Oavsett om man delar Fredrik Sidenwalls analys av nutida svenskkyrklig missionstrategi helt, delvis eller inte alls, så är det en välskriven ledare som i alla fall får mig att tänka några varv till.
Jo, den var tankeväckande och jag delar bilden av att vi måste våga vara kyrka. Men problemet är att Fredrik Sidenvall och andra - verkar så säkra på att det bara är dom som vet vad kyrkans sanna väsen är, som vet hur skriften ska läsas och tolkas. Alla andra, fördärvar kyrkan. Och ja, jag har hört fredrik tala - så det är taget från egen erfarenhet. Att våga vara kyrka är väl att ha ett tydligt centrum men att låta många få vara med och tala och vara kyrka, och då måste vi klara av att människor talar om Jesus med olika språk och olika uttryckssätt. Som präster borde vi uppmuntra detta växande i tro och ansvar hos församlingsbor - inte vilja hålla kvar dem som små barn där prästen är den goda och rättvisa pappan som vet mest och bäst.
Men grundtanken håller jag som sagt med om - dock inte Sidenvalls teologi och retorik.
Precis! Ett tydligt fokus och vissa ramar och gränser, måste inte och skall inte, hindra mångfald i uttryck, språk och tradition - tvärtom! Ett medvetet fokus på kärnan - Jesus - kan ge kraft och mod att överbrygga skillnaderna och göra dem till välsignad variation.
Jag delar inte heller alla Sidenwalls teologiska ståndpunkter. Men jag tror att det här med att tänka i termer av "VI som har sanningen och DOM som förstör", är ett fenomen som beror på arvsynden mer än på trostradition och fromhetstyp. Det uttrycks lite olika beroende på sammanhang, men jag tror att viljan till polarisering och självrättfärdighet finns inom oss alla, oavsett teologisk ståndpunkt och traditon. Och det gör oss alla beroende av samma nåd och kraft till omvändelse.
Absolut, självklart finns polariserigen i alla teologiska grupper och traditioner i svenska kyrkan. Men för mig är det skillnad att komma med självklara svar vad gäller vår förståelse av lagen: utan att blinka kunna säga exakt vad som är synd och inte synd.
Att ha Kristus i centrum är att sträva efter evangelium, men att hela fastna i lagen, det är ganska tröttsamt. Och såklart tänker jag här på synen på äktenskap och sexualitet, jag tänker på synen på kvinnligt och manligt (och då hela spektrat, inte enbart ämbetssyn). Men också i synen på försoning och frälsningslära...
3 kommentarer:
Jo, den var tankeväckande och jag delar bilden av att vi måste våga vara kyrka. Men problemet är att Fredrik Sidenvall och andra - verkar så säkra på att det bara är dom som vet vad kyrkans sanna väsen är, som vet hur skriften ska läsas och tolkas. Alla andra, fördärvar kyrkan. Och ja, jag har hört fredrik tala - så det är taget från egen erfarenhet. Att våga vara kyrka är väl att ha ett tydligt centrum men att låta många få vara med och tala och vara kyrka, och då måste vi klara av att människor talar om Jesus med olika språk och olika uttryckssätt. Som präster borde vi uppmuntra detta växande i tro och ansvar hos församlingsbor - inte vilja hålla kvar dem som små barn där prästen är den goda och rättvisa pappan som vet mest och bäst.
Men grundtanken håller jag som sagt med om - dock inte Sidenvalls teologi och retorik.
Precis! Ett tydligt fokus och vissa ramar och gränser, måste inte och skall inte, hindra mångfald i uttryck, språk och tradition - tvärtom! Ett medvetet fokus på kärnan - Jesus - kan ge kraft och mod att överbrygga skillnaderna och göra dem till välsignad variation.
Jag delar inte heller alla Sidenwalls teologiska ståndpunkter. Men jag tror att det här med att tänka i termer av "VI som har sanningen och DOM som förstör", är ett fenomen som beror på arvsynden mer än på trostradition och fromhetstyp. Det uttrycks lite olika beroende på sammanhang, men jag tror att viljan till polarisering och självrättfärdighet finns inom oss alla, oavsett teologisk ståndpunkt och traditon. Och det gör oss alla beroende av samma nåd och kraft till omvändelse.
Absolut, självklart finns polariserigen i alla teologiska grupper och traditioner i svenska kyrkan. Men för mig är det skillnad att komma med självklara svar vad gäller vår förståelse av lagen: utan att blinka kunna säga exakt vad som är synd och inte synd.
Att ha Kristus i centrum är att sträva efter evangelium, men att hela fastna i lagen, det är ganska tröttsamt. Och såklart tänker jag här på synen på äktenskap och sexualitet, jag tänker på synen på kvinnligt och manligt (och då hela spektrat, inte enbart ämbetssyn). Men också i synen på försoning och frälsningslära...
Skicka en kommentar