Därför var jag ytterst skeptisk när böckerna om Harry Potter dök upp. Inte ens när mina jämnåriga kursare på universitetet var alldeles lyriska, så mycket som övervägde jag att ens öppna en Harry-bok och ännu mindre se en film. Detta framhärdade jag i, ända tills en sommardag när jag hälsade på min kompis H i hennes stuga i Sörmland. Hennes lillasyster och pappa var också där, och i kvällsritualen ingick högläsning ur - just det - Harry Potter.
Jag kom in mitt i handlingen i bok nummer två och förstod inte mycket, men det var riktigt spännande. Tillbaka i Uppsala på hösten såg jag den första filmen - och sedan var jag fast. Maken och jag lånade alla böckerna som fanns på svenska av svärmor (som är lärare och därmed har en mycket bra barnbokhylla) och läste dem högt för varandra. När det kom ut nya böcker köpte jag dem på engelska eftersom jag inte orkade vänta på översättningarna. Jag minns särskilt en sommar, när jag jobbade på ett äldreboende och spenderade alla raster antingen på balkongen eller i blöjförrådet, frenetiskt läsande. Vi har sett flera av filmerna på premiärdagen och ett tag hade jag faktiskt en vävd Hermione-poster på mitt arbetsrum.
Jag har ingen aning om varför just Harry Potter är undantaget från min fantasy-regel. Jag har inte omvärderat min syn på genren som helhet heller. Jag bara gillar Harry, helt enkelt. Eller, mest Hermione egentligen. Det är alltid tilltalande när prestationsprinsessor får vara hjältinnor.
4 kommentarer:
Fast du gillar faktiskt Narnia också.
Okej då. Fast inte lika mycket. Och inte så mycket som du.
Hela min familj är pottrifierade. Jag har inte läst en bokstav. Jag har tvingats se första filmen, men till och med den där striden i källaren på ett rutigt golv(minns jag rätt?) var för spännande för mig hemma i tv-soffan så de har suckat över mig och snackar med varandra istället för att försöka övertala mig.
Narnia gillar jag dock. Men det är inte högläsningsböcker. Han är för mångordig för det.
Sagan om Ringen klämde jag mig igenom i höjd med gymnasiet, men kontentan är: tråkiga.
Jag har ju skrivit en del om detta på bloggen, där jag menade att det som lockar hos Harry Potter är detsamma som lockar hos Tolkien: illusionen av ett helt universum som slukar läsaren och blir fullständigt trovärdigt, inte minst för att böckerna inte bara rymmer fantasteri och spänning, utan också vardagliga bestyr som man känner igen.
Men en sak har slagit mig, och som jag tror är en avgörande skillnad: Tolkien fungerar framför allt för den som själv skapar och befolkar fantasivärldar och ritar kartor över okända länder. Kartan och geografin var helt klart en ingång för mig när jag fastnade i hobbitland som tolvåring.
Jag brukar för övrigt roa mig med att läsa baksidestexter i fantasyhyllan på biblioteket, mest som lyteskomik, eftersom det mesta som skrivs i genren är så generande uselt. Det är alltid samma historia om mörka hot, krig och utvalda oäktingar, kryddat med konstiga namn - helt utan det språkliga och mytologiska djup som faktiskt finns hos originalet...
Skicka en kommentar