Bland det fulaste en församling, en kyrka eller en enskild kristen kan bli kallad för i dagens läge, är exklusiv, eller elitistisk. Och det är, i sig, fullkomligt riktigt. Alla som fadern ger mig ska komma till mig och den som kommer till mig ska jag inte visa bort, säger Jesus. Och det vore ju pinsamt om det ska vara svårare att få vara med i de kristnas gemenskap än att komma in i Guds rike - vårt passerkort ditin är ju betalat med rätt mycket blod, så att säga. Så grundtanken är mer än god - den är självklar om man vill ta Jesu ord på allvar.
Sedan tillkommer ju den vanliga komponenten - den mänskliga faktorn eller arvsynden eller vad man nu väljer att kalla den. Som gör att det inte alltid är så enkelt att leva upp till de krav som ställs. På detta måste man se med viss pragmatism såväl som med allvar - det är därför passerkortet är blodigt, men vi måste också se på varandra med ödmjukhet inför vår mänsklighet.
Med detta sagt kan jag gå över till min egentliga poäng - nämligen hur det egentligen står till med de höga taken och låga trösklarna. Alla får vara med, - men är det inte så ändå att somliga mer välkomna än andra? Och är det inte också så att den tolerans vi slår oss för bröstet med också kan bli repressiv i sin övertydlighet? Och att vår tolerans blir det som vi använder för att exkludera - människor får vara med trots allt eller människor exkluderas för att de är exkluderande.
Jag talar delvis om ämbetsfrågan och vigselrätten - "alla får vara med, alla får tro vad de vill men inte kvinnoprästmoståndarna och homofober för de är ONDA", liksom. Eller omvänt - "alla får vara med men inte de som är har misstolkat Bibeln för att förverkliga sig själva". I dessa frågor sätts öppenhetsidealet på stora prov - kan vi leva med varandras olikheter så till den grad att vi inte bara står ut, utan hittar en gemensam grund att stå på när vi diskuterar, en grund som kan hjälpa oss till respekt?
Men om vi lämnar dessa infekterade och känsloladdade frågorna dithän, så ser vi samma mönster också i mer vardagliga sammanhang. Är man välkommen, på riktigt, som man är i vår gemenskap om man alltid är sur? Om man är jobbig? Om man tar för mycket plats? Om man är påträngande? Om man luktar illa? Om man står upp när alla andra sitter? Om man korsar sig hela tiden? Om man inte korsar sig alls? Om man tror att man är något? Om man vill förändra allt? Om man tycker att allt var bättre förr? Om man tror på helvetet? Om man inte tror på jungfrufödseln? Om man kräver omvändelse? Om man kräver kärlek? Om man inte kräver något alls?
Låga trösklar och höga tak är inte så enkelt. Kanske ska vi börja med att sluta säga att vi har dem?
7 kommentarer:
Just det här har vi (=jag och några vänner) pratat mycket om på sistone. Kommer inte på just nu vad jag vill säga i ämnet, men jag länkade till ditt inlägg.
Jo tack för det - några låga trösklar finns inte...det kräver blod, svett och tårar - eller med Jesu ord (kanske): be så ska du få, sök så ska du finna, bulta så ska dörren öppnas.
Ingen har sagt att motståndare mot att kvinnor prästvigs får finnas i kyrkan - bara att de inte kan prästvigas - så länge de inte accepterar kyrkans ordning. Frågan är faktiskt sådan att är det så att vår kyrka bär denna ämbetsteologi - nej, faktiskt inte för då skulle vi haft kvar samvetsklausulen, men den togs bort. Därför har vi en gemensam ämbetssyn - och inte två eller flera olika.
Sen vad gäller om alla får plats - går det ju och vända på det med. Visst alla får plats i vår församling....Jesus välkomnar alla - bara du tar emot frälsningen som vi, eller bara du lever i celibat.
Hmmm - kanske det är dags att bli myndiga och våga se att saker inte bara är svart eller vitt? Från alla parter...
Vad jag ville uttrycka, är att repressiv tolerans, liksom falsk öppenhet, inte hänger samman med tradition eller åsikt, utan med mänsklig svaghet och därför förekommer i alla sammanhang. Vi kan inte ta bort vår egen benägenhet att exkludera, men vi kan stå för den och inte kalla oss något vi inte är - som till exempel öppna och inkluderande.
jag är med miriam...
jag tycker vi kallar oss för mycket saker som vi faktiskt inte är.
Men det sticker i mina ögon när nazistiska åsikter likställs med att någon är homosexuell.
men visst förstår jag (eller jag antar att det är så du menar) att vi borde välkomna allt och alla.
Jag svarar ju utifrån mig som humanist, inte kristen men frågan är ju applicerbar i båda lägren.
Jesus välkomnar alla som vill vara med honom och därför är det det vi som kristna och församling ska sikta på - även om det är svårt och det här med välkomnande och respekt är så mångfacetterat, svårt och krångligt.
Och jag tror att det blir lättare att fortsätta sikta om vi inser att vi aldrig kommer att lyckas helt. Även i detta är vi alldeles lika inför Gud.
Men Liza, det är en sak att kyrkan inte viger präster som uttrycker att de inte kan arbeta med kvinnor, det är ju en annan sak hur kyrkan behandlar de präster som redan är vigda innan ordningen ändras. Det är ju ett faktum att dessa, mycket dugliga och kristttrogna diskrimineras på många olika sätt och håll i kyrkan.
Och nog finns det dem som åtminstone indirekt säger att de inte får eller bör finnas i kyrkan. Många andra är tysta när mobbingen fortgår, men tack och lov finns det ju dem med en annan uppfattning som inte ser "kvinnoprästmotståndarna" som någon motståndare utan en ämbetsbroder, till exempel professor Eva Hamberg.
Jag jobbar med funktionshindrade barn och ungdomar och slås ofta av just detta (fast i skolvärlden då) "Vi har en skola för alla! (Om dom beter sig som folk och inte låter konstigt)" Det är makalöst hur fort många vill sätta barn i särskolan, och när jag milt påpekar "fast han är ju inte utvecklingsstörd" så stirrar dom på mig som om jag vore just det. "Han hänger inte alls meeed ju! Han stör de andra eleverna!!" Hur långt sträcker sig vårt tålamod och vår tolerans?
Skicka en kommentar