När jag var liten, fast inte jätteliten, jag gick i skolan, bodde vi i Lundby i Örebro, i en mexitegelvilla från 70-talet. Den hade en källare med de för den tiden obligatoriska hobbyrummet och gillestugan och i den senare placerades alltid den ena julgranen. (Den andra stod i hallen och ett år välte den tre gånger över min lillebror). Enligt familjeritualen sattes ljusen på kvällen före julafton och pyntet på julaftons morgon. Eller snarare - pappa satte i ljusen, alla andra tittade på. Så också den minnesvärda julen när pappa fick för sig att ansa granen lite efteråt. Han satte resolut den gamla sekatören i den störande grenen och klippte till. Och hela gillestugan blev becksvart. Julbelysningen slocknade och proppen gick. Ur mörkret hördes pappas sammanbitna: "Tala inte om det här för farmor!" Det gjorde vi inte heller. Istället grävdes fram någon tvivelaktig julgransbelysning från 50-talet som fick göra tjänst istället. Den var jättefin och användes sedan i många år till. Frågan är om den inte kommer sättas i mammas och pappas gran även i år.
Senare, när mor och far flyttat ut i prästgård på landet och jag själv till mikroskopisk studentrum i Uppsala, hände det sig vid jultid att det blåste och regnade en massa. Alla granar vid Medins livs i Stora Mellösa låg i en isig hög på marken och var inte till försäljning. Samma sak vid macken i Odensbacken, vid ICA Odenhallen och på Österplan. Lillebror och jag blev alltmer desperata där vi körde runt i vinterkvällen i den skruttiga Ford vi hade delad vårdnad om - fast då var det bara jag som hade körkort. I alla fall, när Lotta-på-Bråkmakargatan-paniken nästan var ett faktum, mindes plötsligt lillebror att "det ligger ju en sån där gårdsbutik i kröken efter Torsborg". Sagt och gjort. Vi svängde av och inhandlade familjehistoriens vackraste granar - höga, täta och mörkgröna, till den facila summan av 75:- styck. Vi fick åka två gånger med öppen baklucka (Ford Escort är inte konsturerad för trädtransporter) och det var barr i bilen i säkert ett år efteråt. Men det var det värt.
En liknande episod utspelade sig julen 2004. Min första jul som präst, vår första jul som vi firade i Mölnbo, vår första julafton helt utan släktingar. Lite läskigt, men istället skulle vi fira med grannarna och bästa vännerna P och L. Maken och jag köpte fin gran i god tid, grannarna hann inte med. P arbetade sent och mycket på kvällen den 23. Alltså gav L och jag oss iväg i gamla Skodan, inte heller den konstruerad för trädtransporter. Till Blomstergården, där granarna var slut. Till Lantmännen, där de aldrig ens funnits, till Statoil där de såg ut som flaskborstar. Till OK i Järna där de var slut och så slutligen, efter febrigt tänkande (jag var egentligen sjuk vid tillfället och L var desperat) och en hel del Lotta-panik, styrde vi bilen mot Vagnhärad, där vi i strilande snöslask köpte en liten gran, tryckte in den i bagaget och körde hem, med öppen baklucka. Men varje gång det året som jag tittade på granngranen, blev jag alldeles varm i hjärtat. Nummer 7 hade inte varit detsamma utan den. Fakum är att den julen, trots feber och snuva och en mardrömslik julotta när jag hela tiden var sekunder från att tappa rösten, var en av de bästa hittills.
I år hade vi tänkt ta in den söta granen som växer vid tvättlinan. Men när vi skärskådade den i går, insåg vi att även om den är tät och fin, är grenarna för små. Hela granen kommer sloka om vi hänger så mycket som en halmängeln i den. Alltså ska vi ut på jakt i eftermiddag. Kanske återkommer jag med rapport...
1 kommentar:
Ja, den julen var bra faktiskt förutom att man känner sig lite förnedrad över att man nästan börjar att lipa, eller ja jag tror att det kom något blött från ögat, inför utsikten att inte får någon julgran. Turligt nog fixade du skivan och en ful Pettssonaktig gran fick vi men den blev fin med mycket pynt!
Skicka en kommentar