onsdag, december 31, 2008

Mera summering

På den understundom vansinnigt roliga, och alltid läsvärda, bloggen Lite allvar, lite trams, finns en summering av blogginnehavarens 2008. Kategorierna är så bra, så jag lånar dem helt fräckt, för att återigen summera 2008 såsom det tett sig i världen, såsom jag ser den.

Årets händelse: Presidentvalet i USA.

Årets repris: Namnet Wredén, som återigen pryder mitt personbevis. Numera som mellannamn.

Årets snällaste: Syster I-B.

Årets elakaste: De som står för förföljelser och våld mot civila i Irak - tyvärr är de ganska många.

Årets överraskning: Att bilen klarat sig helt utan sjukvård

Årets roligaste: Min nyaste prästkollega. 100 kilo arbetsglädje.

Årets tråkigaste: Fotbolls-EM och OS.

Årets flopp: Min Mp3-spelare. Precis när jag fått den att fungera, trampade jag på den. Kras.

Årets slitvargar: Min svåger och svägerska, även kända som familjen bakom Filurarverkstan

Årets prestation: Makens och min lyckade Mary-Poppins-insats i Runtuna i december.

Årets gnällspik: Jag själv. Jag hör till den värsta sorten.

Årets trygghet: härligt pålitliga, milt doftade produkter från Apoteket

Årets energiknippe: Mammas och pappas hund - den något hyperaktive lapphunden Sarro

Årets nykomling: Elliot, Klara, Linnéa, Emilia och alla andra små människor som dykt upp på jorden.

Årets månad: December.

Årets låt: "If you were a sailboat" med Katie Melua, trots att den rent tekniskt nog kom redan 2007.

Årets förebild: Svärmor

Årets TV-program: Foyle´s War

Årets citat: Antingen "Alla kan faktiskt ha Hello Kitty-plåster, förstår du Markus" (Hilda, 5 som tyckte min man var fördomfull) eller "Längtan efter att leva i enlighet med Guds uppenbarelse ska alltid ha respekt!" (Anders Sjöberg på aKFs kyrkodagar i Uppsala)

Årets djävul: Den gamle vanlige Satan - tror man inte på honom har man aldrig haft magsjuka, som kollegan P uttryckte det.

Årets Gud: Gud Fader allsmäktig fortsätter att regera

Årets klåpare: Jag. Se kategorin årets flopp.

Årets förlösare: Jesus

Årets stad: Södertälje.

Årets land: OS, jordbävning, mjölkersättningsskandal, demokratiska brister - Kina har varit i fokus av alla möjliga skäl.

Årets lag: SSK - för annars hänger jag inte med vid fikabordet på jobbet.

Årets kvinna: Nyaste svägerskan F.

Årets man: Min, givetvis.

Årets ledare: Barack Obama - trots att han inte ens har börjat...

Årets bästa alla kategorier: Mölnbo

måndag, december 29, 2008

Rimfrost och boktips

Riktigt så här snöigt är det inte just nu, men lite snö och tjockt med rimfrost gör att den del av Höglandet där jag befinner mig gnistrar och glimmar. Det är mycket vackert och givetvis glömde jag kameran hemma.

Innan jag återgår till de stillsamma jullovsaktiviteterna, vill jag varmt rekommendera min julklappsbok My sister, my love av Joyce Carol Oates. Den är helt i klass med fantastiska Mother, missing, The Falls och Black Girl/White Girl. Jag förstår inte hur kvinnan kan få ur sig så många bra, välskrivna och tjocka böcker med så korta mellanrum, men jag är glad och tacksam så länge det varar. Ett nobelpris vore verkligen på sin plats!

lördag, december 27, 2008

Summering

I fjol hittade jag en så bra årssummering så här kommer en repris! Ser fram emot att läsa era!

Vad gjorde du 2008 som du aldrig gjort förut?
Betalade räkningar via Internet.

Håller du dina nyårslöften och ska du ge ett för 2009?
Jag ger inga, så jag håller inga heller

Fick någon i din närhet barn?
Ja, flera. Mitt fadderbarn Elliot var först ut, sedan kom makens systerdotter Emilia och adjunktens dotter Klara för att bara nämna några.

Dog någon i din närhet?
Nej, egentligen inte.

Vilka länder besökte du?
Jag höll mig på hemlandsjorden hela året faktiskt.

Vad skulle du vilja ha 2009 som du saknade 2008?
En miljöbil, jämnmod och en stresstålig hjärna

Vilket datum från 2008 kommer du minnas, och varför?
24 maj, när adjunkten och jag konfirmerade våra guldklimpar.

Vad var det största du åstadkom?
Jag förändrade väl sisådär tio personers civilstånd...skämt åsido, jag vet inte.

Vad var ditt största misslyckande?
Inga dramatiska saker där heller. Några matlagningsrelaterade, några karaktärsrelaterade, men inga misslyckanden av betydelse faktiskt.

Vems beteende förtjänade att firas?
Massor av människor som har gjort bra saker.

Vems beteende gjorde dig ledsen eller arg?
Det finns flera stycken med det skriver jag inte här

Var tog det mesta av dina pengar vägen?
CSN, bilverkstaden och Ica Maxi, tror jag.

Vad gjorde dig jätte-, jätte-, jätteexalterad?
Påskdagens högmässa och Katie Melua-konserten i höstas

Vilken låt kommer alltid att påminna dig om 2008?
"If you were a sailboat¨ med Katie Melua

Bästa filmer 2008?
Juno och Definitely, maybe

Vad önskar du att du hade gjort mer av?
Träning, skratt och fortbildning

Vad önskar du att du hade gjort mindre av?
Oro och struntprat

Favorit-TV-program?
Grey´s Anatomy

Vilken var den bästa boken du läste?
Changing Hearts av Jodi Picoult

Vad gjorde du på din födelsedag?
Blev bjuden på sushi av adjunkten

Hur skulle du beskriva din stil 2008?
Mer jeans och kortare kjolar än tidigare.

Hur höll du dig ifrån att bli galen?
Genom acceptera att jag redan är ganska galen, men att det är OK.

Vem saknar du?
Lisa

Vem var den bästa nya personen du träffade?
I den böne- och samtalsgemenskap som jag träffade i april respektive oktober träffade jag många kristna systrar som jag uppskattar mycket. Att lära känna en av mina kollegors fru var också en källa till glädje.

Berätta om en värdefull läxa du lärde dig 2008
Man blir inte lyckligare av att bli smalare. Inte egentligen och framför allt inte i längden.

Lärde du dig något nytt under 2008?
Betala räkningar på Internet, ladda ner musik från Internet samt en hel del om församlingssammanslagningar

Vad vill du lära dig under 2009?
Att hantera ett rökelsekar och många nya sånger

fredag, december 26, 2008

Julstatus så här långt

På de två dygn som passerat har vi...

