så att säga hänga med och få motsvarande status, bekräftelse och effekt. Det finns löneskillnader utifrån kön, det förekommer plumpa skämt och fördomar och det ställs andra krav på kvinnliga präster än på manliga – vi ska vara mjuka, snälla och gärna ställa upp en extra gång. Men det handlar inte om teologi och bibelsyn, utan om vanliga, simpla fördomar och mönster, och det är inte unikt för kyrkan utan finns överallt. Dessutom är kvinnliga präster genomsnittliga kvinnor, vilket innebär att många tar huvudansvar för hem och familj, parallellt med sitt heltidsjobb. Klart som farao man blir stressad. Särskilt om man dessutom förväntas vara en modern och inkännande präst, som skapar nytt och öser ur sitt eget inre hela tiden och aldrig får låta sig bäras av traditionen och ordningarna – det kravet och idealet tror jag kan vara vanligare för kvinnor, möjligtvis.

Att ämbetsfrågan alltid, alltid ska dras upp så fort man diskuterar kvinnor och arbetsmiljö i Svenska Kyrkan är djupt olyckligt, ur en hel massa synvinklar. Dels tar det fokus från de större, och vanligare problemen, med icke-teologisk diskriminering, dels tar det fokus från alla andra kvinnor som arbetar i kyrkan – de flesta av oss är faktiskt inte präster men arbetsmiljön är tämligen likartad. Det vore till exempel intressant att se hur vanligt det är med sjukskrivningar bland diakonvigda kvinnor, eller kvinnor som är kyrkomusiker, kanslister eller pedagoger. Dessutom, så gör det att några få människor får skulden för något, som de inte alltid orsakat, och som framförallt är väldigt många andra människors problem och ansvar, och det möjliggör att saker och ting fortsätter vara ungefär som de är.

Jag bryr mig inte om ifall en kollega tror annorlunda än jag om ämbetet – så länge han eller hon inte är direkt otrevlig, eller saboterar min ämbetsutövning. Däremot vill jag inte ha lägre lön än mina manliga kollegor. Jag vill inte höra att jag gjort karriär för att jag jobbar med huvudfokus gudstjänst och liturgi istället för med barn och familjer. Jag vill inte ha kommentarer om mitt utseende, min familjeplanering eller mitt äktenskap, jag vill inte bli kallad för lilla gumman eller gullet och jag vill inte höra hur fantastiskt mjuka och fina kvinnliga präster är och hur allt som är bra med mig beror på mina kromosomer. Jag vill bli bedömd utifrån min tjänsteutövning utan att behöva höra hur duuuktig jag är som klarar av att göra det jag är utbildad för och har erfarenhet av - mitt jobb, helt enkelt. Mina manliga kollegor brukar sällan dela de här upplevelserna, så är det så mycket begärt att jag och mina ämbetssystrar också kan få slippa?

Och som vanligt, detta är ingenting som rör min tjänstgöringsförsamling specifikt, utan sånt som jag mött och/eller tror finns i många sammanhang och på många nivåer i Svenska Kyrkan.

tisdag, november 23, 2010

Melanchthon och Schartau - en berättelse om terrorbalans

Egentligen har det gått över förväntan. Men ingen kan påstå att det råder frid och harmoni i vårt hus just nu.

Melanchthon, som varit husets första och bästa katt i snart sju år, har visserligen inte brukat våld mot sin unge gäst - han får äta ur hennes skålar och gosa med hennes människor utan att hon protesterar - men kommer han för nära henne, låter det i sanning förfärligt. Hon fräser högre än vi någonsin hört förut, och så utstöter hon någon sorts märkligt läte som vare sig är ett morr eller ett jam utan någon sorts avgrundsylande. Schartau ser mest förbryllad ut när detta händer, men håller noga säkerhetsavstånd. I övrigt utnyttjar han skamlöst sin status som liten och söt - hoppar upp på bordet när vi äter, leker med mitt hår, klättrar i gardinen och betar i krukväxterna. Eller, som just nu, sitter på min axel och spinner högljutt i örat på mig, samtidigt som han planerar en attack mot mitt halsband/tangentbordet/något som rör sig på skärmen. Melanchthon, kraken, betraktar det hela med illa dold svartsjuka, men snart är ordningen återställd och hennes ställning som först och bäst och finast återtagen. För imorgon bitti flyttar Schartau, och byter namn till Pelle.

söndag, november 21, 2010

På domsöndagen...

...kan man får höra en predikan som innehåller en tre meter lång dammvippa, bevittna terrorbalans mellan katter och dessutom får gosa med världens finaste guddotter!



Och därefter musikgudstjänst, asiatisk buffé och nyaste Harry Potter-filmen.

lördag, november 20, 2010

Hedersproblematik i Mattisskogen

Med ett styck mjuk kattunge i famnen och ett styck svartsjuk lapphund bredvid, har jag ägnat
eftermiddagen åt att titta på Ronja Rövardotter och nu tycker jag rätt synd om Ronja Rövardotter.

