Detta är ett helt meningslöst inlägg om pyjamasar.
När jag var elva, upptäckte jag en pyjamas i Halénskatalogen, i en modell jag aldrig sett förut. Den var sydd som overall med knäppning i mitten, stor och rymlig över axlarna och lite smalare i benen. Den var turkos med ett tryck av en clown på ena sidan och det fanns ingenting i katalogen som jag hellre ville ha. Jag fick den, trots att mamma inte alls förstod varför, och sov sedan större delen av min tonår klädd i just sådana stora sparkdräkter. Jag hade flera olika, en tunn med korta armar och ben, en i tjock flanell och så en randig med långa ben och långa armar. De var faktiskt väldigt sköna eftersom man slapp glipan mellan tröjan och byxorna, den snodde sig inte runt midjan som ett nattlinne och dessutom klämde de inte någonstans. Och så kände jag mig liksom fin och mysig i dem, som om jag hade en exklusiv kvalitet på mitt sovande.
Ända sedan dess har pyjamasar var mitt favoritplagg, trots att Haléns inte längre saluför jättesparkdräkter och inga av dem jag hade på 90-talet finns kvar längre. Klassiska tvådelade flanellpyjamasar, eller vanliga bomullspyjamasar går också bra. Min favorit just nu har byxor av tunn bomull och tröja av mjuk bomullstrikå, givetvis med Hello Kitty på. Det är faktiskt förvånansvärt bra kvalitet på pyjamasar, trots att man sliter så hårt på dem och tvättar dem varmt och ofta, har jag flera som hängt med i 10-15 år. Fast nattlinnet jag fick av mormor när jag skulle åka på konfirmationsläger, det är så tunnslitet att det går att se rakt igenom det...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar