torsdag, november 25, 2010

Jag har sagt det förut....ganska många gånger....


…och jag säger det igen: Det är inte teologiskt kvinnoprästmotstånd som är arbetsmiljöproblemet nr 1 för prästvigda kvinnor!

Åtminstone inte för den stora majoriteten av oss. Vad som däremot finns, är en kultur där kvinnor måste prestera lite mer än män för att så att säga hänga med och få motsvarande status, bekräftelse och effekt. Det finns löneskillnader utifrån kön, det förekommer plumpa skämt och fördomar och det ställs andra krav på kvinnliga präster än på manliga – vi ska vara mjuka, snälla och gärna ställa upp en extra gång. Men det handlar inte om teologi och bibelsyn, utan om vanliga, simpla fördomar och mönster, och det är inte unikt för kyrkan utan finns överallt. Dessutom är kvinnliga präster genomsnittliga kvinnor, vilket innebär att många tar huvudansvar för hem och familj, parallellt med sitt heltidsjobb. Klart som farao man blir stressad. Särskilt om man dessutom förväntas vara en modern och inkännande präst, som skapar nytt och öser ur sitt eget inre hela tiden och aldrig får låta sig bäras av traditionen och ordningarna – det kravet och idealet tror jag kan vara vanligare för kvinnor, möjligtvis.

Att ämbetsfrågan alltid, alltid ska dras upp så fort man diskuterar kvinnor och arbetsmiljö i Svenska Kyrkan är djupt olyckligt, ur en hel massa synvinklar. Dels tar det fokus från de större, och vanligare problemen, med icke-teologisk diskriminering, dels tar det fokus från alla andra kvinnor som arbetar i kyrkan – de flesta av oss är faktiskt inte präster men arbetsmiljön är tämligen likartad. Det vore till exempel intressant att se hur vanligt det är med sjukskrivningar bland diakonvigda kvinnor, eller kvinnor som är kyrkomusiker, kanslister eller pedagoger. Dessutom, så gör det att några få människor får skulden för något, som de inte alltid orsakat, och som framförallt är väldigt många andra människors problem och ansvar, och det möjliggör att saker och ting fortsätter vara ungefär som de är.

Jag bryr mig inte om ifall en kollega tror annorlunda än jag om ämbetet – så länge han eller hon inte är direkt otrevlig, eller saboterar min ämbetsutövning. Däremot vill jag inte ha lägre lön än mina manliga kollegor. Jag vill inte höra att jag gjort karriär för att jag jobbar med huvudfokus gudstjänst och liturgi istället för med barn och familjer. Jag vill inte ha kommentarer om mitt utseende, min familjeplanering eller mitt äktenskap, jag vill inte bli kallad för lilla gumman eller gullet och jag vill inte höra hur fantastiskt mjuka och fina kvinnliga präster är och hur allt som är bra med mig beror på mina kromosomer. Jag vill bli bedömd utifrån min tjänsteutövning utan att behöva höra hur duuuktig jag är som klarar av att göra det jag är utbildad för och har erfarenhet av - mitt jobb, helt enkelt. Mina manliga kollegor brukar sällan dela de här upplevelserna, så är det så mycket begärt att jag och mina ämbetssystrar också kan få slippa?

Och som vanligt, detta är ingenting som rör min tjänstgöringsförsamling specifikt, utan sånt som jag mött och/eller tror finns i många sammanhang och på många nivåer i Svenska Kyrkan.

17 kommentarer:

Göran H sa...

Visst har du sagt det förut, men du säger det så bra, och det behöver uppenbarligen upprepas.

Madicken sa...

Sannerligen, du har så rätt! Säg det igen och igen. Behöver upprepas så länge det förhåller sig som det gör. Amen.

Sofia sa...

Fast det är ju en efterbliven kommentar på Dagenartikeln du länkar till som lyckas kombinera båda sortens kvinnomotstånd (en som bor hemma hos sin mamma fortfarande no doubt).

Miriam W Klefbeck sa...

Ja, det är ju rätt skicklig av honom faktiskt...

Jonas sa...

