Luciatrauman

S:t Lucia

Idag serveras risgrynsgröt i alla Sveriges skolor - nästan. Några lyckliga får julbord, det har jag läst i lokaltidningen. Men väldigt många får gröt. Vilket är grunden till mitt något kluvna förhållanden till luciadagen.

Som tonåring var jag en flitig körsångare - skolkören, gospelkören, kyrkokören, musikskolans flickkör, fast inte alla samtidigt. Och under luciatiden innebar detta ett väldigt tågande på skolor, företag och konserthus. Man vaknade vid femtiden, bad en bön att linnet inte skulle skrynkla sig alltför mycket i plastpåsen, tog sin kattkiss-doftande krans och sprang. Utan frukost, för hur många 16-åringar är sugna på frukost vid fem? Jag var det inte i alla fall. Sedan gick man där med sitt ljus och andades in dess ångor, varv efter varv efter varv, medan man gradvis blev vaknare, hesare och hungrigare. Och så var det äntligen lunchdags. Och så får man gröt. Och inget alternativ. Den enda dagen på hela året som Karolinska skolan i Örebro inte erbjöd två rätter, var när det var risgrynsgröts-dag. Alltså åt man knäckebröd och clementin, svalde hårt och lussade vidare. Framåt aftonen, mellan det sista eftermiddags-skol-tåget och det första kyrkliga, kunde man äntligen placera sin darriga kropp, svårt skadad av både syrebrist och näringsbrist, på en platsstol på McDonalds och börja leva igen.

Så, alla gröthatande tärnor i tonåren som just nu fnattar runt på stan - jag hoppas innerligt ni hinner med ett McDonaldsbesök idag. Om inte - ta en banan.