Om anonymitet och inte

Jag har principiellt ingenting emot offentliga enkäter - alltså sådana där det syns vem som svarat vad. Får jag bara veta var mina svar kommer att hamna, vilka som kommer att använda dem och till vad, och om detta verkar rimligt, så svarar jag gärna, med undantag för sådant som är alltför privat, förstås.

Häromdagen, när jag låg däckad i magsjuka, blev jag uppringd av ett sånt där undersökningsföretag, som ville fråga ut mig om min relation till något så vardagligt som bensinstationer. Jag hade ju inte speciellt för mig mer än att försöka att inte kräkas, så jag svarade lydigt på alla frågor. Innan vi satte igång med att värdera Shell, Statoil och de andra, fick jag veta precis hur informationen skulle användas, hur den skulle sparas och vilka som skulle ha tillgång till den. Det hördes på killen som ringde att detta var en standardprocedur, både för att få rättvisande svarsmaterial att analysera och för att bemöta dem som ställer upp på ett schysst sätt.

När jag öppnade min mail idag, ville Sveriges Television att jag skulle svara på frågor om något betydligt mer kontroversiellt än om jag tycker att toaletterna på OKQ8 är fräschare än de på Statoil, nämligen samkönade äktenskap. Förutom min inställning i denna fråga, ville de veta i vilken församling jag är anställd, i vilken kommun församlingen ligger, min titel och mitt telefonnummer. Inte ett dugg anonymt med andra ord. Vilket inte behöver vara fel. Men det stod inte ett ord om hur informationen skulle behandlas, av vilka, hur den skulle sparas och eller om den skulle spridas till andra medier.

Jag tror att det är fler än jag som vill ha lite mer på fötterna innan vi tar ställning offentligt i en debatt som denna, oavsett vilken ståndpunkt vi har. Inte för att vi inte står för våra åsikter, utan för att vi vill veta vad vi har att vänta oss. Kommer lokaltidningen ha en lista på vilka präster i kommunen som är för, respektive emot könsneutrala äktenskap, så vill man vara beredd på det, så att säga. Och kan konfirmander och körsångare gå in och kolla upp din syn på saken på SVTs hemsida, så vill man vara beredd på det också. Om ditt kyrkoråd eller din kyrkoherde är av en annan åsikt än du och föredrar att du ligger lågt med ditt synsätt, kan det också vara bra att veta i förväg att det kan komma att bli offentligt. Och så vidare - det finns massor med situationer där det känns bra att vara förberedd eller i alla fall införstådd. Detta är känsliga frågor som gör sig bättre i samtal öga mot öga, än i klatschiga artiklar och hårt redigerade nyhetsinslag. Och ska det bli artiklar och inslag, kan det vara klokt att göra samtalen först. Dessutom, tänker jag och minns den korrekte telefonundersökningsmannen, hör det inte till god ton när man ber människor om hjälp att berätta hur man tänker använda den information man ber om?

Och är inte chansen större, oavsett vad man undersöker, att man får ärliga svar om man garanterar anonymitet? Är det inte risk att man, med ovan nämnade exempel i bakhuvudet tänker att nej, det här blir krångligt, det struntar jag i, och kastar enkäten i soporna eller trycker på delete? Jag tror faktiskt det. Jag har fyllt i massor med utvärderingar och enkäter i mitt liv, från lågstadiet och framåt, om allt från skolmat till min hälsa, från mina TV-vanor till hur jag tänker rösta. SVT:s enkät är, tillsammans med utvärderingarna på Pastoralinstitutet den enda där jag inte kunnat välja att vara anonym, så anonymitet är uppenbarligen ett koncept man på bred front väljer att behålla. Trots att jag inte är vare sig sociolog eller statistiker eller ens journalist, tycker jag att det är ganska anmärkningsvärt att SVT inte är mer intresserade av att få en rättvisande bild av vad Svenska Kyrkans präster tycker, än av att få ett namn och en kommun till varje ställningstagande.