...firat åtta gudstjänster (jag har haft tre, Markus två och så har vi varit bänkade tillsammans i tre)

...ätit julmat fyra gånger

...med nöd och näppe avstyrt en brand i kattens morrhår

...druckit mumma, julmust och svagdricka

...sjungit psalm 115 fyra gånger

...ätit upp en ask Noblesse och rätt många clementiner

...sjungit Tigertåg för makens systerdotter ca 40 gånger

...kört ungefär 38 mil

...förstärkt tomtearmén med minst 50%

Nu tittar julkatten intresserat på min fingersättning, julklappsboken och julklappspyjamasen väntar och imorgon är åter en juldag. Tredjedag jul ska vi fira med goda vänner, Menlösa Barns dag med högmässor i Överjärna respektive Ytterenhörna och sedan bär det i tur och ordning av till Östra Husby, Kårarp och Runtuna och inte ens när vi kommer hem därifrån är julen riktigt slut!

tisdag, december 23, 2008

Mera pynt

Morgontröttheten, kombinerad med det faktum att man i makens ursprungsfamilj klär granen kvällen före julafton, fick oss att helt enkelt slå oss lösa på granklädande. Här är resultatet - inte jämförbart med fjolårets värstinggran, men helt OK tycker jag.


Maken har gjort en gris på jobbet. Den är fin och hör numera till julmenageriet. Här är den.


Ett litet juldilemma...

I min ursprungsfamilj kläs julgranen på julaftons morgon. Kvällen innan tas den in och ljusen sätts i, men pyntet får vackert vänta över natten. Klädningen sker sedan till tonerna av en skiva med King´s College Choir som sjunger carols (urpsrungs-LP:n är ersatt av en nästan likvärdig CD) och det finns en speciell hierakisk ordning där det fromma och fina pyntet sitt överst, det neutrala i mitten, det fula (oftast av mig) hemgjorda på baksidan och alla tomtar långt ner, närmast underjorden.

Liksom så många traditioner, har även denna ett praktiskt ursprung. När jag som mycket ung behövde hållas sysselsatt i väntan på att julafton skulle ta fart ordentligt, var det ett lämpligt projekt för pappa och mig på julaftons morgon. Det var nästan det bästa på hela dagen, att smyga ned i pyjamas och öppna den gula Arla-kartongen och plocka fram kulor, smällisar och pappas små träfåglar med en spik i. Långsamt och omsorgsfullt brukade vi se till att det var lika mycket pynt i hela granen, att de finaste sakerna syntes och att ingenting blev glömt.

Först var detta som sagt min och pappas grej. Sedan fick jag en lillebror, som givetvis ville delta.
I morgon kommer pappa och Eric klä granen i Kårarp och Eric kommer, sin vana trogen, att i smyg låta tomtarna avancera bland grenarna, och pappa kommer plocka ned dem. Men jag själv ska göra vet jag inte riktigt. Å ena sidan känns granklädning före julafton inte alls rätt. Å andra sidan är jag inte helt tilltalad av att stiga upp klockan sju imorgon heller, vilket nog krävs för att vi ska hinna med det innan det är dags för dagens första gudstjänst. Jag slits alltså mellan min traditionsbundenhet och min morgontrötthet. Tänk att betydelselösa traditioner kan ge sådant bryderi...

Pyntat och klart!!!

Ny, fin julkrubba, direktimporterad från Österrike
En glad ängel tillsammans med halvdant tillsnyggade hyacinter


Pappas klassiska tomtebonad



En del av vår sparsamma tomteparad. Den med skägget har jag gjort själv. I trean.



Kryptomeria, det miljövänliga alternativet till lummer




Nu får julen komma när den vill!

måndag, december 22, 2008

Julstatus i Smurfstugan*

Granarna var inte slut och ett stiligt exemplar väntar i skjulet. Lika stilig som förra året är den dock inte, men så var den också 300:- billigare...

Jag noterar att hyacinter nuförtiden tydligen ska placeras i genomskinliga krukor med grus i. Mina står i terracottakrukor och ser fåniga ut. Jag ska se om jag kan åtgärda detta imorgon. Annars är det ju doften som räknas.

Eftersom vår gamla ljusslinga visade sig vara till hälften mörklagd, slog vi till och köpte en ny. Bara för att upptäcka när vi kom hem att sladden var för kort för att räcka fram till granen där den brukar sitta. Nu sitter den i plommonträdet, även det ser något fånigt ut, men det får duga.

Vi tog det stora gemensamma beslutet att rationalisera bort julskinkan. Jag äter sällan av den alls, utan tycker mest att det är trevligt att huset luktar skinka. Maken äter visserligen gärna skinka, men tycker inte att det är nödvändigt att tugga sig igenom en skinka på egen hand.

Imorgon utbryter stora julpyntskaoset. Det kommer vara rörigt ett tag men fint när det är över. Kanske att ni får se bildbevis.

*När vi flyttade in i vårt hus var det smurfblått på utsidan. Nu är det rött, men namnet Smurfstugan hänger ändå kvar.

Varför duger inte originalet?


En tredje Anne på Grönkulla-filmatisering börjar sändas ikväll, upptäckte jag i morse när jag läste tidningen. Och ett fåfängt hopp tändes i mitt bröst - kanske att någon äntligen upptäckt böckerna om Annes vuxna liv - Drömslottet, Anne på Ingleside, Regnbågens Dal och underbara Lilla Marilla? De skulle göra sig utmärkt som kostymdrama - ett stort, härligt persongalleri, snälla intriger för både barn och vuxna. Som den spännande historien om grannen Leslie och hennes make. Kapten Jim i fyrtornet. Syskonen Blythes barndomsäventyr i Glen S:t Mary, Annes skrivarkarriär (dödsrunor...) Grannbarnen i prästgården, första världskriget - här finns alla möjligheter.

Men nej. Förstås. Man har hittat på en ny historia om att Anne, som blivit änka, under andra världskriget (ska man följa böckernas tideräkning borde hon vara död vid det laget, eller i alla fall utgammal) börjar leta efter sina rötter (något hon gör med gott resultat redan som student i Anne på egen hand). Hon ska i filmen ha två döttrar och en adoptivson, vilket är lite klent med tanke på att hon i böckerna har sju barn, varav ett (Joyce) dör vid födseln och ett (Walter) i första världskriget - massor med dramatik och känslor utmärkta för TV, med andra ord.

Kevin Sullivan, som står bakom detta, är även upphovsmannen bakom TV-serien som kom på 80-talet och i de första fyra avsnitten följer boken tämligen troget och dessutom är riktigt bra. Men sedan börjar förfallet. I avsnitten som handlar om Annes ungdom och studietid blandas böckerna samman, man tar bort saker och lägger till annat, och i den tredje delen har det totalt flippat ur och Anne (som som sagt borde vara i 50-årsåldern om man räknar på det) kajkar runt i Flandern och letar efter Gilbert och har nästan ihop det med Dianas man och jag vet inte allt.

Stackars Lucy Maud Montgomery. Det är tur att hon inte ser sin hjältinna förvanskas för pengar och hälften av sin produktion skymmas av Hollywoodifierat trams. Och för litterära purister som jag själv, är det tur att min mosters gamla Anne-böcker från Gleerups förlag står i min hylla och aldrig ändrar sig. I dem använder Anne sig frekvent av verbformen voro och ser ut så här:



söndag, december 21, 2008

Granen


Vi har inte köpt någon gran än. När jag råkade se en klassisk snutt av Lotta på Bråkmakargatan nyss blev jag lite orolig. Tänk om granarna är slut i hela stan? Det är inte så troligt att en lastbil tappar en gran åt mig. Å andra sidan har tidigare desperata granlägen i mitt liv alltid löst sig till det bästa.



2007 års gran. Blir svårt att toppa den.

Dissa inte julen!

