lördag, april 26, 2008

Kroppsintegritet (igen)

När jag gick i sexan, tog en kille i skolan mig på brösten i mediateket. Plötsligt, medan vi pratade (eller tjafsade) om något, for hans hand fram och dunsade till på först det ena, sedan det andra bröstet, under min blå collegetröja. Jag kom helt av mig och fattade inte varför i hela friden han, som jag känt sedan ettan och spelat bandy med på rasten och varit på lägerskola med och suttit i samma läsgrupp som, plötsligt gjorde något så konstigt. Och dessutom förstod jag inte hur kul det kunde vara - jag hade ju inte ens behov av BH. Sedan kände jag mig plötsligt pinsam och äcklig och resten av eftermiddagen tittade jag ned i bänklocket och hoppades att ingen annan hade sett det, och att han inte skulle berätta för de andra killarna. Äcklad och brydd gick jag hemåt. Jag minns inte hur det kändes att berätta för mamma, jag minns bara att jag gjorde det på kvällen i mammas och pappas säng och att jag var glad att pappa inte var hemma än. Det jag däremot minns, är mammas reaktion:
- Klippte du till honom?
- Nej, nej, nej, försäkrade jag, eftersom våld som konfliktlösare aldrig varit populärt tidigare.
- Gör det om det händer igen, sa mamma sammanbitet. Precis så hårt du vill.

Ett år senare, när jag gick i sjuan, diskuterade jag och en tjej jag precis lärt känna vilket som var bäst - bindor eller tamponger. Hon förespråkade ivrigt tamponger och hade en förklaring, som jag redan då tyckte kändes ganska konstig:
- Jo, sa hon, killarna i min gamla klass, där är såna där som tar en i arslet när som helst och då vill man ju inte ha en äcklig binda där.
Jag travade vidare i elljusspåret (det här var på gympan, någon gång på vårkanten tror jag) och tänkte att det vore ju i och för sig rätt åt det äcklet, men jag sa ingenting eftersom min nya kompis verkade världsvan och erfaren och säkert visste hur det låg till med saker.

Varför skriver jag plötsligt om de här obehagliga tonårsminnena? Jo, därför att jag läste en krönika i Punkt.se där Kitty Jutbrink, som jobbar på Hasses brorsas låtsassyrras kompis, ett relationsprogram för tonåringar berätta hur hon, när hon går igenom breven till programmet, hittar brev efter brev som handlar om hur tonårstjejer blir tafsade på - inte sällan i skolan. Jag satt på tåget och läste och blev argare och argare ju längre jag läste. Jag hade liksom inbillat mig att allt prat om respekt, allt arbete för att ett nej ska få vara ett nej hade haft någon effekt, att jämställdheten hade slagit igenom. Men uppenbarligen inte. Tonårskillar (inte alla, men uppenbarligen lika många nu som när jag var tonåring) tycks fortfarande anse att det är OK att ta på tjejers kroppar utan lov för att man tycker det är spännande, roligt och kanske behagligt. Och tjejerna, misstänker jag, vet inte riktigt hur de ska tackla det, tycker det känns pinsamt och fånigt att berätta för lärare eller föräldrar efter det "bara är på skoj". Fast de känner sig rätt äckliga inuti efteråt. Och jämfört med en riktig våldtäkt, är det ju ingenting att tala om, eller?

Jo. Det handlar i grunden om samma sak. Att använda någon annans kropp olovandes för sina egna drifters skull, eller för att känna makt, eller för att förnedra eller för alltsammans på en gång. Våldtäkter är den värsta effekten av inställningen som får killar att tafsa, nämligen att min egen vilja och kättja går före huruvida tjejen vill eller inte. Och det är en inställning som måste stävjas och stoppas så fort man ser minsta tecken. Tjejer ska, för att citera min goda mor, slå så hårt de kan tillbaka, inte skämmas och börja med tampong för att göra tafsandet mer behagligt för killen. Och lärare, föräldrar och andra som möter ungdomar måste ta tafsandet för vad det är - för det är inte bara oskyldigt trams utan tecken på en djupgående respektlöshet och gränslöshet som, om den tillåts fortsätta, kan få ännu otrevligare konsekvenser.

9 kommentarer:

Anonym sa...

Cred till din mamma som var så tydligt med hur illa det var med övertrampet killen gjorde!!!! Hon verkar besitta konsten att ta bort irrelevant skuldkänsla. :-) Och cred till dig som tog upp problemet med din mamma! Det är det inte alla som kan/vågar.

Anonym sa...

Jag blir så glad att Du lyfter ämnet här på din blogg. För om ingen pratar om det så ändras inget heller...

Anonym sa...

Tack för ett kanoninlägg. Länkar genast!
Tyvärr slutar en del inte när de är i tonåren och fulla med nyupptäckta manliga hormoner.

Nejdå, gubbkladdandet med kärvänliga små smekningar på axlarna med händer som senare halkar ner en liten bit... fy (och här skulle det stått ett fult ord)!

Anonym sa...

Åh! Tack!

Jag hade under en tid på mellanstadiet några killar som var kära i mig och mer än gärna bråkade och lät en hand hamna lite fel. Jag skämdes så att berätta det för mina föräldrar att dom kunde använda det för att fortsätta ta på mig och kyssa mig etc.. Dom hotade med att berätta om dom inte fick göra som dom ville. Helt galet inser jag idag, men just då var min största skräck att någon skulle få veta. Så jag lät dom fortsätta.

Jag berättade det för min psykolog för några år sedan och hon kommenterade med att "men det här var ju inget farligt". Jag har trott på det sen dess. Och senaste tiden när mer och mer övergrepps minnen dykt upp så har jag inte vågat ta dom på allvar. Det har ju ändå bara varit en känsla av att någon taigt mig på bröstet. Det är ju ingen fara. Samtidigt som jag mått så dåligt av det.. Men eftersom det inte är någon våldtäck så är det ju bara en bagatell. Typ.

Hm. Nu blev det mycket. Jag ville egentligen bara säga tack för att du tog upp det även fast det itne var så "stora" saker.

Tack

Miriam W Klefbeck sa...

Hanna: Precis som jag skriver i sista stycket - det hänger ihop. Det är samma drivkrafter bakom, samma respektlöshet och arrogans. Och det känner man, även om man är ung och osäker, någonstans förstår man att ens kropp är/riskerar att hamna i någon annans våld. Och jag tycker - även om jag inte är psykolog - att det låter som om det du utsattes för var riktigt, riktigt obehagligt. Hot, tvång och utpressning är aldrig OK, även om det inte är våldtäkt.

Heléne Eriksson sa...

Tack och cred till dig för det här inlägget!

j sa...

BRA!

Anders sa...

Riktigt bra att du tar upp det! Att föräldrar inte pratar om sådant med sina barn är ju bara pinsamt. Sorgligt om dom inte vågar.

kristinblomskriveromdet sa...

Hej,

Jag heter Kristin Blom och jag är i färd med att skriva min D-uppsats i socialt arbete på Göteborgs Universitet. Jag hör av mig till dig på grund av att du har publicerat en text på prataomdet.se. Min uppsats handlar om sex i "gråzonen", precis det som prataomdet handlar om. Jag vill se om det på något sätt går att identifiera gråzonen mellan "bra sex" och "våldtäkt/övergrepp", och i så fall hur.

Min avsikt är att försöka hitta ett språk för att vi ska kunna prata om det, vilket det verkar finnas ett stort behov utav. Din berättelse är en bland många som skulle kunna bidra till detta. Det är därför jag hör av mig till dig. Vad jag vill titta på är om det finns något gemensamt bland alla dessa berättelser, och vad det i så fall är. Jag tänker att denna uppsats kan bidra med att skapa ett språk kring sex som är mer nyanserat, och då behöver berättelser från gråzonen komma fram i ljuset. Jag tänker mig att många som läser uppsatsen kommer att känna igen sig, och förhoppningsvis uppmuntras till att också prata om det.

Jag är inte ute efter att göra någon illa eller att utelämna någon. Jag kommer inte att skriva ut varken namn eller bloggadresser. Däremot kommer jag att skriva vilken sajt jag får berättelserna ifrån så kan jag inte lova fullständig anonymitet. Jag kommer att använda mig av många berättelser (antal är beroende av hur många som samtycker, men inte mindre än 30 berättelser), och vissa kommer jag att citera kort, vissa citerar jag inte alls. Jag har haft vissa krav på texterna, och dessa krav uppfyller din text. Kraven är att det inte ska vara för kort, man ska inte prata om att prata om det, utan det ska vara en berättelse, alltså en (eller flera) händelser.

I princip så finns texten redan där för mig att använda. Jag tycker ändå att det är viktigt att höra av mig och informera be om samtycke från dig för att få använda den. Du har härmed möjlighet att säga nej, vilket jag menar är en viktig möjlighet, med tanke på sammanhanget.

Alltså, godkänner du att jag använder din text på prataomdet.se i min uppsats?

Skicka ett svar till mig så snart du kan på denna adress: kristinblomskriveromdet@gmail.com.

Med vänlig hälsning

Kristin Blom