Hon växer upp bland yrkeskriminella, med en känslomässigt labil, våldsam och kontrollerande far, som gör en skön konst av såväl raseriutbrott som känslomässig utpressning. När hon ifrågasätter hans verksamhet och väljer icke godkänt, manligt sällskap utanför den egna gruppen, förskjuter han henne offentligt. Ronja rymmer hemifrån, men eftersom Birk visar sig vara rätt svartsjuk och omogen av sig han också, får stackars Ronja ägna stora delar av sommaren åt att hantera alla karlar som säger sig inte kunna leva utan henne. Det lyckliga slutet känns inte direkt trovärdigt, utan snarare som ett tecken på att filmskaparna såväl som författaren inte riktigt fattat att de manliga huvudpersonerna är manipulativa puckon.

Bara till låns...



Just nu bor Schartau hos oss. På onsdag ska han flytta till Sigtuna och gå under namnet Pelle, men tills dess är det obegränsat med gos och bus som gäller. Eftersom Melanchthon aldrig bodde hos oss som kattunge, är detta en ny upplevelse att en liten varm och spinnande boll leker med ens hår, nafsar i ens näsa och är helt ljuvlig i allmänhet.

Melanchthon själv är i landsflykt, eftersom även Sarro är på besök. Hon har dock sett inkräktarna genom köksfönstret, och enligt orolige husse såg hon fullkomligt tillintetgjord ut. Vi får se hur det utvecklar sig...

torsdag, november 18, 2010

Undantaget som bekräftar regeln

Jag tycker inte om fantasy. Har aldrig gjort. Jag föredrog tidigt böcker "som skulle kunna hända på riktigt" framför rena sagor, och förstod aldrig riktigt grejen med vare sig Bröderna Lejonhjärta eller Mio min Mio. Ronja gick bra - men jag hade föredragit den utan grådvärgar och sånt. När pappa en tråkig höstdag försökte introducera Sagan om Ringen blev jag bittert besviken. Han hade pratat en hel del om de böckerna, och sagt att dem skulle jag absolut läsa när jag blev lite äldre - och så handlade den också om grådvärgar! Eller motsvarande. Jag fattade ingenting. Jag försökte verkligen - många böcker blir ju bättre efter ett tag - men det hjälpte inte, jag blev bara sömnig. Flera år senare gjorde jag ett nytt försök, denna gång med Bilbo. På ren vilja och läsvana läste jag kanske en tredjedel, innan jag gav upp igen - varför läsa om en hårig hobbit när man inte vill, liksom?

Därför var jag ytterst skeptisk när böckerna om Harry Potter dök upp. Inte ens när mina jämnåriga kursare på universitetet var alldeles lyriska, så mycket som övervägde jag att ens öppna en Harry-bok och ännu mindre se en film. Detta framhärdade jag i, ända tills en sommardag när jag hälsade på min kompis H i hennes stuga i Sörmland. Hennes lillasyster och pappa var också där, och i kvällsritualen ingick högläsning ur - just det - Harry Potter.
Jag kom in mitt i handlingen i bok nummer två och förstod inte mycket, men det var riktigt spännande. Tillbaka i Uppsala på hösten såg jag den första filmen - och sedan var jag fast. Maken och jag lånade alla böckerna som fanns på svenska av svärmor (som är lärare och därmed har en mycket bra barnbokhylla) och läste dem högt för varandra. När det kom ut nya böcker köpte jag dem på engelska eftersom jag inte orkade vänta på översättningarna. Jag minns särskilt en sommar, när jag jobbade på ett äldreboende och spenderade alla raster antingen på balkongen eller i blöjförrådet, frenetiskt läsande. Vi har sett flera av filmerna på premiärdagen och ett tag hade jag faktiskt en vävd Hermione-poster på mitt arbetsrum.

Jag har ingen aning om varför just Harry Potter är undantaget från min fantasy-regel. Jag har inte omvärderat min syn på genren som helhet heller. Jag bara gillar Harry, helt enkelt. Eller, mest Hermione egentligen. Det är alltid tilltalande när prestationsprinsessor får vara hjältinnor.

Nu har jag en ny matte!

Hon heter Rosmari och är jättesnäll!

tisdag, november 16, 2010

Min nya favorit!

Eliza Doolittle (hon som finns på riktigt, inte hon i musikalen...) har sjungit för mig hela kvällen och lär göra det under morgondagen med. Mina favoriter är Pack it up och Mr Medicine!

måndag, november 15, 2010

Om övergrepp i förtrolighetens namn

Jag tror att de flesta som gått kyrkliga utbildningar har varit med om det. Man ska sitta i en ring, och man ska dela. Man ska dela reflektioner kring en bibeltext, kring en gudstjänst, kring sin tro eller rentav sin livsväg. Man skickar ett ljus, och delar. Skickar en boll, och delar. Tittar på värmeljusen i skål i mitten, och dela. Man måste inte dela, förstås. Men säger man pass varenda gång, blir folk lite trötta på en. Och när alla andra berättar så personligt och fint, så borde väl jag också, kanske...De får ju inte tro att jag döljer något. Eller att jag är helt okänslig. Eller korkad.

Nu raljerar jag lite grand. Givetvis finns det en poäng med att dela tankar, känslor och tro. Särskilt när man menar sig vara kallad att stå i evangeliets tjänst. Jag har varit med om många fina vittnesbörd, många goda och lärorika samtal i sådana här situationer. Men samtidigt, så vet jag att vi är många som någon gång gått från en sådan övning och känt oss lite besudlade. Man har fått veta mer än vad relationerna och sammanhanget egentligen medgav, delat mer än som känts naturligt, och OK. Förtrolighet bygger på relation och tillit - men de här övningarna görs tillsammans med människor, och på ett sätt, som man inte valt själv.

När man är vuxen kan man, även om det kan vara jättesvårt när man befinner sig i ett sammanhang där man ska bli bedömd, säga ifrån. Man kan säga pass varenda gång ljuset passerar. Man har ofta mognaden att veta ungefär var man ska dra sin egen gräns. Och man har, i de allra flesta fall, själv valt att vara där.

Radioprogrammet Kaliber, rapporterade just om ett annat sammanhang, där sådana här samtal förekommer, nämligen inom ämnet Livskunskap i skolan. Elever, föräldrar och lärare vittnar om hur elever blir ombedda att inför sin klass berätta om de har en alkoholiserad familjemedlem eller om de blivit våldtagna. Hur de uppmanas att berätta om sina innersta känslor och ibland till och med öva på att sänka varandra. Detta på obligatorisk lektionstid, tillsammans med människor de inte valt, som de kanske inte ens känner och, inte helt sällan - knappast känner sig trygga med.

Det kan säkert funka, ibland. Med en klok lärare som vet var integritetsgränserna går, övningar som håller sig på ett generellt plan och i en trygg barngrupp där man har en bra stämning från grunden. Jag kan också, bara alltför väl, föreställa mig hur dessa välmenande övningar blir verktyg i pågående mobbings- och skitsnackssituationer och hur grupptryck och lärartryck får vilsna tonåringar eller impulsiva barn att blotta sig på ett sätt som bara blir fel. Hur alldeles vanliga barn, som bara råkar ha hög integritet blir föremål för lärarnas godhjärtade misstankar - "hon döljer säkert något, hon behöver släppa sina försvar" och hur känsliga barn triggas upplever det hela som mycket obehagligt.

Ibland är jag så oändligt tacksam att jag är vuxen. Lyssna på programmet, så delar ni säkert min känsla.

söndag, november 14, 2010

Yttersta domen på 15 minuter

På grund av olyckliga omständigheter och kommunikationsmissar, fick jag i torsdagskväll skriva denna betraktelse på sisådär 15 minuter och sedan med skamförakt klicka iväg den till Länstidningen som egentligen velat ha den dagen innan. Det kändes kanske inte som världens bästa söndag att panikskriva en max-2000-tecken-lokaltidningsbetraktelse till, men är man en Wachet Auf-freak så är man...


Jesaja 51:4-6

Söndagen före domsöndagen har temat Vaksamhet och väntan, och mer specifikt om vaksamhet och väntan inför Jesu återkomst. Evangeliebokens texter handlar alla om det – att leva beredskap för att en dag, som vi inte har en aning om när den kommer, då ska Jesus komma tillbaka och han ska döma alla människor.

Det är lätt att rygga tillbaka inför tanken på en domstol, hur gudomlig den än må vara. Särskilt när vi inser, att den kommer att gälla också oss, och våra liv. Det är lätt att rygga tillbaka, lätt att vilja bortförklara eller helt enkelt fly undan det faktum att Jesus faktiskt är Bibelns störste domspredikant och vill att vi ska veta vad som komma skall. Talet om Jesu återkomst och domens dag, det är något att ta på största allvar, och leva i just vaksamhet och väntan inför.

Men vi får heller inte glömma vem det är som ska komma, vem det är som ska döma oss. Det är ingen okänd och okänslig domare, som hellre fäller än friar. Nej, det är vår bror, vår vän och vår frälsare, han som föddes i ett stall, vandrade omkring här på jorden, förlät synder och botade sjuka. Det är samme Jesus som älskat var och en av oss så mycket att han dött en plågsam död för att vi ska få leva. Samme Jesus som lovat att den som kommer till honom, ska han inte visa bort. Det han kommer med på domens dag, det är rättvisa, och frihet. Domens dag kommer också vara upprättelsens och sanningens dag, en dag då kärlek, rätt och sanning segrar för alltid. Den må innebära att himlen löses upp som rök och jorden slits som en klädnad – men den är likafullt dagen då Jesus ska komma med hjälp som varar i evighet och en rättfärdighet som aldrig tar slut. Det är en dag att invänta med allvar och i självrannsakan – men också en dag att se fram emot med glädje och tillförsikt. Herren kommer. En dag kommer allting bli som det från början var tänkt att vara.

