Jag har sagt det förut....ganska många gånger....

…och jag säger det igen: Det är inte teologiskt kvinnoprästmotstånd som är arbetsmiljöproblemet nr 1 för prästvigda kvinnor!

Åtminstone inte för den stora majoriteten av oss. Vad som däremot finns, är en kultur där kvinnor måste prestera lite mer än män för att så att säga hänga med och få motsvarande status, bekräftelse och effekt. Det finns löneskillnader utifrån kön, det förekommer plumpa skämt och fördomar och det ställs andra krav på kvinnliga präster än på manliga – vi ska vara mjuka, snälla och gärna ställa upp en extra gång. Men det handlar inte om teologi och bibelsyn, utan om vanliga, simpla fördomar och mönster, och det är inte unikt för kyrkan utan finns överallt. Dessutom är kvinnliga präster genomsnittliga kvinnor, vilket innebär att många tar huvudansvar för hem och familj, parallellt med sitt heltidsjobb. Klart som farao man blir stressad. Särskilt om man dessutom förväntas vara en modern och inkännande präst, som skapar nytt och öser ur sitt eget inre hela tiden och aldrig får låta sig bäras av traditionen och ordningarna – det kravet och idealet tror jag kan vara vanligare för kvinnor, möjligtvis.

Att ämbetsfrågan alltid, alltid ska dras upp så fort man diskuterar kvinnor och arbetsmiljö i Svenska Kyrkan är djupt olyckligt, ur en hel massa synvinklar. Dels tar det fokus från de större, och vanligare problemen, med icke-teologisk diskriminering, dels tar det fokus från alla andra kvinnor som arbetar i kyrkan – de flesta av oss är faktiskt inte präster men arbetsmiljön är tämligen likartad. Det vore till exempel intressant att se hur vanligt det är med sjukskrivningar bland diakonvigda kvinnor, eller kvinnor som är kyrkomusiker, kanslister eller pedagoger. Dessutom, så gör det att några få människor får skulden för något, som de inte alltid orsakat, och som framförallt är väldigt många andra människors problem och ansvar, och det möjliggör att saker och ting fortsätter vara ungefär som de är.

Jag bryr mig inte om ifall en kollega tror annorlunda än jag om ämbetet – så länge han eller hon inte är direkt otrevlig, eller saboterar min ämbetsutövning. Däremot vill jag inte ha lägre lön än mina manliga kollegor. Jag vill inte höra att jag gjort karriär för att jag jobbar med huvudfokus gudstjänst och liturgi istället för med barn och familjer. Jag vill inte ha kommentarer om mitt utseende, min familjeplanering eller mitt äktenskap, jag vill inte bli kallad för lilla gumman eller gullet och jag vill inte höra hur fantastiskt mjuka och fina kvinnliga präster är och hur allt som är bra med mig beror på mina kromosomer. Jag vill bli bedömd utifrån min tjänsteutövning utan att behöva höra hur duuuktig jag är som klarar av att göra det jag är utbildad för och har erfarenhet av - mitt jobb, helt enkelt. Mina manliga kollegor brukar sällan dela de här upplevelserna, så är det så mycket begärt att jag och mina ämbetssystrar också kan få slippa?

Och som vanligt, detta är ingenting som rör min tjänstgöringsförsamling specifikt, utan sånt som jag mött och/eller tror finns i många sammanhang och på många nivåer i Svenska Kyrkan.