Slippery-slope-argumentation...

...är jag egentligen igen vän av, men i fallet med dopets befrielsebön och läran om arvssynden, så är jag benägen att använda mig av sådan.

För jag tror inte det på djupet rör sig om en enbart vilja att inkludera och anpassa just dopets liturgi riten till "den vanliga människans livs- och människosyn". Det handlar om att det håller på att ske en förändring i den kristna synen på vad det är att vara människa. Och förändras synen på det, så förändras givetvis också synen på Guds, och inte minst Kristi relation till människan.

Idag lär Svenska Kyrkan, tillsammans med kristenheten i stort, att Jesus kom till jorden för att, med dopritualets ord, rädda oss från det onda. Man tänker sig alltså att det finns ondska, som vi behöver räddas ifrån. Och den ondskan, den finns både inuti, och utanför oss. Och det här är ingen dogm som är ett rent intellektuellt tankefoster, utan en dogm som kanske mer än någon annan är sprungen ur mänklig erfarenhet - det jag goda som jag vill det gör jag inte, och så vidare. Vi använder olika ord för det här, arvssynd, brustenhet, bortvändhet, sår, you name it. Men faktum kvarstår. Kristendomen bygger (bland annat) på tanken på att människan behöver hjälp utifrån för att räddas från något som delvis finns inom hennes själv, som finns inom alla människor och som det är svårt att avgöra exakt när det börjar märkas. Och när vi ändrar, eller tar bort, den delen av dopets liturgi som allra tydligast talar om detta, då är det ett tydligt tecken på att vi börjat problematisera en av kristendomens grundförutsättningar, nämligen förhållandet, såväl som skillnaderna mellan Gud och människan.

Jag skulle inte säga att ett spädbarn är ont. Men jag skulle hellre inte säga att det är alltigenom gott. För ett barn är en hel människa, och i en hel människa ingår benägenheten att göra det som inte är gott, rätt och sant och det kan man faktiskt kalla för arvssynd. Därför tycker jag att det är helt naturligt att be Gud att befria barnet från det ondas makt - både nu och framledes. Det är ett sätt att ta verklighetens villkor, såväl som Guds befriande kärlek, på allvar.

Men i en värld som (och nu generaliserar jag grovt) helst vill se ondska i dess extremformer, som något avslägset och groteskt och på individen som en god varelse med möjlighet att genom riktiga val och goda relationer skapa sin egen materiella såväl som existentiella välfärd, där blir talet om inuti-ondska hotfull och provocerande. För det kräver räddning utifrån, och det kräver självinsikt om att det finns något hos mig som jag själv inte rår på. Det kräver en frälsare.

I Jesus Kristus har vi en frälsare. Från ondskans makter i himlarymderna såväl som från vår egen benägenhet att välja sådana ord, handlingar och underlåtelser som skadar vår nästa, oss själva eller skapelsen. Men om vi inte tror att vi gör sådana val, eller om vi tror att våra rationaliseringar eller kompensationsbeteenden kan så att säga jämna ut det hela, då behöver vi inte Jesus. Som förebild kanske, när han är användbar, men inte som frälsare. Då behövs inget kors och inget blod och inget dop heller för allt ju liksom redan färdigt.

Jag tror inte att de som vill revidera dopliturgin är ute efter att avskaffa Jesus som frälsare. Jag tror inte de drivs av något annat än en uppriktig vilja att älska sin nästa. Men jag tror faktiskt, att de utsagda eller förmodade behov som de försöker möta, är på väg precis åt det håll som jag beskriver ovan.

Jag tror inte hellre man kan bortse från att dopet är ett sakrament, vars ordning är en del av kyrkans bekännelse och lära. Det här handlar om så mycket mer än pastoral omsorg och kontextualitet - det handlar om hur vi ser på det allra, allra innersta och viktigaste. Och då behöver man både be, läsa, tänka och prata innan man börjar ändra på de små saker som faktiskt speglar de allra största.