Ja, det är väl uppenbart att du - tyvärr, tyvärr, tyvärr - ideligen möts av sådana kommentarer som du nämner och av den anledningen är det värt att upprepa tills det kommer in i folks medvetande. Du är nog inte ensam om att säga det men säkert är det en hel del som skulle vilja säga det men inte gör det.

För övrigt var det fint att se att vid Oasrörelsens höstmöte i Rättvik var det kvinnliga präster som deltog; så också i förbönen då de fick smörjelse med olja av präster som har en annan ämbetssyn. Där fanns det enbart kärlek och omtanke!

Mascotte sa...

Det känns väldigt bra att ha en kollega som Du. fortsätt på det fina sätt som Du gör!

Miriam W Klefbeck sa...

Tack Mascotte - känslan är ömsesidig!

Anonym sa...

Sjukskrivningar bland kvinnliga präster kan nog delvis förklaras med att de i högre utsträckning än sina manliga kollegor bejakar den postmodernistiska teologin. Centralt i den postmodernistiska teologin är att hela tiden ösa ur sig själv och sina egna erfarenheter och inte hänvisa till Kyrkans kollektiva tro och erfarenhet. Jobbar man så blir man tyvärr snabbt utbränd.

Miriam W Klefbeck sa...

Det är mycket troligt att det stämmer. Detta har med stor sannolikhet att göra med det mycket vanliga uttalade eller outtalade kravet på att en prästvigd kvinna ska vara annorlunda gentemot sina manliga kollegor, mer personlig och mer modern i alla sina uttryck. Det räcker inte med att vara präst - man ska vara en KVINNLIG präst på rätt sätt. Lksom passa in i fördomsschablonen, som hur förväntansfullt välmenande den än är, faktiskt i slutänden blir en boja.

Sofia sa...

Sjukskrivningar kan också ha att göra med patriarkatet. Men vad vet jag.

Miriam W Klefbeck sa...

Jag tror att patriarkatet och kvinna och präst = mjukispräst också kan ha med varandra att göra. Men, vad vet jag...

Jonas sa...

Jag tror en viktig faktor är att man pratar om präst som ett yrke, nästan vilket som helst. Gör man det har man redan hamnat snett. Ser man en präst som en innehavare av ett sakramentalt, av Jesus Kristus inrättat, ämbete där könet inte ska vara avgörande så bör man inte heller förvänta sig att den kvinnliga prästen är på ett visst sätt.

kyrksyster sa...

Klokt som vanligt! Din tydlighet är en källa till tröst och uppmuntran. Det är så viktigt att det du säger sägs!

Därför har du fått en fin utmärkelse på min blogg!

Sofia sa...

Miriam: Ja, jag svarade Anonym ovan dig.. lite otydligt.

Anonym sa...

Håller helt med dig! Problemet ligger också i hur man behandlar kvinnliga präster i Svenska kyrkan då de gör ngt bra. När en man presterar bra får han en dunk i ryggen och får mer ansvar men också större makt över sin egen tid...eftersom han får vara med i den inre kretsen o bestämma. Då en kvinna gör ngt bra så belönas det ibland med orden..."men du, se nu till att inte gå in i väggen" och ett väl utfört arbete resulterar sällan i större frihet och eget handlingsutrymme. För en kvinna resulterar ett väl utfört arbete i mera arbete av samma slag och ofta mindre makt över sin tid.Detta skapar en maktlöshet, trötthet och frustration som tillslut gör att man faktiskt kan gå in i väggen. Och detta har inget med kvinnoprästmotstånd att göra utan genom en oreflekterad kvinnorsyn....så himla tråkigt. Det ställs helt andra krav på en kvinnlig präst än en manlig, att fixa, plocka undan, diska....vara tillmötesgående i allt. Sedan är det himla ovidkommande hur en ämbetsbärare ser ut!!!!! Så det så!/Lisa

Mikael sa...

Du delar några intressanta perspektiv som definitivt behöver synliggöras och diskuteras!

Miriam W Klefbeck sa...

Mikael, är du en av alla Mikael jag känner, eller en alldeles ny?

*nyfiken*