I min ursprungsfamilj kläs julgranen på julaftons morgon. Kvällen innan tas den in och ljusen sätts i, men pyntet får vackert vänta över natten. Klädningen sker sedan till tonerna av en skiva med King´s College Choir som sjunger carols (urpsrungs-LP:n är ersatt av en nästan likvärdig CD) och det finns en speciell hierakisk ordning där det fromma och fina pyntet sitt överst, det neutrala i mitten, det fula (oftast av mig) hemgjorda på baksidan och alla tomtar långt ner, närmast underjorden.
Liksom så många traditioner, har även denna ett praktiskt ursprung. När jag som mycket ung behövde hållas sysselsatt i väntan på att julafton skulle ta fart ordentligt, var det ett lämpligt projekt för pappa och mig på julaftons morgon. Det var nästan det bästa på hela dagen, att smyga ned i pyjamas och öppna den gula Arla-kartongen och plocka fram kulor, smällisar och pappas små träfåglar med en spik i. Långsamt och omsorgsfullt brukade vi se till att det var lika mycket pynt i hela granen, att de finaste sakerna syntes och att ingenting blev glömt.
Först var detta som sagt min och pappas grej. Sedan fick jag en lillebror, som givetvis ville delta.
I morgon kommer pappa och Eric klä granen i Kårarp och Eric kommer, sin vana trogen, att i smyg låta tomtarna avancera bland grenarna, och pappa kommer plocka ned dem. Men jag själv ska göra vet jag inte riktigt. Å ena sidan känns granklädning före julafton inte alls rätt. Å andra sidan är jag inte helt tilltalad av att stiga upp klockan sju imorgon heller, vilket nog krävs för att vi ska hinna med det innan det är dags för dagens första gudstjänst. Jag slits alltså mellan min traditionsbundenhet och min morgontrötthet. Tänk att betydelselösa traditioner kan ge sådant bryderi...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar