fredag, januari 08, 2010

Stämmer det verkligen?

Precis som Dag Sandahl förutsade, så tycks nästa lärodebatt i Svenska Kyrkan bli en om dopet. I gårdagens Kyrkans tidning fanns flera artiklar om detta, bland annat en intervju med Anna Björk som är kyrkoherde i Orsa, där man beställt hem Margareta Melins dopmaterial, som skiljer sig från handboken på flera sätt, bland annat när det gäller inledningsorden och befrielsebönen.

"Ofta har föräldrarna tagit reda på hur dopet går till, inte sällan har de läst på sajter på nätet vad prästen säger. Att föräldrarna är så välinformerade är en orsak till att dopet allt oftare ifrågasätts" säger Björk och hänvisar till kollegors utsagor på en fortbildningsdag i Västerårs stift.

Jag kan hålla med henne på den första punkten. Många föräldrar har varit inne på till exempel Dopguiden eller diskuterat dopritualet på Familjeliv. De har koll på hur det går till, och de är ofta genomtänkta i sitt beslut att döpa sina barn. Men jag kan faktiskt ärligen säga att jag träffat betydligt fler kollegor än dopföräldrar som har problem med befrielsebönen. Faktiskt inga dopföräldrar alls, i den mån de sagt något till mig förstås.

Så, kollegor och föräldrar bland mina läsare, vilka är era erfarenheter och tankar när det gäller synen på dop i allmänhet och befrielsebönen i synnerhet? Hänger dop och frälsning ihop? Är befrielsebönen, och därmed tanken på arvssynden, en otidsenlig och/eller obiblisk tankegång som vi behöver frigöra oss ifrån för att dopet ska vara relevant för dagens människor?

För er som inte är totalt kyrknördiga, så lyder befrielsebönen, som prästen ber över barnet i början på dopgudstjänsten, så här:

Gud, du som ensam räddar från allt ont, befria NN från mörkrets makt, skriv hans namn i Livets bok och bevara honom i ditt ljus, nu och alltid.
Tag emot korsets tecken på din + panna på din + mun och på ditt + hjärta. Jesus Kristus, den korsfäste och uppståndne, kallar dig att vara hans lärjunge. Amen.

10 kommentarer:

Gunnel sa...

Angående arvsynden lär pensionerade pingstpastorn Bertil Olingdahl ha sagt:
"Jag är född hemma i kökssoffan i Härjedalen men jag fick för den skull inte kökssoffan i mig."

Det är en del att samtala om i den bön, som du citerat. Ett barn är ju Guds tillhörighet från början och rent även om världen runt omkring är i den ondes våld.

Karin sa...

För att svara på något helt annat än det du frågade: Hur kan man se det som något negativt att mäniskor är välinformerade? "Oh, nu har det kollat upp vad vi säger, då kanske de inte vill vara med, bäst att vi gör det lite luddigare igen, så att ingen förstår." Spontan reaktion bara...

Miriam sa...

Karin - jag reagerade likadant när jag läste artikeln. Drar man det till sin spets så för ju ett sånt resonemang med sig att man tycker att det är OK med arvssynd så länge ingen märker något...

Miriam sa...

Personligen tycker jag arvssynd är OK oavsett. Eller, OK och OK, jag vill ju inte vara fast i den för alltid. Därav Jesus.

Cecilia N sa...

Min icketroende syster hade det knepigare med credot. "Vill ni att ert barn ska döpas i enlighet med denna tro?" (Eller hur det nu frågas efteråt, jag har inte orden framför mig.)

"Jag tror ju inte nåt sånt där som credot påstår, så då kan jag ju inte skicka in mina barn i det." var ungefär hennes åsikt om saken även om hon ville ha en "välkomstritual" för barnen. Så det blev namngivningsfest istället.

"Gud, du som ensam räddar från allt ont, befria NN från mörkrets makt". Visst kan man läsa det som att nu befinner sig NN i mörkrets makt.
Men nu när jag läste det så kändes det mer som "impregnera NN så att inte mörkrets makter rår på att blöta ner NN". Därmed inte något om hur "blöt" NN för tillfället är.

Man kan fråga sig om var och en har arvssynd eller om var och en har del i mänsklighetens arvssynd. Att den kollektiva bortvändheten och förmågan/viljan att synda är arvssynden.

Men jag har inte tänkt varken länge, djupt eller klart om saken.

Simon Wämmerfors sa...

Jag funderat lite på om det egentligen är befrielsebönen i sig som är stötande eller "irrelevant". Är det inte snarare så att vi moderna individualister har väldigt svårt att erkänna för oss själva att vi skulle stå med skuld inför Gud, att vi har del i världens fulla ondska även om vi inte är värre än folk är mest - eller är små barn? Är det inte där skon klämmer?

Vill man begrunda på vilket sätt vi av naturen är "vredens barn" får man väl det, det finns väl olika sett av så på det i den universella kyrkan. Jag är bara rädd att det i själva verket är så illa att man vill tala tyst om att vi är syndare och i behov av försoning för den. Och i så fall så är det ju långt mycket mer än befrielsebönen som kommer att behöva omformuleras.

Allt gott

Emil sa...

Jag delar din erfarenhet. På övningarna på Pius mötte vi ju fiktiva föräldrar som var väldigt frågvisa angående befrielsebönen. När jag kom ut i verkligheten kände jag ett behov att förklara den för riktiga föräldrar, men det behovet klingade av något efterhand. Under fem år tror jag att det är en pappa som spontant frågat om befrielsebönen. Det blev ett bra samtal. Arvsyndsläran är ju som jag ser det väldigt up-to-date. Riktiga föräldrar förstår att världen är ond och har nog inte så svårt för tanken att vi föds med ond potential. Jag är inne på Simons linje, undrar om det inte är själva synden som klämmer för många systrar och bröder i ämbetet.

Jonatan Mattsson sa...

Den klassiska arvssyndsläran kan väl iofs behöva lite översyn och uppdatering... Eller klargörande, kanske man borde säga. Vad är det för synd vi talar om och på vilket sätt går den i arv, osv.

Hur som haver;min erfarenhet, efter nio år som präst och ett antal hundra dop, är att folk inte har något större problem med befrielsebönen. Dopföräldrar brukar inte uppfatta den som en anklagelse om att barnet skulle vara fulladdat med ondska som vi behöver driva ut, utan snarare som en bön om skydd. Faktiskt kan jag bara påminna mig en (1) dopfamilj som bett mig hoppa över den... Vilket jag inte gjorde.

I sammanhanget är nog CREDOT ett större problem än befrielsebönen. Värt att notera är att den kristna kyrkan praktiserade dop i flera århundraden utan att knyta det till den apostoliska trosbekännelsen...

Åsa sa...

Vi i kyrkan tenderar att konsekvent undervärdera människor som inte är vana att gå i kyrkan. "De klarar inte av att höra om synd, frälsning etc" är en vanlig kommentar. Min erfarenhet är att alla jag möter är mycket väl medvetna om att det finns ondska och det vill de självklart skydda sina barn ifrån. Problemet med att prata om synd är det mest kyrkoanställda som har. Nej, håll inte undan det bästa vi har från barnen! Det klart att de vill bli befriade, det klart att deras föräldrar är medvetna om att ondska finns överallt.

Miriam sa...

En språklig uppdatering och en dosis klargöranden kring arvssyndsläran har jag heller inget emot - tvärtom! Ju mer odramatiskt och vardagligt man kan förklara detta, desto större är chansen att den tas på det allvar den förtjänar...