En tredje Anne på Grönkulla-filmatisering börjar sändas ikväll, upptäckte jag i morse när jag läste tidningen. Och ett fåfängt hopp tändes i mitt bröst - kanske att någon äntligen upptäckt böckerna om Annes vuxna liv - Drömslottet, Anne på Ingleside, Regnbågens Dal och underbara Lilla Marilla? De skulle göra sig utmärkt som kostymdrama - ett stort, härligt persongalleri, snälla intriger för både barn och vuxna. Som den spännande historien om grannen Leslie och hennes make. Kapten Jim i fyrtornet. Syskonen Blythes barndomsäventyr i Glen S:t Mary, Annes skrivarkarriär (dödsrunor...) Grannbarnen i prästgården, första världskriget - här finns alla möjligheter.
Men nej. Förstås. Man har hittat på en ny historia om att Anne, som blivit änka, under andra världskriget (ska man följa böckernas tideräkning borde hon vara död vid det laget, eller i alla fall utgammal) börjar leta efter sina rötter (något hon gör med gott resultat redan som student i Anne på egen hand). Hon ska i filmen ha två döttrar och en adoptivson, vilket är lite klent med tanke på att hon i böckerna har sju barn, varav ett (Joyce) dör vid födseln och ett (Walter) i första världskriget - massor med dramatik och känslor utmärkta för TV, med andra ord.
Kevin Sullivan, som står bakom detta, är även upphovsmannen bakom TV-serien som kom på 80-talet och i de första fyra avsnitten följer boken tämligen troget och dessutom är riktigt bra. Men sedan börjar förfallet. I avsnitten som handlar om Annes ungdom och studietid blandas böckerna samman, man tar bort saker och lägger till annat, och i den tredje delen har det totalt flippat ur och Anne (som som sagt borde vara i 50-årsåldern om man räknar på det) kajkar runt i Flandern och letar efter Gilbert och har nästan ihop det med Dianas man och jag vet inte allt.
Stackars Lucy Maud Montgomery. Det är tur att hon inte ser sin hjältinna förvanskas för pengar och hälften av sin produktion skymmas av Hollywoodifierat trams. Och för litterära purister som jag själv, är det tur att min mosters gamla Anne-böcker från Gleerups förlag står i min hylla och aldrig ändrar sig. I dem använder Anne sig frekvent av verbformen voro och ser ut så här:
2 kommentarer:
Jag vet! Jag läste också om eländet. Måste ju dessutom kolla på det ikväll, för att ha något att bli arg på. Anne är ingenting man får förvanska hur som helst...
Även jag har noterat detta nidingsverk och är mycket upprörd! Som du så vist säger, det är tur att man har böckerna att trösta sig med.
Skicka en kommentar