Altartavlan i S:ta Ragnhilds kyrka, är en tämligen obehaglig målning. Den föreställer hur en bakbunden, lätt framåtlutad Jesus pryglas med knutpiska av tre sammanbitna män i vad som ska föreställa Pilatus palats. Tittar man längst upp till vänster, så ser man två små personer till, en man och en kvinna som tittar in genom ett fönster. De är ganska färglösa, som om fönsterrutan skulle vara repig och solkig, och deras ansikten är uttryckslösa, med stora ögon och halvöppna munnar. Jag har tjänstgjort i S:ta Ragnhilds kyrka sedan juni 2005 men jag har aldrig inte ens sett dem. Inte förrän under trosbekännelsen idag.
Jag undrar vilka konstnären tänkte sig att de ska föreställa - Johannes och Maria, som följt med på avstånd och lamslagna av skräck tittar på hur deras mästare torteras? Några förbipasserande, som hastigt tittar in genom ett fönster hos Pilatus och tänker "usch, så obehaligt, stackaren..." och sedan går förbi? Eller några ur hopen som vrålat "korsfäst, korsfäst" för en stund sedan och nu belåtet ser att de tycks få sin vilja igenom. Eller för den delen Judas, som skräckslaget betraktar vad han ställt till med?
Oavsett vilket, så är min känsla att de två ansiktena som tittar på, är till för oss att spegla oss i. Vad tänker jag, när jag ser min Herre lida, på bild eller tanke såväl som i en medmänniskas gestalt här och nu? Kommer jag nära, vänder jag mig bort, eller ropar jag korsfäst? Ser jag att detta har med mig att göra - eller är ett lidande som bara gäller någon annan?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar