Provokativ insikt

I diverse olika butiker och sammanhang, har jag stött på en storts stora, blanka nyckelringar från ett företag som heter Kreativ Insikt. De har olika små affirmationer på sig, som alla andas positivt tänkande av typen "välj glädje". Inte riktigt min tekopp alltså. Snarare tvärtom. Jag blir tokprovocerad. Först trodde jag det berodde på att jag är överkänslig mot klyschor och en viss sorts sentimentalitet - en smakfråga helt enkelt. Sen satt jag och tittade på nyckelringarna på nätet och blev argare och argare och insåg att nej, det här handlar om något större. Det handlar om att jag tycker att merparten av de där positiva affirmationerna inte alls stämmer. Jag tycker till och med de är lögn. Här är några exempel:

"Idag är en bra dag", står det på en nyckelring. Den är väldigt fin. Men livet är fullt av dagar som inte är bra. Som aldrig kommer kunna sägas vara bra ur någon annan synvinkel än att det är bättre att vara vid liv än motsatsen. Det finns dagar av sorg, av sjukdomsbesked, av smärta, av övergrepp och förtvivlan. Dagar då man drabbas av saker man inte kan värja sig emot. Dagar som inte borde få finnas. Dagar då en sådan text inte bara är fel, utan ett hån, eftersom den bygger på slutsatsen att alla dagar är bra, och känns det inte så är det fel på dig som inte kommit till insikt.

"Det är ditt liv. Följ dina drömmar" är texten på en annan nyckelring. Och det är ju på ett sätt sant - mitt liv är mitt, och mitt liv är mitt ansvar. Vilket sannerligen inte är så enkelt som att följa sina drömmar - även om många drömmar sannerligen är bra och förtjänar att uppfyllas. För mitt liv är inte bara mitt, eftersom de allra flesta av oss står i relation till andra människor. Följer vi våra drömmar rakt av, så krossar vi inte sällan någon annans. Och alla drömmar är inte goda.

"Se, inse, det finns ingenting du inte kan göra", står det på en tredje. Vilket kvalificerat skitsnack. Det finns massor av saker som jag inte kan göra, både saker som är rent fysiskt omöjliga, och andra som jag inte klarar av på ett mer personligt plan. Ännu fler saker som jag inte ska göra, eftersom de inte är goda, inte är rätta, eller helt enkelt inte är mina uppgifter. Och är det någonting som jag mår bra av att inse, eller åtminstone påminna mig om, så är det att just jag vare sig kan, ska eller måste göra allting. Och rent teologiskt, så finns det en stor grej jag inte kan, och det är att frälsa mig själv. Inte ens genom att välja glädje och tänka positivt. Jag menar, jag kan tänka lika positivt som en armé av Kay Pollak-kloner och jag kommer dö i alla fall.

Sammanfattningsvis så tycker jag att det här inte bara klyschigt, utan dessutom självupptaget och verklighetsfrånvänt. Det är de sekulariserade, privilegierades västerlänningarnas tröst i ett ytligt, individualistiskt samhälle där de existentiella frågorna inte tillåts handla om liv och död utan bara om balans och välbefinnande. Det är lagiskt, det är banalt och det är dömt att misslyckas.