Jag blir sur när folk ifrågasätter julklappar, julmat och andra mer materiella inslag i julfirandet med bestämd hänvisning till att julen handlar om odefinierad Harmoni, Gemenskap och Stillhet. Det är ju bara att byta den materiell och prestationsinriktad stress mot relationell och känslomässig sådan. Det som är tänkt att ge befrielse lägger liksom sten på börda.

Jag tycker att det bästa med julen är att den kommer oavsett omständigheter. Oavsett om det är snö, oavsett om alla är sams, oavsett antal och prisklass på julklapparna, oavsett om jag har någon att krama vid Kalle Anka, oavsett allt detta världsliga så handlar julen djupast om något som verkligen gör skillnad. Om att Gud blev människa för vår skull, för att vara med oss precis där vi är och hur vi än har det. Det handlar om att det största i världen tog gestalt i det minsta, och det handlar om mig personligen. Barnet i krubban är inte bara en bebis för länge sedan. Han är min bror, min vän, mitt liv, min död och min salighet. Hans närvaro, hans innebörd och hans effekter påverkas inte av hur vi firar, tillsammans med vem eller hur det känns. Att minnas detta i juletid är inte bara intellektuellt hederligt, utan också något som jag tror kan skänka både tröst, harmoni och gemenskap - på riktigt, även efter jul.

fredag, december 19, 2008

Nästankärlek i juletid

Först körde jag en obekant men underbar bil. Därefter hade arbetskamraten fixat koftan jag verkligen ville ha men inte hann åka och köpa i en affär långt bort. Sedan fick jag en fin kaffepaus med kollegorna som (förutom att vara goda kollegor som alltid ställer upp för sin yngsta ämbetsyster) är vandrande bevis på att vänskap och total åsiktsgemenskap inte alls behöver hänga ihop. Och efter det lyckades jag göra tre smällkarameller, lägga tre barn och få tre slängpussar av ljuslockige gudsonen.

En del dagar är liksom fulla med kärlek.

torsdag, december 18, 2008

Som Mary Poppins fast tråkigare...


Idag har jag gjort många spännande saker som jag inte brukar göra. Hämtat på dagis, lagat korv med mos, kollat på Bolibompa och borstat andra tänder än mina egna. Likt två torra kopior av Mary Poppins har nämligen maken och jag landat hos min gudson med systrar för att hålla dem sällskap medan deras föräldrar har en välförtjänt minisemester i Wien. Det går nästan skrämmande bra. Nu sover alla tre (tror jag) och prästgården är tyst och idyllisk. Hur projekt vakna-klä sig-äta frukost-gå till dagis förlöper imorgon återstår dock att se...

onsdag, december 17, 2008

Nu var det ett tag sedan...

... ni fick veta onödigheter om mig. Så, för att ingen ska försmäkta (ehh...) så kommer här ett gäng:

1. Är du nöjd med ditt namn eller önskar du dig ett annat?
Jag har förlikat mig med att mitt tilltalsnamn inte slutar på a, och är numera nöjd och glad. Fyra namn har jag dessutom sedan några veckor - Miriam Henrietta Wredén Klefbeck. Det är faktiskt, när man ser det så här i text, väldans stiligt.

2. Saknar du något i ditt liv?
Inget som jag inte kan leva utan. Men jag saknar min mormor. Och visst skulle jag vilja ha min bästis inom räckhåll för en kopp kaffe så där närsomhelst...

3. Sommar eller vinter?
Vinter. Med snö!!

4. Vad var det första du la märke till hos din partner , som du föll för?
Han såg snäll och intelligent ut på samma gång. Det visade sig vara helt korrekt.

5. Vilken är den bästa julklapp du fått?
Melanchthon - min katt alltså.

6. Påverkas du av media, och alla sk ideal?
Klart jag gör. Men jag lider inte farligt av det.

7. Vart i världen skulle du helst vilja leva?
I Mölnbo förstås. Eller någonstans där det är snö på vintern och sol på sommaren.

8. Finns det något du ångrar att du gjort?
Något? Massor med saker. Men det är ingen idé att älta sånt. Bara att bekänna, göra bättring efter bästa förmåga, och gå vidare.

9. Hur många barn vill du ha?
Vet inte. Men det verkar mest praktiskt att få dem ett i taget.

10. Har du återkommande drömmar?
Japp. Kommer många timmar försent till saker flera nätter i månaden. Springer och springer och grejar - och kommer försent. Ofta till begravningar och sånt.

11. Om du fick äta en maträtt resten av detta år, vad skulle du välja då?
Det är ju bara 13 dagar kvar... men sushi vore helt OK. Mest lax och avokadobitar.

12. Märkeskläder eller inte?
Jag tycker H&M är ett helt OK märke faktiskt. Fast jag antar att det inte var sådana märken som avsågs?

13. Vart ska du/ni fira jul?
Hemma. Och i diverse kyrkor.

14. Har du ett nyårslöfte?
Nej. Jag tycker sånt är larv.

15. Vad har du för planer för dagen?
Det är 64 minuter kvar av den, och jag avser att borsta tänderna, ta på mig pyjamas, lyssna på radio en stund och kanske lösa ett korsord. Därefter förhoppningsvis somna.

Nu vill jag läsa onödigheter om mina er, mina vänner! Så, kopiera, klistra och svara!

tisdag, december 16, 2008

Mera om lucior



En ung dam i min bekantskapskrets, som går i förskoleklass, har firat lucia i skolan. Tåget anfördes av en lucia som var framröstad av sina klasskamrater. Jag kanske är överkänslig, men hur tänkte man här?

Halva livet är en eländes popularitetstävling. Kommunala skolor behöver inte arrangera fler. I alla fall inte för sexåringar.


måndag, december 15, 2008

På jakt efter ett helt Jesusbarn

En annan krubba

Julkrubban hemma hos oss är givetvis det bästa julpyntet. Den härstammar från min framlidna gammelfaster Elsa, och ställs upp i matsalen kvällen före julafton, i stallet som min morfar snickrat och satt en liten glödlampa i. Figurerna är ganska små, av målat gips och i ärlighetens namn ganska slitna. De vise männer är ganska skeva, Marias mantel är skavd och Jesusbarnet, den stackaren, hålls ihop med hjälp av små tejpbitar. Han är nämligen sprucken på längden, från hjässan ända ned till fötterna, som ett förebud om vad som skulle hända med honom sedan.

Faster Elsas krubba har ett stort affektionsvärde och är dessutom i grunden en fin krubba, så jag tänker absolut inte kasta bort den, aldrig i livet. Men jag skulle faktiskt kunna tänka mig att köpa en krubba till, med ett helt Jesusbarn. Alltså har jag gett mig ut på jakt i Södertälje och kunnat konstatera att det i hela stadskärnan, i de vanliga butikerna, tycks finnas en (1) butik som saluför julkrubbor. Det är Guldfynd, sin säljer en pastellig sort i porslin för 149:-. Det är allt. Vilket jag måste säga är ruskigt tragiskt med tanke på vilka drivor av tomtebaserat julpynt det finns.

Men det är givetvis inte hopplöst. Södertälje är nu en gång för alla de många kyrkornas stad, och där kan man hitta krubbor av varierande sorter, slag och prisklasser. Kanske att man skulle starta en ekumenisk krubbmission och se till att alla hushåll i Södertälje får en julkrubba? Någon som är med?

Detta med snön

Jag förnekar inte klimathotet. Tvärtom.

Men en del invändningar vill jag ändå göra, när folk säger saker som att "nuförtiden är det aldrig någon vinter, annat var det förr, då minsann..."

