Jag tror att de flesta som gått kyrkliga utbildningar har varit med om det. Man ska sitta i en ring, och man ska dela. Man ska dela reflektioner kring en bibeltext, kring en gudstjänst, kring sin tro eller rentav sin livsväg. Man skickar ett ljus, och delar. Skickar en boll, och delar. Tittar på värmeljusen i skål i mitten, och dela. Man måste inte dela, förstås. Men säger man pass varenda gång, blir folk lite trötta på en. Och när alla andra berättar så personligt och fint, så borde väl jag också, kanske...De får ju inte tro att jag döljer något. Eller att jag är helt okänslig. Eller korkad.
Nu raljerar jag lite grand. Givetvis finns det en poäng med att dela tankar, känslor och tro. Särskilt när man menar sig vara kallad att stå i evangeliets tjänst. Jag har varit med om många fina vittnesbörd, många goda och lärorika samtal i sådana här situationer. Men samtidigt, så vet jag att vi är många som någon gång gått från en sådan övning och känt oss lite besudlade. Man har fått veta mer än vad relationerna och sammanhanget egentligen medgav, delat mer än som känts naturligt, och OK. Förtrolighet bygger på relation och tillit - men de här övningarna görs tillsammans med människor, och på ett sätt, som man inte valt själv.
När man är vuxen kan man, även om det kan vara jättesvårt när man befinner sig i ett sammanhang där man ska bli bedömd, säga ifrån. Man kan säga pass varenda gång ljuset passerar. Man har ofta mognaden att veta ungefär var man ska dra sin egen gräns. Och man har, i de allra flesta fall, själv valt att vara där.
Radioprogrammet Kaliber, rapporterade just om ett annat sammanhang, där sådana här samtal förekommer, nämligen inom ämnet Livskunskap i skolan. Elever, föräldrar och lärare vittnar om hur elever blir ombedda att inför sin klass berätta om de har en alkoholiserad familjemedlem eller om de blivit våldtagna. Hur de uppmanas att berätta om sina innersta känslor och ibland till och med öva på att sänka varandra. Detta på obligatorisk lektionstid, tillsammans med människor de inte valt, som de kanske inte ens känner och, inte helt sällan - knappast känner sig trygga med.
Det kan säkert funka, ibland. Med en klok lärare som vet var integritetsgränserna går, övningar som håller sig på ett generellt plan och i en trygg barngrupp där man har en bra stämning från grunden. Jag kan också, bara alltför väl, föreställa mig hur dessa välmenande övningar blir verktyg i pågående mobbings- och skitsnackssituationer och hur grupptryck och lärartryck får vilsna tonåringar eller impulsiva barn att blotta sig på ett sätt som bara blir fel. Hur alldeles vanliga barn, som bara råkar ha hög integritet blir föremål för lärarnas godhjärtade misstankar - "hon döljer säkert något, hon behöver släppa sina försvar" och hur känsliga barn triggas upplever det hela som mycket obehagligt.
Ibland är jag så oändligt tacksam att jag är vuxen. Lyssna på programmet, så delar ni säkert min känsla.
5 kommentarer:
Jag har inte hört programmet (än) men ska försöka lyssna snart.
Min kyrkorådskollega Louise har dock lyssnat och verkar ha reagerat ungefär som du: http://callenberg.wordpress.com/2010/11/15/livskunskap-till-vilket-pris-som-helst/
Jag blir berörd. Du beskriver det jag i många års tid försökt påpeka.
Det bedrivs så mycket halvkvasiga utvecklingsgrejer med amatörer som ledare.
En gång var jag med ett arbetslag på utbildning i självförsvar. Ledaren hade nog läst en eller annan bok och ansåg sig därmed som expert på mental träning. För honom var det bara en en fråga om inställning om man skulle bli överfallen eller ej.
Nu fanns förutom mig en beteendevetare i arbetslaget. Vi gav varandra en blick och visste var vi hade varandra. Det ifrågasättande, det krav på belägg och källor, andra alternativ som vi presenterade fick honom i gungning. Men han envisades med att skapa sårbarhet hos deltagarna. Flera tvingades blottlägga sig..
Jag har varit med en gång där en inhyrd terapeut först hade fått förhandsinformation av en av kyrkoherden utsedd referensgrupp. Vid den tre dagar långa konferensen var det redan klart vilka som skulle blottas.
Värst var det jag upplevde under min utbildning på St Lukas. Den så kallade gruppterapi vi genomgick var ungefär som du beskriver. Låg man lågt och hellre lyssnade på andra så var det fel, tog man plats så var det fel, uttryckte man en avvikande åsikt var det fel...men syndigast av allt var att rycka på axlarna och konstatera att ok så här funkar det. Jag behöver bara sitta av de här timmarna...
Det är inne nu att gå ut. Det är det andra diket. I min ungdom var det bara att bita ihop och gå vidare utan att få samtala om rätt eller fel behandling.
Till slut klarde jag inte av att tiga utan valde ut andra kränkta personer att berätta för och efter 50 år till och med för sjukvårdspersonal.
Du skriver mycket bra, Miriam, om viktiga ämnen. Tack!
Inget dike är att rekommendera. Bäst att hålla sig på VÄGEN med honom som är.....
Jag hörde programmet och jag delar helt din uppfattning. Hur många gånger möter inte vi i kyrkans tjänst exempelvis människor som blottar sig för mycket i en sårbar situation. Det är ett stort ansvar när man ber människor att berätta. Människor som inte klarar av att sätta de gränser som vi sätter. Jag ska vara uppmärksam på undervisningen för mina egna barn. För ämnet livskunskap står även på deras schema, de går i tvåan och i femman.
Liselotte
Jag hoppas - och tror också - att det finns många kloka lärare som vet att göra livskunskap till något gott och lärorikt. Som jobbar med respekt för integritet och gränser, samtidigt som de uppmuntrar god kommunikation och ärlighet. Man kommer långt med "case"-diskussioner och andra övningar där man inte måste blanda in sitt eget liv om man inte vill eller klarar det.
Skicka en kommentar