Jag får inte bo i Mölnbo...




...nån annan som vill ha mig?

fredag, november 12, 2010

Tjejkväll med Melanchthon

Eftersom maken är upptagen med sina kursböcker och PM, får Melanchthon och jag roa oss själva ikväll. Vi har lite olika definitioner av fredagsmys - fredagsgodis för Melanchthon betyder Kitekats Kattitydmeny och lite vatten från duschbrunnen, medan jag föredrar hämtmat från Abbes och lite glass. Mellis tycker att sömn med små avbrott för att örontvätt är den bästa aktiviteten, själv tänker jag ägna mig åt enkla nöjen såsom en DVD-box. Soffan, brasan och filten däremot, uppskattar vi båda två!

Melanchthon laddar inför fredagsmyset

tisdag, november 09, 2010

Note to self:

Det är hål i Foppatofflor. Det betyder att om det är snö på marken, och man går ut i Foppatofflor, så kommer snön in i tofflorna med följden att man först blir väldigt kall och sedan väldigt blöt.

måndag, november 08, 2010

söndag, november 07, 2010

Det finns en särskild plats i helvetet...

...för sådana som jag. Med egen inhägnad och allt.

Tur att jag är den typen av konservativ kvinnlig präst som tror på försoning genom Kristi Kors.


Jag anar ett mönster...

...i min tvätthög.

Nya perspektiv

Altartavlan i S:ta Ragnhilds kyrka, är en tämligen obehaglig målning. Den föreställer hur en bakbunden, lätt framåtlutad Jesus pryglas med knutpiska av tre sammanbitna män i vad som ska föreställa Pilatus palats. Tittar man längst upp till vänster, så ser man två små personer till, en man och en kvinna som tittar in genom ett fönster. De är ganska färglösa, som om fönsterrutan skulle vara repig och solkig, och deras ansikten är uttryckslösa, med stora ögon och halvöppna munnar. Jag har tjänstgjort i S:ta Ragnhilds kyrka sedan juni 2005 men jag har aldrig inte ens sett dem. Inte förrän under trosbekännelsen idag.

Jag undrar vilka konstnären tänkte sig att de ska föreställa - Johannes och Maria, som följt med på avstånd och lamslagna av skräck tittar på hur deras mästare torteras? Några förbipasserande, som hastigt tittar in genom ett fönster hos Pilatus och tänker "usch, så obehaligt, stackaren..." och sedan går förbi? Eller några ur hopen som vrålat "korsfäst, korsfäst" för en stund sedan och nu belåtet ser att de tycks få sin vilja igenom. Eller för den delen Judas, som skräckslaget betraktar vad han ställt till med?

Oavsett vilket, så är min känsla att de två ansiktena som tittar på, är till för oss att spegla oss i. Vad tänker jag, när jag ser min Herre lida, på bild eller tanke såväl som i en medmänniskas gestalt här och nu? Kommer jag nära, vänder jag mig bort, eller ropar jag korsfäst? Ser jag att detta har med mig att göra - eller är ett lidande som bara gäller någon annan?

lördag, november 06, 2010

Provokativ insikt

I diverse olika butiker och sammanhang, har jag stött på en storts stora, blanka nyckelringar från ett företag som heter Kreativ Insikt. De har olika små affirmationer på sig, som alla andas positivt tänkande av typen "välj glädje". Inte riktigt min tekopp alltså. Snarare tvärtom. Jag blir tokprovocerad. Först trodde jag det berodde på att jag är överkänslig mot klyschor och en viss sorts sentimentalitet - en smakfråga helt enkelt. Sen satt jag och tittade på nyckelringarna på nätet och blev argare och argare och insåg att nej, det här handlar om något större. Det handlar om att jag tycker att merparten av de där positiva affirmationerna inte alls stämmer. Jag tycker till och med de är lögn. Här är några exempel:

"Idag är en bra dag", står det på en nyckelring. Den är väldigt fin. Men livet är fullt av dagar som inte är bra. Som aldrig kommer kunna sägas vara bra ur någon annan synvinkel än att det är bättre att vara vid liv än motsatsen. Det finns dagar av sorg, av sjukdomsbesked, av smärta, av övergrepp och förtvivlan. Dagar då man drabbas av saker man inte kan värja sig emot. Dagar som inte borde få finnas. Dagar då en sådan text inte bara är fel, utan ett hån, eftersom den bygger på slutsatsen att alla dagar är bra, och känns det inte så är det fel på dig som inte kommit till insikt.

"Det är ditt liv. Följ dina drömmar" är texten på en annan nyckelring. Och det är ju på ett sätt sant - mitt liv är mitt, och mitt liv är mitt ansvar. Vilket sannerligen inte är så enkelt som att följa sina drömmar - även om många drömmar sannerligen är bra och förtjänar att uppfyllas. För mitt liv är inte bara mitt, eftersom de allra flesta av oss står i relation till andra människor. Följer vi våra drömmar rakt av, så krossar vi inte sällan någon annans. Och alla drömmar är inte goda.

