Jag har, som ni kanske läste häromdagen, till sist kommit mig för att fylla min Mp3-spelare med musik. Jag har blandat och fixat och donat och har nu en riktigt bra pendeltågs- och promenadmix, med bl.a. de tre storfavoriterna Sofia Karlsson, Lily Allen och Katie Melua uppmixat med gamla Winnerbäckgodingar, lite Taube och lite Helen Sjöholm. Det är roligt att pyssla med, det är som gamla tiders blandband fast mindre och lite krångligare att göra.
En gång i tiden, för sisådär 15 år sedan gjorde jag ofta blandband. En del av dem var mycket medvetet tematiska, med en väl avvägd blandning av låtar från de egna och kompisarnas CD-skivor. Andra band var sådana som helt enkelt fick sitta i och vänta på att just den eller den låten skulle spelas på radion. Jag var tonåring i reklamradions barndom, och jag måste säga att Radio Rix och Megapol revolutionerade blandbandsskapandet.
När blandbandet så var färdigställt fick det göra tjänst både i min lilla fula stereo som mamma hade köpt på B&W när jag läste, gjorde läxor eller skrev på mina romanprojekt, eller i min freestyle med de ständigt glappande hörlurarna när jag åkte bil, tåg eller buss. Banden kunde också lånas ut till kompisar för att spelas av, helt eller delvis. Själv hade jag lite problem en period med att få låna band eftersom CD-spelarens företrädare (en dubbeldäckad bandspelare med trasig radio) inte varit helt pålitlig.
Blandbandadet fortsatte rätt länge, Mp3- och Ipoderan är ju inte så gammal. Min vän L, även känd som Ebbas Mamma, var en mästare på dylika. Sommaren 2000 gav hon mig ett band med perfekt blandad folkmusik, det lyssnade jag bokstavligen sönder och sedan dess är jag ett stort fan av både Ranarim, Folk och Rackare, Hoven Droven och så förstås Triakel. Samma höst gjorde jag ett av mina sista blandband och skickade till maken, som då var min alldeles nye pojkvän och hade den dåliga smaken att bo i Jerusalem. Det bandet, som innehåller en salig blandning av finlandsvenska danslekar, ovanstående folkmusik, Jakob Hellman, Evert Taube och Tori Amos, har vi faktiskt kvar någonstans, av nostalgiska skäl.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar