Kroppsintegritet (igen)

När jag gick i sexan, tog en kille i skolan mig på brösten i mediateket. Plötsligt, medan vi pratade (eller tjafsade) om något, for hans hand fram och dunsade till på först det ena, sedan det andra bröstet, under min blå collegetröja. Jag kom helt av mig och fattade inte varför i hela friden han, som jag känt sedan ettan och spelat bandy med på rasten och varit på lägerskola med och suttit i samma läsgrupp som, plötsligt gjorde något så konstigt. Och dessutom förstod jag inte hur kul det kunde vara - jag hade ju inte ens behov av BH. Sedan kände jag mig plötsligt pinsam och äcklig och resten av eftermiddagen tittade jag ned i bänklocket och hoppades att ingen annan hade sett det, och att han inte skulle berätta för de andra killarna. Äcklad och brydd gick jag hemåt. Jag minns inte hur det kändes att berätta för mamma, jag minns bara att jag gjorde det på kvällen i mammas och pappas säng och att jag var glad att pappa inte var hemma än. Det jag däremot minns, är mammas reaktion:
- Klippte du till honom?
- Nej, nej, nej, försäkrade jag, eftersom våld som konfliktlösare aldrig varit populärt tidigare.
- Gör det om det händer igen, sa mamma sammanbitet. Precis så hårt du vill.

Ett år senare, när jag gick i sjuan, diskuterade jag och en tjej jag precis lärt känna vilket som var bäst - bindor eller tamponger. Hon förespråkade ivrigt tamponger och hade en förklaring, som jag redan då tyckte kändes ganska konstig:
- Jo, sa hon, killarna i min gamla klass, där är såna där som tar en i arslet när som helst och då vill man ju inte ha en äcklig binda där.
Jag travade vidare i elljusspåret (det här var på gympan, någon gång på vårkanten tror jag) och tänkte att det vore ju i och för sig rätt åt det äcklet, men jag sa ingenting eftersom min nya kompis verkade världsvan och erfaren och säkert visste hur det låg till med saker.

Varför skriver jag plötsligt om de här obehagliga tonårsminnena? Jo, därför att jag läste en krönika i Punkt.se där Kitty Jutbrink, som jobbar på Hasses brorsas låtsassyrras kompis, ett relationsprogram för tonåringar berätta hur hon, när hon går igenom breven till programmet, hittar brev efter brev som handlar om hur tonårstjejer blir tafsade på - inte sällan i skolan. Jag satt på tåget och läste och blev argare och argare ju längre jag läste. Jag hade liksom inbillat mig att allt prat om respekt, allt arbete för att ett nej ska få vara ett nej hade haft någon effekt, att jämställdheten hade slagit igenom. Men uppenbarligen inte. Tonårskillar (inte alla, men uppenbarligen lika många nu som när jag var tonåring) tycks fortfarande anse att det är OK att ta på tjejers kroppar utan lov för att man tycker det är spännande, roligt och kanske behagligt. Och tjejerna, misstänker jag, vet inte riktigt hur de ska tackla det, tycker det känns pinsamt och fånigt att berätta för lärare eller föräldrar efter det "bara är på skoj". Fast de känner sig rätt äckliga inuti efteråt. Och jämfört med en riktig våldtäkt, är det ju ingenting att tala om, eller?

Jo. Det handlar i grunden om samma sak. Att använda någon annans kropp olovandes för sina egna drifters skull, eller för att känna makt, eller för att förnedra eller för alltsammans på en gång. Våldtäkter är den värsta effekten av inställningen som får killar att tafsa, nämligen att min egen vilja och kättja går före huruvida tjejen vill eller inte. Och det är en inställning som måste stävjas och stoppas så fort man ser minsta tecken. Tjejer ska, för att citera min goda mor, slå så hårt de kan tillbaka, inte skämmas och börja med tampong för att göra tafsandet mer behagligt för killen. Och lärare, föräldrar och andra som möter ungdomar måste ta tafsandet för vad det är - för det är inte bara oskyldigt trams utan tecken på en djupgående respektlöshet och gränslöshet som, om den tillåts fortsätta, kan få ännu otrevligare konsekvenser.