"Se, inse, det finns ingenting du inte kan göra", står det på en tredje. Vilket kvalificerat skitsnack. Det finns massor av saker som jag inte kan göra, både saker som är rent fysiskt omöjliga, och andra som jag inte klarar av på ett mer personligt plan. Ännu fler saker som jag inte ska göra, eftersom de inte är goda, inte är rätta, eller helt enkelt inte är mina uppgifter. Och är det någonting som jag mår bra av att inse, eller åtminstone påminna mig om, så är det att just jag vare sig kan, ska eller måste göra allting. Och rent teologiskt, så finns det en stor grej jag inte kan, och det är att frälsa mig själv. Inte ens genom att välja glädje och tänka positivt. Jag menar, jag kan tänka lika positivt som en armé av Kay Pollak-kloner och jag kommer dö i alla fall.

Sammanfattningsvis så tycker jag att det här inte bara klyschigt, utan dessutom självupptaget och verklighetsfrånvänt. Det är de sekulariserade, privilegierades västerlänningarnas tröst i ett ytligt, individualistiskt samhälle där de existentiella frågorna inte tillåts handla om liv och död utan bara om balans och välbefinnande. Det är lagiskt, det är banalt och det är dömt att misslyckas.

torsdag, november 04, 2010

Rätt ska vara rätt.

Länstidningen har skrivit om massakern i Bagdad flera gånger nu. Inklusive en ledare.

På lördag kl. 15 hålls en minnesgudstjänst i S:ta Ragnhilds Kyrka för dem som blev mördade.

Bara så ni vet...

...så skulle jag gärna arbeta i samma församling som de domkapitelsanmälda. Jag tror det skulle gå jättebra. Sammanhang och platser där drev av detta slag sätts igång och hålls vid liv däremot, är jag glad om jag slipper.

onsdag, november 03, 2010

Mina vägar är inte era vägar, säger Herren...

...och varför skulle en Gud som räddade världen via en tonårsgraviditet, och en Frälsare som öpppnade blindas ögon med sand och saliv, banga för att använda sig av heminredning och presentpapper för att föra människor till sig?

Sofia uttrycker det fint i en kommentar till mitt förra inlägg, och jag citerar en liten bit:

"...det kan mycket väl finnas djup i det som inte är medvetet hos den som tillverkar och köper. Det står ju i Bibeln att man ska vara vänlig mot främlingar för att det har hänt att människor haft änglar på besök. Jag tänker att det kan vara så med de där inredningsdetaljerna, orden i sångerna, eller vad det nu kan vara. Eftersom jag hade firat advent och allt det andra så hade jag ju hela klangbotten klar för mig när det gick upp för mig vad Gud var. Och inte minst sångerna, folkliga koraler och andliga visor, som jag träffat på som folksångerska - för mig sade de någonting vackert om människan men de hjälpte säkert till att föra mig närmare det kristna. Så jag tror inte att det är så alldeles säkert att vi som är troende ska fnysa åt såna där tendenser(...)"

Klokt tänkt. Jag ska inte fnysa mera.

tisdag, november 02, 2010

Hell dig Maria, du finns på presentpapper

Det finns en väldigt trevlig inrednings- och klädbutik på vägen mellan S:ta Ragnhildsgården och tågstationen. Det luktar alltid gott där, och expediterna är mycket mycket vänliga och mycket hjälpsamma. De säljer, förutom jättefina märkeskläder, doftljus, lite leksaker, lite smycken, stora vita bokstäver att sätta upp på väggen, nyckelringar med själfull text, vackra kort och lite annat i samma stil. Bland annat, upptäckte jag idag, små Mariastatyer av gips och vita, vaxade presentpåsar för vinflaskor, med följande text tryckt på ena sidan:

Ave Maria, gratia plena,
Dominus tecum, Virgo serena.
Ave cuius conceptio,
solemni plena gaudio,
celestia, terrestria,
nova replet letitia.

Mitt behov av en sådan påse kändes mycket litet just då, men nu önskar jag nästan jag hade köpt en, för att kunna visa här på bloggen. I alla fall, när jag satt på tåget, funderade jag över vad en sådan påse, i en sådan affär är ett tecken på. Är det en stilla påkristning, en försiktigt normalisering, via presentartiklar? Är det ett tecken på att kristna böner inte längre är töntigt, utan något man med stolthet kan svepa in sin gå-borts-vinflaska i? Eller är detta ett tecken på att sekulariseringen så djup, och omvärldsanalysen så grund, att en av världens mest kända och älskade böner utan vidare kan användas som en kul detalj, en vacker, latinsk text på en påse, som man inte vet vad den betyder och verkligen inte hur den används? Och den milda, stilfullt skavda, madonnan som ett inslag i det perfekta inredda Shabby Chic-hemmet, något som känns gammaldags och romantiskt men som inte har något som helst med vare sig Gud eller Jesus att göra?

Jag lutar tyvärr åt det senare. Tycker ni jag är svartsynt, håller ni med, eller har ni egna analyser av detta lilla kulturfenomen?


PS: Ingen skugga över butiken, den är verkligen hur mysig som helst och kan sannerligen inte ta ansvar för en eventuell inredningsrelaterad sekulariseringsprocess. Vill ni kika in? Här är deras blogg!

måndag, november 01, 2010

Nyhetsvärde?

Sedan 2003 har ca 7000 irakier kommit till Södertälje. Alla bor givetvis inte kvar, men gruppen är stor. Många av dem är kaldeiska kristna, som flytt undan religiös förföljelse och terror i Irak.

Igår togs en församling samlad till kvällsmässa i en kyrka i Karrada i Bagdad som gisslan av beväpnade män. Deras krav var frisläppande av dels fängslade al-Qaida medlemmar, dels muslimska kvinnor som påstås vara fängslade i ett koptiskt kloster och tvingade till konversion. Under fritagningen dödades 47 personer, varav ungefär 25 hörde till gisslan.

Om detta står ingenting i dagens upplaga av Länstidningen Södertälje, och jag hittar ingenting på deras nätupplaga heller. Trots att detta är något som berör en stor del av Södertäljes befolkning, som har familj, släkt och vänner i Bagdad eller till och med väntar på att avvisas just dit. En ytterst märklig nyhetsvärdering, måste jag säga. Antingen har man inte koll på hur ens spridningområde ser ut, eller så inbillar man sig att svenskirakier inte läser tidningen.

Svenska media skriver tämligen lite om det inträffade över huvud taget. Vilket jag inte tror hade varit fallet om det ägt rum i London, New York eller Bangkok, för den delen.

Uppdatering 18.35 Dagen skriver om händelserna. Enligt deras källor ställde sig angriparna bland barnen, för att göra det svårare för säkerhetsstyrkorna att komma åt dem, och den förste som de sköt var prästen som ledde mässan.

Jag har rätt svårt att se att det skulle saknas en generell hotbild mot kristna i Bagdad, när det uppenbarligen är förenat med livsfara att gå i kyrkan en vanlig söndag.

söndag, oktober 31, 2010

En korsmärkt pumpa

I detta tecken ska du segra...

Detta borde de katolska biskoparna i Storbritannien gilla.
För man behöver inte dissa pumpa bara för att man gillar Jesus, så det så.

lördag, oktober 30, 2010

Jag tycker Halloween är rätt OK faktiskt.



Allra särskilt sådana här år, när det infaller nästan en vecka före Allhelgonahelgen. Det finns något härligt i att med skräckblandad förtjusning driva lite med det man är rädd för, och något befriande i att veta att alla läskigheter faktiskt är besegrade en gång för alla. Och så är det så fint med pumpalyktor! Årets pumpa brinner på trappen just nu, med ett stort kors utskuret. Imorgon ska jag komplettera den med några kristusmonogram!

Om alkohol och ansvar

Jag ska vara helt uppriktig. Det är inte alldeles enkelt att vara uppvuxen i en djupt nykteristisk miljö och samtidigt vara högkyrklig, när det kommer till frågan om alkoholfritt vin/juice i nattvarden. Särskilt inte om man dessutom hört eller läst vittnesbörd från nyktra alkoholister som inte alls resonerar som motionärerna till kyrkomötet, eller som Mikael Bedrup. Tvärtom ser flera av dem det som en hederssak att ta emot Kristi kropp och sedan lägga handen på axeln. De gör det med en stolthet över sin kamp och seger över missbruket, en kamp de ofta fört tillsammans med den de just tagit emot. Tankar på att detta inte skulle vara en "hel" eller "riktig" nattvard tycks dem främmande, och att det väckt något uppseende vid nattvardsbordet har åtminstone jag aldrig märkt. Det finns också nyktra alkoholister som menar att det är en viktig del av nykterheten, att den också får kosta på. Därmed inte sagt att jag inte tar Mikael Bedrups och motionärernas erfarenheter och goda uppsåt på allvar, tvärtom - men jag tror det är viktigt att komma ihåg att det finns fler sätt att se och uppleva saken.

Men det är inte riktigt den frågan jag tycker är den mest brännande, alkohol- och missbruksrelaterade frågan för Svenska Kyrkan. För det serveras och dricks faktiskt avsevärt mer vin i kyrkliga sammanhang, som inte är nattvard. På Kyrkomötet, till exempel. På stiftsgårdar, präst-och-diakonmöten, på kyrkliga kurser och konferenser. I församlingshem, ibland även vid verksamhet i församlingens regi. Det är avsevärt vanligare än vad en godtemplarunge som jag, uppvuxen i Närke dessutom, någonsin hade kunnat ana. Utan att vara alkoholist, tror jag mig ana att sådana situationer är minst lika farliga ur återfallssynpunkt, eftersom alkoholen i sig har en ännu mer central och social roll. Sammanhanget påminner dessutom mer om de sammanhang där man en gång började dricka, och fokus ligger på festen, samvaron, det trevliga och avslappnande - "Klart du ska ha ett glas", liksom. Mängden alkohol som tillhandahålls, är dessutom betydligt större än vid ett nattvardsbord, liksom de sociala effekterna för den som påbörjar, eller tar hela återfallet i sina kollegors åsyn.

