D-ordet

Så här på Alla Själars Dag, mellan högmässan och minnesgudstjänsten, funderar jag över döden i allmänhet och själva ordet död i synnerhet. För det är ett ord som svensken nyttjar ganska sparsamt. Åtminstone i de sammanhang då döden kommit nära - vi kan prata om döda när det gäller krig eller olyckor, och vi kan säga att sjukdomar är dödliga men när det kommer till människor vi känner, så väljer vi ofta att skriva om. Vi säger att de döda är bortgågna, avlidna eller omkomna, att de gått vidare, somnat in eller flyttat hem. Ord som egentligen beskriver något inomvärldsligt, som inte signalerar samma obeveklighet och slutgiltighet som ordet död.

Jag funderar över varför det är så. Om det bara handlar om att vi är rädda för döden genom att inte säga ordet rakt ut håller det lite ifrån oss, eller om det också är ett sätt att visa respekt. Döden är något kliniskt och kroppsligt, som kan gälla krukväxter och husdjur och sjukvårdsterminologi, men när det kommer till våra älskade närstående, vill vi säga något annat, som är vackrare och mindre påtagligt och brutalt.

Det finns för- och nackdelar med allting, men jag tycker ändå att vi använder ordet död lite för lite. För det är ett bra ord, som inte kan missförstås (många barn har nog funderat på vart farfar har gått när han har gått bort eller vidare) och som tydligt signalerar att jordelivet är slut. En klar och tydlig motsats till liv.

Och jag tror också, att när vi vågar nämna döden vid dess rätta namn, vågar vi också närma oss vår egen rädsla och våra frågor inför den. Och när vi tar dem på allvar, kan vi också öppna oss för frågorna om evigheten och hoppet och kanske också för frågornas svar: Evangelium om Jesus Kristus.