måndag, januari 18, 2010

Filmisk manipulation

Bilden är lånad härifrån
OBS! Innehåller s.k. "spoilers"!

Tyskland, 1958. Ung pojke möter mogen kvinna. Tycke uppstår och en kärleksaffär, bestående av lika delar sex och högläsning, utspelar sig under en sommar. Kvinnan försvinner, pojken blir ledsen. Pojken blir juridiskstudent, besöker rättegång mot forna koncentrationslägervakter och återser kvinnan på de anklagades bänk. Inser att hon tar på sig ett strängare straff än hon förtjänar för att dölja det faktum att hon inte kan läsa och skriva. Kvinnan hamnar i fängelse, pojken (vuxen nu) har ett rörigt kärleksliv men en god karriär och börjar läsa in böcker på band och skickar till fängelset. Kvinnan blir glad och lär sig läsa. Kvinnan ska släppas ut, pojken ska hjälpa till med boende och jobb. Kvinnan hänger sig. Slut.

Detta är ramhandlingen i filmen The Reader med Kate Winslet och Ralph Fiennes, som vi såg i lördags. Medan jag tittade, tyckte jag den var fantastisk. Efteråt mådde jag faktiskt lite illa. Vilket inte beror på att filmen inte var kvalitetsmässigt bra, för det är den, verkligen. Men jag kan inte komma ifrån en krypande känsla av att helt enkelt ha blivit manipulerad. För vad är det egentligen jag har sett? Hur har jag tagit emot det jag har sett?

Relationen mellan Michael, 15 år, och Hanna, 38, framställs romantiskt, med dämpat ljus och innerliga såväl som lite lekfulla sexscener. Högläsningsscenerna är mysiga, rörande och visar på hur de båda växer med uppgiften. Cykelsemestern i ett fagert sensommartyskland, fin gemenskap...stopp. Han är 15. Som en konfirmand ungefär. Hon är nästan 40. Det är hon som bestämmer, på alla plan, från första början. Hade jag tyckt att det var lika fint om det handlade om Michaela, 15, som fick sexuell utbildning i utbyte mot högläsning av Hans, 38? Mja. Är det faktiskt så att jag sitter och tycker att en relation som tangerar sexuellt utnyttjande är fin och romantisk? Att han har så svårt med relationer som vuxen, beror det på att han aldrig glömt sin första kärlek, eller på att han helt enkelt blivit känslomässigt skadad över övergrepp? Dålig smak i munnen...

Samma sak, men värre, sker när man får veta vem denna Hanna är. Hur hon först låtit sjuka småflickor i dödslägret läsa högt för henne, för att sedan skicka dem till gaskamrarna. Att hon låtit hundratals flickor och kvinnor brinna inne i en kyrka som hon hade nyckeln till, för att "hon hade ju ansvar för dem, de kunde ju ha rymt". Visst, hon låter sig dömas till ett längre straff för att inte avslöja att hon inte kan läsa och jag kommer på mig själv med att hoppas att det hela ska avslöjas, att hon bara ska bli dömd för medhjälp för hon skäms ju så för sin analfabetism, kanske ändå att...stopp igen. Läskunnig eller ej, hon har underlåtit att rädda livet på 200 pers. Hon har varit lägervakt och använt detta för att få sina egna behov - litterära visserligen, men ändå - tillfredsställda av tjejer som hon sedan skickat i döden. Sitter jag här och känner medlidande med en nazistisk mörderska som därtill haft tveksamma sexuella förbindelser med en tonåring? Blä. Riktigt dålig smak i munnen.

Det är riktigt skickligt filmiskt hantverk, måste jag säga, att få betraktaren att känna och tänka saker som hon egentligen inte alls vill. Samtidigt kan jag inte riktigt bestämma mig för om detta är en film som verkligen genomtänkt vill problematisera det faktum att ondska inte går att förstå och förklara och att medkänsla faktiskt är något som går att styra med små medel, eller om det är en film som helt enkelt helt simpelt utnyttjar ondskan och förintelsen som bakgrundmaterial till en tvivelaktig kärlekshistoria. Jag tror jag måste läsa boken också för att få någon klarhet i detta. Just nu känner jag mig som sagt mest manipulerad.

5 kommentarer:

Emelie sa...

Ja det låter inte riktigt trevligt, men samtidigt kanske det är manipulationen som är filmens styrka? Den säger något om människan, fast hon gjort så många hemska saker så är hon än människa och liksom inte onda, jag tror inte på den rakt igenom onda människan. Förstår du vart jag vill komma? Det är så lätt att känna avsky mot dessa människor som gjort så mycket hemska saker, men till sist är de bara människor. Vem vet hur vi hade agerat om vi hamnade i samma situationer som hon.

Jag har inte sett filmen och kan förstå obehaget inför att bli manipulerad. Men jag kan tänka att det är något gott att kunna känna medkänsla med en så "hemsk" människa också.

Anonym sa...

Intressant att läsa dina reflektioner över filmen. Jag har sett den och tyckte att den var bra och kan inte komma ihåg att jag fått känslan av att bli manipulerad. Jag har sanningen att säga inte alls reflekterat på det sätt som du gjort över filmen. Jag liksom stannade på stadiet innan reflektion... Men som sagt är det intressant att läsa det du skriver.

Anonym sa...

Men snälla... Nästa gång du recenserar film, avslöja inte för mycket! Nu är det ju ingen idé att se den här, när man vet att hon hänger sig på slutet... :-(

Annars intressanta reflektioner.

Cecilia N sa...

Jag hörde den som radiouppläsning för många år sen. Och då tyckte jag om den.

Att skammen att inte kunna läsa var så stark att hon inte låtsades om problemet utan tog det strängare straffet minns jag.
Men jag tror jag tänkte det även som att hon ansåg att hon borde ha ett högre straff än domstolen skulle ha dömt.

Ungefär som när jag betalade "överpris" på en tröja på amnestyboden för att även det var hutlöst billigt.
(Fast i en annan division liksom.)

Steffen sa...

Kanske är det manipulation, men kanske är ju det ju också verklig medkänsla, som vi utvecklar, eftersom filmen intar ett annat perspektiv.
Jag har sett såväl The Reader som andra tyska och engelska filmer som handlar om processen som fördes på 50- och 60-talet mot dem som på alla nivåer var delaktiga i förintelsen. De sistnämnda är oftast väldigt enkla i sitt synsätt: De där, de är de onda.
Så enkelt är det inte här, och enligt min uppfattning kommer man fram till samma slutsats när man läser boken: Att precis detta är meningen, att vi reflekterar över skuld och moral. Och att vi inser att det aldrig (!) ligger så enkelt till som man från första början tror.
Sen vill jag bara tillägga att det inte rättfärdiggör varken protagonisten Hanna eller någon annan. Det fruktansvärda inte blir mindre fruktansvärd bara för att vi får bättre insikt i de öden som är förknippade med det eller för att vi kanske t.o.m. tycker synd om dem som begått det.
Det finns ju söndagen "Att inte döma" i vårt kyrkoår. Och kanske är det också en poäng med filmen. Vi kan bedöma om något är lagligt eller inte, som professorn i filmen förklarar. Men genom att döma andra människors moraliska inställning – dömer vi inte samtidigt oss själva?

Filmen har så många nivåer. Den handlar om skuld och moral, om en omöjlig men ändå livsavgörande kärlek, om litteraturens befriande kraft och om en kvinna som befriar sig själv trots att hon sitter i fängelset.