Kanske är det i den änden vi ska börja? Jag ser fram emot en motion om ett alkoholfritt kyrkomöte, alkoholfria stiftsgårdar (här är Rättvik en förebild!) och alkoholfria församlingshem.

Med Frälsaren i ett fast grepp...


...behöver inte ens små skelett vara mörkrädda!


torsdag, oktober 28, 2010

Apropå vad en nattvardskalk ska innehålla...

...kan man läsa Fjärde Väggen. Eller Mikael Bedrup. Eller Dagblogg,(men då får man skrålla ned lite för där kan man inte länka till enskilda inlägg).

De är läsvärda, alla tre. Oavsett vad man tror om sakramentsförvaltning och alkohol i allmänhet och synnerhet.

Det finns grader...

...och så vidare. Ibland gör gradskillnader stor skillnad. Ibland kan det göra minst lika stor skillnad, att man inte skiljer det ena från det andra. Till exempel när det gäller frågan om kyrkans ämbete. Läs Ad orientem så förstår ni vad jag menar.

För övrigt har jag mycket svårare för chauvinistiskt motiverat kvinnoprästmotstånd, som dessutom sällan är utsagt och ibland inte ens medvetet, än teologiskt dito. Det är tur att det så ytterst sällan sammanfaller!

onsdag, oktober 27, 2010

Saker jag bli glad av en onsdag när det regnar:

* Att såväl kloka ämbetssystern Eva Hamberg som kloke gamle uppsatshandledaren och föreläsaren Thomas Ekstrand blivit invalda i Svenska Kyrkans Läronämnd.

* Att en av damerna på pastorsexpeditionen hade en påse Ahlgrens lakritsbilar som hon frikostigt delade med sig av.

* Att det visade sig vara lätt som en plätt att hitta glasmontrar i rimlig prisklass via internet.

* (Ännu) en ny Gudrun Sjödén-katalog.

* Thaimat med maken i vårt stökiga kök.

lördag, oktober 23, 2010

Prästbarns-barndom när den är som allra bäst...

Jag är en kyrkbroiler, uppfödd bland kringspridda frimärkskragar, dopblanketter och psalmböcker, på pastorexpeditioner, krematoriesakristior och inte minst i församlingshem. Det haft haft sina sidor, men oftast var det helt OK och ibland var det helt underbart. Som när det var missionsauktion.

Min barndoms missionsauktioner ägde rum i små församlingshem på Närkeslätten, oftast i december. Det luktade av stearinljus, kaffe och varma människor, borden dignade av sylt och saft och broderade kuddar och man fick fika så mycket man ville. Höjdpunkten kom när någon farbror - ofta kyrkorådets ordförande eller någon annan verbal förmåga, satte igång med utropandet. Då fick alla barn ställa sig beredda för att överlämna det inropade till rätt person, och sedan återvända till syföreningstanten in charge med betalningen. Man sprang och sprang i sina klickande finskor, alltmer varma och uppspelta och hela tiden skamlöst klemade med av alla tanter och en och annan farbror. Vi var oftast inte så många - några prästbarn och några syföreningsbarnbarn - men det var bara bra för då fick man springa mer. En gång, i Axberg tror jag det var, så vann jag dessutom högsta vinsten på lotteriet - två stora kassar fulla med bakartiklar och julgodis.

En stillsam motkultur

En grupp kvinnor runt ett bord. Många andra närvarande i bön, hälsningar och tankar. Från olika delar av Svenska Kyrkan, i olika ålder (50 år ungefär mellan yngst och äldst) och med minst sagt skiftande fromhetstradition. Några prästvigda, andra klart tveksamma till ordningen med prästvigda kvinnor. Olika erfarenheter, synsätt och uttryckssätt blandas, ibland i munnen på varandra. Ändå - eller kanske just därför - är känslan av respekt och ömsesidig välvilja så påtaglig att den nästan går att ta på.

För två saker har vi gemensamt - kärleken till vår frälsare, och en obändig vilja att inte låta olikhet och vår oenighet leda till splittring. Vi vill stå vid korsets fot och vara olika, övertygade om att den korsfästes kärlek och nåd omfattar oss alla. Vi vill stå där också när vår oenighet gör riktigt ont, när den visar sig i olika syn på de sakrament som vi alla håller så högt. Vi vill stå där också när världen vill att vi ska vända oss mot och ifrån varandra. Som en liten, lågmäld motkultur i en kyrka med det brantaste av snedtak, en motkultur där vi kan hämta kraft, mod och glädje att både att vara och möta den som är annorlunda.