Ta vintern 05-06 till exempel. Massor med snö och minusgrader från mellandagarna långt in i mars. Vintern dessförinnan var inte lika bra - men jag vill minnas att jag åkte en del skidor - och betänk att jag bor i Östra Svealand, som alltid får regn när alla andra får snö. Här har vi även upplevt minst två jular med vintrigt väder - 2003 och 2004. Det är med andra ord inte särskilt långt tillbaka. Man kan också titta på väderstatistik från 1960-talet och hitta en hel del gröna vintrar. Min pappa skidentusiasten minns dem med fasa. Själv minns jag en serie milda tråkvintrar från min barndom, vid 80-talets slut och 90-talets början, som sedan efterträddes av kalla vintrar 93, 95 och 96. (Mitt perspektiv här är mellersta och östra Svealand). December 2000 var rekordvarm, jag cyklade runt utan vantar på luciadagen - men sedan blev det rätt kallt över jul, nyår och januari. Nyåret 2002-03 förfrös Kaplanen nästan örat, så då var det riktigt kallt.

Så till miljöekvationen får man också lägga att en del svängningar faktiskt tycks ha funnits redan innan läget var så här illa. Och det ger ett visst hopp om att det kanske kan bli någon liten snö ändå. Eller lite rimfrost i alla fall. Trots allt. Och för att hjälpa hoppet om snö på traven, får man helt enkelt se till att byta till miljöbil, släcka lamporna och åka mer kollektivt, samt handla närproducerat och äta mer grönsaker.

lördag, december 13, 2008

Alltså, det här med Lucia...


Idag är det Luciadagen. Och jag funderar på om inte martyren Lucia har blivit mer än lovligt tillmesad. En historia om förtryck, våld och död har på något sätt blivit en del av den allmänna stearinljusreligionen, där ljus och godhet i allmänhet firas mer än det som Lucia stod - och dog - för.


Legenden (sanningshalten kan jag inte garantera, men alldeles otroligt låter det ju inte) berättar om en tjej som för det första är kristen och står för det - i en tid och på en plats då kristna inte sällan är lejonmat. Som för det andra vägrar gifta sig - eftersom hon vill ägna sitt liv åt bön och tjänst för Kristus. Den tilltänkte maken blir förbannad och anger Lucia till myndigheterna, som på grund av hennes kristna tro dömer henne till straffarbete - på en bordell! Lucia vägrar även detta, och då blir hon torterad och dödad - både kokande olja, bålbränning och svärd genom halsen nämns i berättelsen.


Från detta till dagens skönhets- /trevlighetstävlingar och ljusromantiska dikter är steget långt.

Och det är lite synd. Att fira Lucia som ljusbärerska och förebåderska av Kristi födelse är inte alls fel, när man vet bakgrunden. Hennes martyrium säger oss någonting också idag, i en värld där människor fortfarande förtrycks och dödas för sin kristna tro, och där en kvinnas vägran att rätta sig efter en mans önskemål kan betyda våld, förnedring och död. Att tro på Jesus är en fråga om liv och död, men också något som kan ge mod, offervilja och insikt om sitt eget okränkbara värde. DET är ett budskap som Sveriges luciafirare inte skulle fara illa av att höra.



fredag, december 12, 2008

Fredagskalorier och -välsignelser

Pizza. På Spåret. Chips. Brasa. Kisse. Filt. Make. Adventsljus. Tekopp.

Jag är välsignad.


onsdag, december 10, 2008

Trams

Skärpning, Izzie!
Jag gillar inte spökerierna de håller på med i Grey's. Tvärtom, jag är ytterst skeptisk till sån där sentimental-ockultism. Jag föredrar definitivt tarmar, titanben, blod och dysfunktionella förhållanden. Men musiken är bra som alltid. Här kan man lyssna på Lenka.

Lästips

Oavsett om man delar Fredrik Sidenwalls analys av nutida svenskkyrklig missionstrategi helt, delvis eller inte alls, så är det en välskriven ledare som i alla fall får mig att tänka några varv till.

Den återfinns på Kyrka och Folks hemsida.

Om anonymitet och inte

Jag har principiellt ingenting emot offentliga enkäter - alltså sådana där det syns vem som svarat vad. Får jag bara veta var mina svar kommer att hamna, vilka som kommer att använda dem och till vad, och om detta verkar rimligt, så svarar jag gärna, med undantag för sådant som är alltför privat, förstås.

Häromdagen, när jag låg däckad i magsjuka, blev jag uppringd av ett sånt där undersökningsföretag, som ville fråga ut mig om min relation till något så vardagligt som bensinstationer. Jag hade ju inte speciellt för mig mer än att försöka att inte kräkas, så jag svarade lydigt på alla frågor. Innan vi satte igång med att värdera Shell, Statoil och de andra, fick jag veta precis hur informationen skulle användas, hur den skulle sparas och vilka som skulle ha tillgång till den. Det hördes på killen som ringde att detta var en standardprocedur, både för att få rättvisande svarsmaterial att analysera och för att bemöta dem som ställer upp på ett schysst sätt.

När jag öppnade min mail idag, ville Sveriges Television att jag skulle svara på frågor om något betydligt mer kontroversiellt än om jag tycker att toaletterna på OKQ8 är fräschare än de på Statoil, nämligen samkönade äktenskap. Förutom min inställning i denna fråga, ville de veta i vilken församling jag är anställd, i vilken kommun församlingen ligger, min titel och mitt telefonnummer. Inte ett dugg anonymt med andra ord. Vilket inte behöver vara fel. Men det stod inte ett ord om hur informationen skulle behandlas, av vilka, hur den skulle sparas och eller om den skulle spridas till andra medier.

Jag tror att det är fler än jag som vill ha lite mer på fötterna innan vi tar ställning offentligt i en debatt som denna, oavsett vilken ståndpunkt vi har. Inte för att vi inte står för våra åsikter, utan för att vi vill veta vad vi har att vänta oss. Kommer lokaltidningen ha en lista på vilka präster i kommunen som är för, respektive emot könsneutrala äktenskap, så vill man vara beredd på det, så att säga. Och kan konfirmander och körsångare gå in och kolla upp din syn på saken på SVTs hemsida, så vill man vara beredd på det också. Om ditt kyrkoråd eller din kyrkoherde är av en annan åsikt än du och föredrar att du ligger lågt med ditt synsätt, kan det också vara bra att veta i förväg att det kan komma att bli offentligt. Och så vidare - det finns massor med situationer där det känns bra att vara förberedd eller i alla fall införstådd. Detta är känsliga frågor som gör sig bättre i samtal öga mot öga, än i klatschiga artiklar och hårt redigerade nyhetsinslag. Och ska det bli artiklar och inslag, kan det vara klokt att göra samtalen först. Dessutom, tänker jag och minns den korrekte telefonundersökningsmannen, hör det inte till god ton när man ber människor om hjälp att berätta hur man tänker använda den information man ber om?

Och är inte chansen större, oavsett vad man undersöker, att man får ärliga svar om man garanterar anonymitet? Är det inte risk att man, med ovan nämnade exempel i bakhuvudet tänker att nej, det här blir krångligt, det struntar jag i, och kastar enkäten i soporna eller trycker på delete? Jag tror faktiskt det. Jag har fyllt i massor med utvärderingar och enkäter i mitt liv, från lågstadiet och framåt, om allt från skolmat till min hälsa, från mina TV-vanor till hur jag tänker rösta. SVT:s enkät är, tillsammans med utvärderingarna på Pastoralinstitutet den enda där jag inte kunnat välja att vara anonym, så anonymitet är uppenbarligen ett koncept man på bred front väljer att behålla. Trots att jag inte är vare sig sociolog eller statistiker eller ens journalist, tycker jag att det är ganska anmärkningsvärt att SVT inte är mer intresserade av att få en rättvisande bild av vad Svenska Kyrkans präster tycker, än av att få ett namn och en kommun till varje ställningstagande.

måndag, december 08, 2008

Adventsdoldisarna



Andra advent är en trevlig söndag på många sätt. Temat fördjupar förberedelsetanken och så är det psalmerna - de adventspsalmer som först inte platsar på Första Advent och som sedan går förlorade i jul- och luciakonsertperioden kring tredje advent får sin chans här.


En sådan är underbara 423, där min favoritvers är nummer 3 - Du som har nyckeln i din hand, till dödens och till livets land, du låser upp och öppen står den världen där inget ont oss når. (latinsk text 1100-talet, J Mason Neale, A Frostenson)


Andra adventsdoldisar är 104 - Gläd dig du Kristi brud (som efter Knutbytragedin sjungs ännu mer sällan) och 106 - Jerusalem, höj upp din röst.


På andra advent får man också chansen att sjunga de riktiga klassikerna ända till slutet och njuta av till exempel sista versen på Bereden Väg - Den tron som han bestiger är i hans faders hus. Det rike han inviger är kärlek blott, och ljus. Hans lov av späda munnar blott nåd och frid förkunnar. Välsignad vare han som kom i Herrens namn! (F M Franzén)


lördag, december 06, 2008

Information och pepparkakor

Först: Som uppmärksamma läsare av Länstidningens predikoturer (hur många ni nu är...) kanske har sett, så har jag numera två efternamn. Eftersom mitt flicknamn börjar bli utrotningshotat, har jag tagit tillbaka det. Det beror bara på detta och inte på att jag slutat tycka om vare sig min man eller hans efternamn. Jag är fortfarande en glad fru Klefbeck!

Med detta sagt kan jag gå över till dagens tema, som är pepparkakor. Idag ska jag och maken (som båda räknas som helt smittfria enligt sjukvårdsupplysningens hemsida) samt min bror med flickvän, ge oss i kast med en jättelik pepparkaksdeg enligt svärfars släktrecept. Mamma har tagit fram två påsar med mått, så vi ska göra både grisar, gubbar och stjärnor, men även kameler, älgar, björnar och katter.

Min bror och jag är uppvuxna med en högst sympatisk adventstradition - så sympatisk att jag som vuxen inte riktigt kan smälta att vi hade det så bra. En vecka i advent kom nämligen min morfars syster hem till oss, flyttade in i gästrummet och ägnade sedan dagarna åt att julstöka. Hon bakade limpor, lussekatter, smörstjärnor, mandelformar och förstås pepparkakor. Hon gjorde köttbullar och ibland till och med korv. Samtidigt förhörde hon läxor, sympatitittade på barnprogram och tog hand om en om man blev sjuk. Faster Ia var verkligen en hjältinna!

Veckans höjdpunkt var pepparkaksbaket, det brukade vi ofta spara till lördagen. Då tog hon fram sina mått och vi tog fram våra. Den finaste, men också den svåraste, var Ias ekorre. Den var liten och smal men en lång, böjig svans - jätterolig att trycka, men väldigt svårt att få loss. Och så gjorde vi ett pepparkakshus enligt Ias ritning, en liten stuga med jättehög skorsten, massor med kristyr och ännu mer non-stop på taket, en tuss bomull som rök ur skorstenen och sedan en dosis florsocker som snö ovanpå alltihop. Till huset hörde en gubbe och en gumma och ibland en gran och när det var klart ställdes det på ett vitt örngott på en bricka i ett skåp för att tas fram på julafton.

Med dessa gyllene barndomsminnen av faster Ia, salig i åminnelse, i bakhuvudet ska vi nu ge oss i kast med årets deg. Något hus blir det inte, och ekorren som jag fick ärva är kvar hemma i Mölnbo medan vi är i Småland, men det blir nog bara bra ändå.

fredag, december 05, 2008

Utmaning

Detta är ungefär vad konvalescenten orkar med - att en sådan banal sjukdom som magsjuka ska ta alla krafter av en på det här sättet - men håll till godo: Utmaningen kommer från Emelie

Regler:
1. Publicera reglerna på din blogg.
2. Svara på de sex 8-sakerna.
3. Meddelade de utmanade på deras bloggar.

8 favoritprogram:
1. Grey's Anatomy.
2. Brothers and Sisters
3.Vänner
4. American Dreams
5. Mannen som talar med hundar
6. Rapport
7. På Spåret
8. Cold Case

8 saker jag gjorde igår:
1. Sov
2. Halvsov
3. Sms-ade konfirmander
4. Drack te
5. Sov lite till
6. Tittade på TV
7. Åt miniportioner med pasta
8. Sov

8 saker jag ser fram emot:
1. Att må bra igen
2. Besök hos mor och far med lillebror med flickvän
3. Pepparkaksbak enligt svärföräldrarnas recept
4. Att gå till jobbet på tisdag - kommer helt ur fas när jag inte är där
5. Adventskaffe på måndag
6. Julpyntning av mitt hus
7. Se Love Actually kvällen före julafton med maken.
8. Julen!

8 saker på min önskelista:
1. Immunitet mot alla magsjukor
2. God hälsa, lycka och välgång till familj och vänner
3. Snö, massor av snö!
4. En miljöbil
5. Massor med tillfällen att umgås med mina gudbarn med familjer
6. Ett helkaklat badrum
7. En diskmaskin
8. En hund med långa öron.

8 personer jag utmanar:
Vilka 8 personer som helst som tycker detta är roligt!

torsdag, december 04, 2008

Om jag fick välja...

...skulle jag hellre vara förkyld två i månader än att magsjuk i två dygn.

I magsjukans våld

Magsjukan har återvänt till Trollvägen. Denna gång kunde handspriten inte rädda oss.

Jag ska bespara er detaljerna och det är bättre nu. Vi ser en söt tecknad film på TV (om ett pyttelitet barn som räddar sin by i Afrika från allt farligt), äter yoghurt med tesked och känner oss allmänt möra.

lördag, november 29, 2008

Stjärnan på plats


Blixten på kameran förtar lite av det mysiga, men så här ser det i alla fall ut strax intill mig. Lussekatterna jäser halvtaskigt i köket, pepparkakorba är trasiga, all planering har spruckit och jag har nackspärren från andra sidan. Men advent är det ändå, som tur är. Gott nytt kyrkoår!!!

Ett perfekt tillbud


I tisdags var jag på utbildning om brandsäkerhet på jobbet. I en bransch där vi tänder ljus som andra trycker på Enter, är det ju inte precis opåkallat. Det var en bra kurs. Vi fick se en film om en fabrik som brann upp, om en ljuslåga som övertände en soffa, vi fick råd om brandvarnare, glimtändare (något i ett lysrör tror jag) och diverse annat. Och så fick vi släcka en brand med spruta och en med brandfilt.

Vi introducerades också för uttrycket "ett perfekt tillbud". Jag har lite svårt att tänka på tillbud som perfekta, men brandsäkerhetskillen la förmodligen inte lika positiv värdering i ordet perfekt.

Idag ägnar jag min lediga lördag åt att städa. Och inser att vårt hem, med alla sladdhärvor, dammkrokodiler, vedeldning och värmeljus är ett perfekt tillbud om något. Ett enastående, lysande, exceptionellt tillbud...

torsdag, november 27, 2008

Dagens citat...

...kommer från min enastående far som sa så här till sin hetlevrade dotter:

"Om man väntar med att göra något tills det värsta adrenalinet och den största rättfärdigheten har lagt sig, så blir det oftast mer rättfärdigt i slutänden"

onsdag, november 26, 2008

Materiella ting som hjälper oss att förnimma en andlig verklighet...


...eller, mer rättframt uttryckt - ett Missale för att fira gudstjänst med alla sinnen, en julsprej för at fira Kristi födelses fest med alla sinnen. Hur som helst, både nya Noterias Missale och Crabtree and Evelyn´s juldoft kom i min ägo idag och jag är glad för båda!

måndag, november 24, 2008

Måndag med misse Melanchthon


Det är måndag. Vi gör ingenting. Bara fånar oss i köket. De sprakar i spisen och snart är kaffet klart. Rätt skönt att vara både katt och matte idag faktiskt.

Snö


Snöyra gör sig inte så bra på bild - på riktigt ser det bra mycket mer dramatiskt ut!


Om det nu ska vara snöstorm med tillhörande trafikkaos och kyla, kunde den inte ha hållit sig några dagar så vi kunde fått en vit och fin första advent? Ack nej, då ska det bli sju plusgrader. Vädret tycks också vara skadat av arvssynden - både direkt och indirekt.

söndag, november 23, 2008

Söndag i gott sällskap


Jag tror att jag just såg denna för sjuttonde gången. Men den håller. Hur länge som helst.

Halleluja, ära vare Gud i höjd...

Idag är det domsöndagen. Då passar den här klassikern extra bra:


lördag, november 22, 2008

Spännande fynd

Imorse, när jag fyllde min högt älskade tvättmaskin med svart 60-tvätt, såg jag plötsligt hur det glimmade till i den där gummilisten som sitter mellan trumman och luckan. Detta föranledde en ganska grundlig utgrävning av listen i fråga, som egentligen är två lister som liksom sitter ihop. I alla fall, resultatet blev detta:

40:-(i mynt, numera omsatta i mjölk och fil hos Abbe)
1 plåster (förhållandevis välbevarat)
1 säkerhetsnål (som jag förstås stack mig på)
3 klumpar (som kan ha varit sedlar/kvitton/handlingslappar)
2 hårnålar (ganska rostiga)
1 rest av ett lite bättre hårspänne (inte användbart)
1 förlovningsring (mormors, stor lättnad eftersom jag trodde jag tappat den utomhus och höll på att skämmas mig fördärvad)

Så, kära läsare, att vittja sin tvättmaskin kan vara riktigt lukrativt. Inte så trevligt, kanske, men värt besväret.

fredag, november 21, 2008

Mera Picoult

Nu har jag läst ut boken jag skrev om igår. Och är både nöjd och lite brydd. Nöjd därför att det var en riktigt bra bok - första gången på länge jag sträckläst på det här sättet, och jag läser ganska mycket. Brydd därför att jag inte riktigt förstår varför Da-Vinci-koden-komplexet måte genomsyra så stor del av populärkulturen nuförtiden. Varför behandlas kristendomens idégods på film och i böcker så sällan utan att man drar in ett eller annat apokryft, gnostiskt evangelium? Och varför beskrivs de här texterna och den gnostiska traditionen så ofta utan ansats till problematisering - man utelämnar det elitistiska och dualistiska till förmån för det mer exotiska (som att Jesus fick barn med Maria från Magdala och allt det där)?

I det här fallet (Change of heart av Jodi Picoult) är det egentligen inte så farligt. Men det är ändå trist eftersom storyn skulle fungera minst lika bra utan huvudpersonens (den dödsdömde som vill donera till hjärta till sitt offers syster) plötsliga citeranden av Thomasevangeliet. Underverken, offertanken och frågan om rättfärdiggörelse räcker gott och väl för att göra historien spännande på flera plan. Kristusmotiven fullkomligen haglar - själv återkom jag hela tiden till Herrens lidande tjänare i Jesaja - föraktad var han, och övergiven av människor.

Samma sak med skildringen av prästen, Fader Michael. Han beskrivs ovanligt sympatiskt och månfacetterat för att vara en präst, en vanlig, katolsk kille som är lojal men pragmatisk med kyrka och sin församling. Att han får en troskris i mötet med den dödsdömde som inte bara vill ge bort sitt hjärta utan dessutom gör diverse underverk är fullständigt trovärdigt UTAN att han börjar omfamna gnostistiska tankegångar.

Nåväl, det är ändå en bra bok som jag verkligen rekommenderar - till kyrknördar, Picoult-fans och alla andra.

torsdag, november 20, 2008

Är botgöring en rättighet?



Just nu läser jag "Change of Hearts" av Jodi Picoult. Det är något som exotiskt som en kriminalroman om synd, skuld och försoning. Detta i en tämligen skruvad intrig. Eller vad sägs om detta:


Dödsdömd dubbelmördare vill för det första donera sitt hjärta till sitt offers svårt hjärtsjuka syster efter sin avrättning och för det andra börjar han, eventuellt omedvetet, utföra underverk i sin fängelseavdelning. En advokat (tillika sekulariserad judinna) och en katolsk präst (som satt i juryn som dömde mördaren till döden för 11 år sedan) försöker tillsammans hjälpa honom att få sin önskan tillgodosedd. Och medan de håller på med det, måste de oundvikligen ta ställning till om det mördaren önskar är rimligt, om de tror att de underverk som tycks ske är på riktigt och också om de tror på Gud, försoning och frälsning.


Jag har läst drygt halva boken och hittills har den varit bra. Jag har inte stenkoll på judisk teologi, men de kristna referenserna stämmer och är fullkomligt logiska. Emellertid har de börjat läsa Thomasevangeliet och hålla på, så det är möjligt att boken tar en flumvändning, men så här långt är den ytterst läsvärd. Rekommenderas tills vidare, och jag återkommer när jag läst ut den!

onsdag, november 19, 2008

Empiri

Jag har nu gjort en empirisk studie av chokladkakan, det vill säga ätit upp ungefär en fjärdedel av den och kommit till den förväntade slutsatsen som kan sammanfattas med ett enda ord: Blä!

Det var inte gott. Inte alls. Har inte konfronterats med denna smak sedan en påsk för länge sedan då jag blev bjuden på sesam-marsipankycklingar och av ren artighet åt upp ett helt gäng. Nu behöver jag inte vara artig så därför ligger chokladen i kylen i väntan på att maken ska prova. Han tycker om blodpudding, så det är fullt möjligt att han tycker att detta är en läckerhet.

Tro nu inte att jag är generellt chokladkonservativ. Tvärtom, jag är lite nyfiken på chokladen med havssalt som Fru Kaos livfullt berättade om för ett tag sedan. Och choklad med lakritsflagor är en stor favorit. Men jag drar en skarp gräns vid sesamfrö.

