Information och pepparkakor

Först: Som uppmärksamma läsare av Länstidningens predikoturer (hur många ni nu är...) kanske har sett, så har jag numera två efternamn. Eftersom mitt flicknamn börjar bli utrotningshotat, har jag tagit tillbaka det. Det beror bara på detta och inte på att jag slutat tycka om vare sig min man eller hans efternamn. Jag är fortfarande en glad fru Klefbeck!

Med detta sagt kan jag gå över till dagens tema, som är pepparkakor. Idag ska jag och maken (som båda räknas som helt smittfria enligt sjukvårdsupplysningens hemsida) samt min bror med flickvän, ge oss i kast med en jättelik pepparkaksdeg enligt svärfars släktrecept. Mamma har tagit fram två påsar med mått, så vi ska göra både grisar, gubbar och stjärnor, men även kameler, älgar, björnar och katter.

Min bror och jag är uppvuxna med en högst sympatisk adventstradition - så sympatisk att jag som vuxen inte riktigt kan smälta att vi hade det så bra. En vecka i advent kom nämligen min morfars syster hem till oss, flyttade in i gästrummet och ägnade sedan dagarna åt att julstöka. Hon bakade limpor, lussekatter, smörstjärnor, mandelformar och förstås pepparkakor. Hon gjorde köttbullar och ibland till och med korv. Samtidigt förhörde hon läxor, sympatitittade på barnprogram och tog hand om en om man blev sjuk. Faster Ia var verkligen en hjältinna!

Veckans höjdpunkt var pepparkaksbaket, det brukade vi ofta spara till lördagen. Då tog hon fram sina mått och vi tog fram våra. Den finaste, men också den svåraste, var Ias ekorre. Den var liten och smal men en lång, böjig svans - jätterolig att trycka, men väldigt svårt att få loss. Och så gjorde vi ett pepparkakshus enligt Ias ritning, en liten stuga med jättehög skorsten, massor med kristyr och ännu mer non-stop på taket, en tuss bomull som rök ur skorstenen och sedan en dosis florsocker som snö ovanpå alltihop. Till huset hörde en gubbe och en gumma och ibland en gran och när det var klart ställdes det på ett vitt örngott på en bricka i ett skåp för att tas fram på julafton.

Med dessa gyllene barndomsminnen av faster Ia, salig i åminnelse, i bakhuvudet ska vi nu ge oss i kast med årets deg. Något hus blir det inte, och ekorren som jag fick ärva är kvar hemma i Mölnbo medan vi är i Småland, men det blir nog bara bra ändå.