Med ett styck mjuk kattunge i famnen och ett styck svartsjuk lapphund bredvid, har jag ägnat
eftermiddagen åt att titta på Ronja Rövardotter och nu tycker jag rätt synd om Ronja Rövardotter.
Hon växer upp bland yrkeskriminella, med en känslomässigt labil, våldsam och kontrollerande far, som gör en skön konst av såväl raseriutbrott som känslomässig utpressning. När hon ifrågasätter hans verksamhet och väljer icke godkänt, manligt sällskap utanför den egna gruppen, förskjuter han henne offentligt. Ronja rymmer hemifrån, men eftersom Birk visar sig vara rätt svartsjuk och omogen av sig han också, får stackars Ronja ägna stora delar av sommaren åt att hantera alla karlar som säger sig inte kunna leva utan henne. Det lyckliga slutet känns inte direkt trovärdigt, utan snarare som ett tecken på att filmskaparna såväl som författaren inte riktigt fattat att de manliga huvudpersonerna är manipulativa puckon.
3 kommentarer:
Ronja Rövardotter är den bästa film som har gjorts i Sverige alla kategorier. Lyckliga slutet: De tvingas samman av en yttre fiende (svärdsmakten) Men Lyckligt? De onda segrar ju åtminstone tillfälligt genom att rövarna slutar bekämpa varandra. De är inte ofta vi så bredvilligt identifierar oss med the bad guys och gillar dem utifrån barnens perspekiv. Genialiskt!!
Jag har förstått att Astrid Lindgren framför allt ville skildra moderskapet i Ronjaboken. Och nog är Lovis och Undis mer intressanta än alla karlarna i boken. Samt mer trovärdiga.
Ha ha vilken skön analys ;)
Skicka en kommentar