Det här med pyssel

Jag var ett förhållandevis försigkommet barn när jag började skolan - jag kunde läsa och skriva och sitta still, äta upp min mat och komma ihåg mina gympakläder. Men, det fanns en hake, meddelade fröken på kvartsamtalet - jag kunde inte pyssla. Inte alls. Jag klippte snett, ritade barnsligt, spillde ut pärlor, kladdade med färger och hade över huvud taget ingen känsla för detaljer. Och så fortsatte det genom hela min skoltid. Just när den värsta pysselterrorn (lågstadiet och fritids) var över, så började den mardröm som kallas för syslöjd. Mitt mest minnesvärda alster (förutom den grönrutiga gympapåsen jag numera förvarar tvättpåsar i) är en stickad, röd krokodil med gula ögon. Den är ungefär fem centimeter bred och tio centimeter lång, ojämn, bucklig och på det hela taget hemsk. Den åstadkom jag - med viss möda - i sexan. Egentligen skulle den bli en grytlapp men jag fick dispens.

På högstadiet blev det lite bättre - syslöjdsfröken var förstående och lät mig göra handfasta saker som att sy i knappar, sticka "ingenting" bara för att få igång tekniken samt göra matteläxan om det verkligen var panik med den. Och på gymnasiet slapp man äntligen ifrån eländet.

Så blev jag pastorsadjunkt vilket innebar Öppen Förskola och juniorer. Vilket innebär pyssel. Pyssel hela tiden. Med viss bävan fogade jag mig i situationen - och upptäckte att det blivit roligt! Min finmotorik hade kommit ikapp (eller i alla fall upp på barntimmenivå) och omgiven av fem-nioåringar är inte prestationsångesten så stor. Jag pysslade änglar, tomtar, piprensarfåglar, fiskar, armband, pärlplattor, you name it. Bytte församling, pysslade ännu mer, till exempel den söta fisken här nedanför.

Och nu har jag kommit så långt att jag tänker ut pyssel själv! Idag har jag pysslat bönböcker med mina konfirmander. Jag har i och för sig glitter i håret, glitter på strumpbyxorna och klister under naglarna, men det gick bra. Faktiskt.