Besvikelse

Kommer hem genom snöyran. Blöt, kall och hungrig. Hittar en ny Amelia (JA, jag prenumerar och NEJ det tänker jag inte tycka är ens lite pinsamt) på köksbänken. En Amelia med present, för det är något tungt i påsen. Spännande. Öppnar påsen. Ut kommer...en chokladkaka!!!! Glädjen är i det närmaste fullständig. Tills jag tittar lite närmaren på chokladen och inser vad det står på den. Någon har kommit på den briljanta idéen att fylla en chokladkaka med sesamfrö! Fågelmat! Bulkmedel! Äckliga-frön-på-limpan-frön! I min choklad. Det finns inte en chans att det är gott. Seriöst. Sesemfröchoklad är sånt som man säger att man gillar för att verka hälsosam och framåt. Förstöra fin choklad på det där sättet. Kan folk inte bara ge sig någon gång?


Kanske att jag skulle smaka innan jag får sådana här utbrott? Återkommer med rapport.

måndag, november 17, 2008

Nostalgi nu igen



Jag har varit ledig idag och tillbringat en hel del tid framför diverse repriser på TV. Och jag minns plötsligt att det fanns en tid, för länge sedan, en tid när lugg plötsligt var OK eftersom både Kelly och Brenda hade det. När man önskade sig en bärbar, vit telefon med antenn på. När man kunde testa i Frida eller OKEJ eller till och med någon av de där specialtidningarna vilken av tjejerna man var - Andrea, Brenda, Kelly eller (ve och fasa) Donna. Jag försökte alltid bli Brenda, men var en hopplös Andrea-typ. När man skulle ha en åsikt om vem av killarna som var sötast - fast där fanns egentligen bara Brandon och Dylan att välja mellan. När onsdagskvällar var heliga och man var redo att strypa sin pappa om han ville titta på Mitt i naturen eller vad det nu var som gick samtidigt på ettan. När man önskade att ens egen högstadieskola hade en radio, en prom och en häftig skoltidning. Och att Vivalla Centrum haft en Peach Pit. Eller i alla fall något annat än en sunkig pizzeria och en tobaksaffär.
Men den tiden passerade, den också. Bevvan-gänget började på college och blev tråkiga. Serien flyttades först till tisdagar, sedan till söndagar. Och man upptäckte att Mitt så kallade liv faktiskt var mycket bättre...

The world´s a better place when it´s upside down

Gabriella Cilmi sjöng för mig i bilen på väg till Hemköp och får fortsätta med det denna soliga eftermiddag. Dessutom matchar limefrukten resten av bloggen alldeles perfekt.

söndag, november 16, 2008

Det här med pyssel

Jag var ett förhållandevis försigkommet barn när jag började skolan - jag kunde läsa och skriva och sitta still, äta upp min mat och komma ihåg mina gympakläder. Men, det fanns en hake, meddelade fröken på kvartsamtalet - jag kunde inte pyssla. Inte alls. Jag klippte snett, ritade barnsligt, spillde ut pärlor, kladdade med färger och hade över huvud taget ingen känsla för detaljer. Och så fortsatte det genom hela min skoltid. Just när den värsta pysselterrorn (lågstadiet och fritids) var över, så började den mardröm som kallas för syslöjd. Mitt mest minnesvärda alster (förutom den grönrutiga gympapåsen jag numera förvarar tvättpåsar i) är en stickad, röd krokodil med gula ögon. Den är ungefär fem centimeter bred och tio centimeter lång, ojämn, bucklig och på det hela taget hemsk. Den åstadkom jag - med viss möda - i sexan. Egentligen skulle den bli en grytlapp men jag fick dispens.

På högstadiet blev det lite bättre - syslöjdsfröken var förstående och lät mig göra handfasta saker som att sy i knappar, sticka "ingenting" bara för att få igång tekniken samt göra matteläxan om det verkligen var panik med den. Och på gymnasiet slapp man äntligen ifrån eländet.

Så blev jag pastorsadjunkt vilket innebar Öppen Förskola och juniorer. Vilket innebär pyssel. Pyssel hela tiden. Med viss bävan fogade jag mig i situationen - och upptäckte att det blivit roligt! Min finmotorik hade kommit ikapp (eller i alla fall upp på barntimmenivå) och omgiven av fem-nioåringar är inte prestationsångesten så stor. Jag pysslade änglar, tomtar, piprensarfåglar, fiskar, armband, pärlplattor, you name it. Bytte församling, pysslade ännu mer, till exempel den söta fisken här nedanför.



Och nu har jag kommit så långt att jag tänker ut pyssel själv! Idag har jag pysslat bönböcker med mina konfirmander. Jag har i och för sig glitter i håret, glitter på strumpbyxorna och klister under naglarna, men det gick bra. Faktiskt.

Det kan inte bli fel...

..bara annorlunda, brukar vi säga i kyrkliga sammanhang. Det finns så många moment i en gudstjänst att hålla reda på, så det kan inte alltid bli alldeles rätt. Ofta blir det nästan som det var tänkt och inte sällan dessutom ännu bättre. Och hur som helst så är det OK.

Men ibland känns det inte annorlunda utan bara fel. Idag har både mina liturgiska och kateketiska insatser lämnat en hel del övrigt att önska. Men det får jag väl ta som en övning i ödmjukhet, antar jag. En övning i ödmjukhet, en lärorik erfarenhet och en påminnelse om min mänskliga skröplighet - hur fromt och präktigt som helst. Men först ska jag sura en stund till.

lördag, november 15, 2008

En utmaning....

Den handlar om debuter och den kommer från Heléne.


Första gången jag...

... åt tacos var på min kompis Ylvas 13-årsfest i november 1992. Det var jättegott och spännande men jag spillde majs på min fina broderade jacka från Indiska.

... körde bil var faktiskt på körskolan - på någon liten villagata på Norr i Örebro tror jag - i en vit Golf tillsammans med körskolläraren Ulrika som hade ett oändligt tålamod med mig.

... sov i tält var jag åtta år och tältet stod på grannarnas, tillika bästisarnas gräsmatta, kanske 100 meter från mitt eget hus.

... drack alkohol var jag vuxen och mängden på gränsen till försumbar. Trots att det var i Uppsala...

... fick ett jobb beror lite på hur man definierar jobb - antingen var det när jag var 16 och blev arvoderad konfirmandassistent. Eller när jag var 19 och var kyrkogårdsarbetare en sommar.

... stod på en scen har jag ingen aning om när det var. Jag var tre år när jag började i barnkören, liksom...

... svimmade har faktiskt inte inträffat ännu. Om man inte räknar några otrevliga resa-sig-för-snabbt-när-man-är-sjuk-ögonblick.

... svarade på en fånig enkät kan väl misstänkas var något papper hos skolsyster på 80-talet "har du ofta ont i magen" och sånt.

Utmaningen går vidare till....Ebbas sjukskrivna mamma, Emelie och...vem ska vi ta...Carl-Henrik!

Nej då, jag mår bra

Eftersom jag skrev om magsjuka för tre dagar sedan och sedan försvann, kanske ni trodde att jag inte mådde så bra.

