fredag, januari 15, 2010

...för du är tjej.

Det var min klasskompis motivering till varför jag inte fick vara med och spela bandy. Ingen ytterligare förklaring gavs, inga djupare skäl angavs. Visserligen gick vi bara i fyran, och så höga krav på retorik kanske man inte ska ställa på tioåringar, men jag minns att jag upplevde det hela som mycket dumt. Jag blev inte särskilt ledsen, och inte arg, bara lite frustrerad över att min klasskompis var så korkad. Vaddå "för att du är tjej"?. Jag hade ju två ben, skridskor och klubba, vad var problemet liksom? Dessutom var han ny i klassen och kände inte mig, för allt vad han visste kunde jag ju ha varit värsta stjärnan på bandy?

Det händer med jämna mellanrum att jag upplever precis samma frustration, fast i en omvänd situation. Det är när främmande människor - i all välmening och uppriktighet, jag påstår inget annat - säger att jag är en så duktig präst. Inte för att de känner mig, utan för att jag - just det - är tjej. För det betyder inte sällan, har jag lärt mig, att jag antas och/eller anses vara inte bara en bra präst, utan en bättre präst än mina manliga (och i förekommande fall) äldre kollegor. Jag är, enligt dessa antaganden, en varm, inkännande, mjuk och modern präst, som förstår det där med känslor och människor mycket bättre än mina manliga kollegor.

Mitt kön, ungefär det enda i min personlighet jag inte har valt ens en bråkdel av, och som jag inte kan påverka med mindre än genomgripande medicinska ingrepp, påstås med andra ord vara mer eller mindre avgörande för hur jag utövar mitt ämbete. Eller så säger folk bara så för att de tror att jag ska bli glad av att höra det. Jag vet inte. Jag fattar lika lite som jag gjorde på hockeyrinken i Vivalla för tjugo år sedan.

Fast, kanske stämmer det ibland. Kvinnor är ju nu en gång mer tränade i att vara varma och mjuka eftersom det är något som förväntas av alla kvinnor och inte bara dem av oss som råkar vara prästvigda. Men jag är ändå klart tveksam till om det är kromosomer och könsroller som är det avgörande när det kommer till att vara präst. Jag har manliga kollegor som är veritabla stjärnor på att, som det så fint heter "möta människor". Som utstrålar värme och kärlek i handling och sanning och som utan att behöva anstränga sig verkligen är 100% närvarande och engagerade i det de gör, oavsett om det handlar om en strulig konfirmand, en ledsen änkling eller för den delen en predikan på trettonde efter trefaldighet. Och jag har kvinnliga kollegor som även med manliga mått mätt uppfattas som allvarliga, traditionella och lite opersonliga.

Det handlar med andra ord om väldigt mycket mer än X och Y när det kommer till personligheter, prästers såväl som andras. Det tror jag de flesta egentligen, när de tänker efter, vet. Visst finns det egenskaper och beteenden som är vanligare hos män än hos kvinnor och vice versa, visst kan det till och med vara fullt möjligt att vissa skillnader är nedlagda från start för att göra livet mer spännande. Jag vill ändå inte få min yrkesutövnings kvalitet härledd till mitt kön och dessutom förväntas bli glad och tacksam för det.

Det här inlägget kanske tangerar prästerlig uppblåsthet som Sofia Lilly Jönsson kallar det, men den risken tar jag...

2 kommentarer:

Sofia sa...

Woops, där fick jag. Nejdå det här är inte ens i närheten av att vara prästerligt uppblåst, du måste bli mycket mera självgod och nöjd över din egen förträfflighet för det.

Miriam sa...

Det var på skoj...för i själva verket är jag mycket stolt över att jag lyckats dölja min självgodhet så väl...