Ytterst få är de kyrkliga sammanhang där jag känner mig så trygg i att vara precis den jag är, som kvinna, kristen och präst, som när jag träffar dessa systrar i Kristus. Därför är jag oändligt tacksam och känner mig rikt välsignad över att få vara en av dem.

torsdag, oktober 21, 2010

Om tillskriven och verklig makt

Idag funderar jag på vad som händer när människor eller grupper som varit offer både i teori och praktik, återfår sin praktiska makt, men behåller sin teoretiska offerposition. Kan det möjligtvis vara en av de mäktigaste roller man kan ha i samhället - ett offer med makt?

tisdag, oktober 19, 2010

Ibland får man nya favoriter

Jag smygtittade på kommande Grey's Anatomy-avsnitt via Youtube, och snubblade då över den här låten. Nu har jag lyssnat på den om och om igen och dessutom sjungit den för mina arbetskamrater hela dagen, så då är det ju inte mer än rättvist att ni också får höra.

måndag, oktober 18, 2010

Det här med ålder

Min vän Y var med sin jämnårige man fritidspedagogen på jobbet. "Är det där ditt barn?" frågade en liten pojke då.

Min farfar (som dog när jag var nio år) var 18 år äldre än min farmor - men jag betraktade dem som jämnåriga. De var ju äldre än pappa och hade grått hår, liksom.

När jag gick i sjuan, blev en kille i min parallellklass ihop med en tjej som gick i nian. Det ansågs oerhört vågat - faktiskt mer vågat än det faktum att vissa av tjejerna i sjuan hade pojkvänner som var över 20. Och att ha "äldre kompisar" var i princip synonymt med att vara i riskzonen för olika typer av skörlevnad, samtidigt som det var en rätt saftig statusfaktor.

Så länge jag gick i skolan, umgicks jag i princip bara med människor som var födda samma år, året innan eller året efter mig själv. När jag kom till Uppsala, var detta plötsligt inte ens intressant längre. Före Facebook visste jag faktiskt inte riktigt vilka år vilka vänner var födda så där på rak arm, med undantag för de allra närmaste förstås.

Nuförtiden har jag vänner i alla åldrar (den yngst är väl i treårsålden och de äldsta runt 80) och tänker väl inte så vansinnigt mycket på det, med ett undantag. Jag kommer på mig själv med att då och då tänka på de vänner och kollegor som är i mina föräldrars ålder (runt 55-60 alltså) som vuxna, trots att jag är minst sagt vuxen själv och dessutom aldrig tänker så om mina vänner som är ännu äldre, eller lite yngre.

Det är, med andra ord, inte så viktigt med åldrar när man är liten. Antingen är man barn, eller så är man vuxen. Sedan blir det oerhört viktigt ett tag, innan det återigen blir lite mer odramatiskt. Och det är sånt man kan blogga om, en vanlig måndag i oktober, när ens man fyller 34.

lördag, oktober 16, 2010

Inget särskilt händer...

...står det på de flesta chanskorten i Ronja-spelet och så är det faktiskt i mitt liv också. På pastorsexpeditionen är installationer med en Nallebjörn i fikarummet det stora samtalsämnet, här hemma lobbas det för kattunge. Bloggar gör jag för lite. Kan ni inte ge mig lite förslag på ämnen?

onsdag, oktober 06, 2010

Enkel och komplicerat

Vissa saker med det som skedde i Storkyrkan igår, ter sig för mig väldigt enkla. Som att biskop Eva i sak har alldeles rätt när hon talar om människovärde och demokrati. Som att SD avslöjade sig storligen när de tog åt sig så till den milda grad.

Andra saker är faktiskt inte lika glasklara. Som till exempel att riksmötets öppnande innehåller en gudstjänst i Svenska Kyrkans ordning, när Svenska Kyrkan faktiskt nu för tiden bara är ett av många samfund i Sverige.

Eller att ta upp politiska demonstrationer, som faktiskt inte är så där alldeles okomplicerade ur ett demokratiskt perspektiv, i en predikan vid ett sådant sammanhang.

Eller att skilja mellan sin nästas åsikter, och sin nästas person - det gjorde biskopen förvisso, men det är inte enkelt. Särskilt inte i ljuset av Jesusordet " Men jag säger er: älska era fiender och be för dem som förföljer er; då blir ni er himmelske faders söner. Ty han låter sin sol gå upp över onda och goda och låter det regna över rättfärdiga och orättfärdiga."

Eller att biskop Eva såväl som andra blandar ihop lag och evangelium - att älska sin nästa som sig själv i handling och sanning och att därmed inte göra skillnad på människor, det är gott och det är rätt, och det är kristet - och det hör till lagen. Evangelium handlar om att Jesus är Kristus som dött och uppstått för att världen ska leva. Också detta evangelium påverkar hur vi som kristna ska se på varandra - hur kan jag förakta eller förskjuta någon som min Herre gett sitt liv för - och jag hade tyckt om, ifall både lag och evangelium tydligare hade funnits med i biskop Evas predikan.