Men det är fel. Jag mår bra. Alldeles prima liv. Men eftersom jag haft sånt sjå med att sprita mina händer, äta yoghurt och kiselextrakt samt vårda min make utan att ta i honom eller låta honom andas på mig så har det inte blivit så mycket bloggat. Jag har jobbat också. Helt uppslukad av bacillskräck och hypokondri är jag inte. Men jag inser att jag lätt skulle kunna bli...

torsdag, november 13, 2008

Tills magsjukan skiljer oss åt

Maken är magsjuk. Jag är det inte. Ännu. Jag sitter här med min kompis Alcogel 85 och kämpar tappert emot. Det är helt fel helg att bli sjuk. Verkligen helt fel. I den mån det någonsin är rätt med magsjuka - jag tvivlar starkt på detta, medan jag med välhållet säkerhetsavstånd serverar honom vätskeersättning och cola.




onsdag, november 12, 2008

Som om ni skulle bry er...

...kommer här en lista med fullkomligt värdelöst, egocentriskt vetande. Jag har lånat den av Emelie och ni får gärna fortsätta skickandet!

DIN/DITT FÖRSTA:
operation: ingen har skurit i mig.
piercing: örat
sport: : har aldrig börjar
Husdjuret: Hunden Aladdin
Konsert: Börge Ring på TÄLT-91
Kärlek: Det minns jag inte.

JUST NU
äter du: Ingenting
dricker du: Ingenting
gör du: Bloggar
lyssnar du på: Havet är djupt
väntar du på: Greys Anatomy
tittar du på: Datorn
har på du på dig: Svarta mysbyxor, svart trikåtröja, kofta, strumpor

DIN FRAMTID:
barn: Ja tack.
giftermål: Nej, det är redan klart
karriär: Det får gärna fortsätta på inslagen bana.

VAD DU FÖREDRAR:
kramar eller kyssar: Det beror på vem som ger mig dem
kortare eller längre: Vad då?
snygg mage eller snygga armar: Bryr mig faktiskt inte ett smack
busig eller lydig: Lydig

HAR DU NÅGONSIN:
kysst en främling: Nej usch!
brutit ett ben: Nej
rymt hemifrån: Nej
röntgats: Ja, njurarna när jag var tre år. Det var hemskt men jag fick se på Scooby Doo under tiden
krossat någons hjärta: Det tror jag inte
gråtit när någon dött: Ja

TROR DU PÅ:
kärlek vid första ögonkastet: Nej
gud: Ja
mirakel: Ja
aliens: Nej. Men på änglar
magi: Nej, men på underverk
ett himmelrike: Ja
tomten: Jag tror att S:t Nicolaus har funnits. Jag tror INTE han bor på Nordpolen och ordnar paket.
transformers: Jag har sett Transformersgubbar. Så ja, det tror jag på.

BLANDAT:
är du kär i någon? Ja, i min man
önskar du att du bodde någon annanstans? Nej. Jag bor ju i Mölnbo ju.
tycker andra att du är attraktiv? Ingen aning. Jag tror inte jag vill veta.
dricker du? Ja, varje dag. Man dör annars, faktiskt.
använder du droger? Nej. Eller, det beror på om man räknar koffein
vilket schampo använder du? Barnängens med Yoghurt och Aloe Vera
vilken parfym använder du? Eternity Moments
vad är du rädd för? Ungefär allting.
gillar du att tvätta? Ja.

Dagens citat

"Som en degig massa. En blandning av blodpudding och formfranska ungefär".

Maken har ätit paltbröd och är inte imponerad.

måndag, november 10, 2008

Höga tak och låga trösklar

Bland det fulaste en församling, en kyrka eller en enskild kristen kan bli kallad för i dagens läge, är exklusiv, eller elitistisk. Och det är, i sig, fullkomligt riktigt. Alla som fadern ger mig ska komma till mig och den som kommer till mig ska jag inte visa bort, säger Jesus. Och det vore ju pinsamt om det ska vara svårare att få vara med i de kristnas gemenskap än att komma in i Guds rike - vårt passerkort ditin är ju betalat med rätt mycket blod, så att säga. Så grundtanken är mer än god - den är självklar om man vill ta Jesu ord på allvar.

Sedan tillkommer ju den vanliga komponenten - den mänskliga faktorn eller arvsynden eller vad man nu väljer att kalla den. Som gör att det inte alltid är så enkelt att leva upp till de krav som ställs. På detta måste man se med viss pragmatism såväl som med allvar - det är därför passerkortet är blodigt, men vi måste också se på varandra med ödmjukhet inför vår mänsklighet.

Med detta sagt kan jag gå över till min egentliga poäng - nämligen hur det egentligen står till med de höga taken och låga trösklarna. Alla får vara med, - men är det inte så ändå att somliga mer välkomna än andra? Och är det inte också så att den tolerans vi slår oss för bröstet med också kan bli repressiv i sin övertydlighet? Och att vår tolerans blir det som vi använder för att exkludera - människor får vara med trots allt eller människor exkluderas för att de är exkluderande.

Jag talar delvis om ämbetsfrågan och vigselrätten - "alla får vara med, alla får tro vad de vill men inte kvinnoprästmoståndarna och homofober för de är ONDA", liksom. Eller omvänt - "alla får vara med men inte de som är har misstolkat Bibeln för att förverkliga sig själva". I dessa frågor sätts öppenhetsidealet på stora prov - kan vi leva med varandras olikheter så till den grad att vi inte bara står ut, utan hittar en gemensam grund att stå på när vi diskuterar, en grund som kan hjälpa oss till respekt?

Men om vi lämnar dessa infekterade och känsloladdade frågorna dithän, så ser vi samma mönster också i mer vardagliga sammanhang. Är man välkommen, på riktigt, som man är i vår gemenskap om man alltid är sur? Om man är jobbig? Om man tar för mycket plats? Om man är påträngande? Om man luktar illa? Om man står upp när alla andra sitter? Om man korsar sig hela tiden? Om man inte korsar sig alls? Om man tror att man är något? Om man vill förändra allt? Om man tycker att allt var bättre förr? Om man tror på helvetet? Om man inte tror på jungfrufödseln? Om man kräver omvändelse? Om man kräver kärlek? Om man inte kräver något alls?

Låga trösklar och höga tak är inte så enkelt. Kanske ska vi börja med att sluta säga att vi har dem?

söndag, november 09, 2008

Strandsatt

Idag är jag ledig. Jag vill gå i högmässa på förmiddagen. Var spelar inte så stor roll. Detta skulle alltså kunna vara en dag av rika möjligheter. Om det inte vore för två saker:

1) Högmässor är inte så vanligt längre
2) SL tror att ingen vill åka någonstans på söndagar.

Mina valmöjligheter är dessa:

1) Åka tåg+buss till Hovsjö och ändå komma minst en kvart försent.

2) Åka tåg och sedan gå tre kilometer till Ytterjärna, försening okänd.

3) Åka tåg och sedan springa mig svettig till Sankta Ragnhild, ankomst i höjd med syndabekännelsen.

Oavsett vilket av dessa alternativ jag väljer, är jag hemma tidigast 14.15.

Det kunde vara värre. Det finns trakter där högmässa inte firas alls. Det finns människor som är så sjuka att det bokstavligen inte kan komma till kyrkan. Det finns länder där högmässa är förbjudet eller riskfylld. Detta är de facto ett religiöst I-landsproblem.

Men om jag fick önska, skulle jag önska mig ett tåg som lämnade Gnesta kl. 10.00 på lördagar och söndagar och ett som gick tillbaka från Södertälje sisådär klockan 13.
Det vore helt underbart.

Uppdatering: Jag valde alternativ 3 (vilket stod i princip klart redan när jag skrev det) och anlände, vansinnigt andfådd och med blodsmak i munnen, under första psalmens andra vers. Det är rekord, mina vänner!