onsdag, juli 21, 2010

Förklaringsdagspredikan


Det finns ett grekiskt ord, som heter kalon. I översättningar av Gamla Testamentet till grekiska, så används precis det ordet för att beskriva hur Gud ser på sin skapelse, och ser att "det var gott". Kalon betyder alltså inte bara "bra" sådär i största allmänhet, utan det betyder att något är underbart, fantastiskt - paradisiskt, om man så vill.

Och precis det här ordet, kalon, använder evangelisten Markus när han citerar Petrus ord på förklaringsberget - Rabbi, det är bra att vi är med. Den svenska översättningen blir därmed lite klen - det Petrus säger är inget konstaterande i stil med "Ja, det här var ju en kul grej att vara med om" utan en skräckblandad, förvirrad hänförelse inför något som är på djupet gott, ja, faktiskt en liten bit av himmelriket som för en stund finns närvarande på jorden. Det som Petrus, Johannes och Jakob fick vara med om, var inte bara bra - det var fullkomligt gott, eftersom det var Herrens härlighet de såg.

De flesta av oss går genom livet utan upplevelser av det här slaget. Jesu förhärligande var en andlig upplevelse av det mer avancerade slaget, en sådan som de flesta av oss inte ens kan föreställa oss. Precis som att Mose fick se Herrens ansikte, och precis som Jakob brottades med Gud, Maria mötte ängeln Gabriel och Paulus fick se Jesus på vägen till Damaskus. Sådana saker händer inte så ofta, så därför finns det väl dokumenterat, när de väl händer. Men att intensiva andliga upplevelser av det mer spektakulära slaget är ovanliga, betyder inte att de flesta av oss aldrig kommer att erfara Guds härlighet alls. Tvärtom. De flesta kristna människor har någon gång upplevt Guds närvaro och härlighet på ett extra påtagligt sätt - vi har upplevt starka bönesvar, underverk med den egna eller närståendes hälsa, en extra dimension i lovsången eller känslan av att en bibeltext talar rakt in i livet på en. De flesta upplever någon gång stunder då det är som om gränsen mellan himmel och jord suddas ut och saker och ting liksom faller på plats, i jublande glädje, stilla tacksamhet eller efterlängtad klarhet.

Stunderna kommer, som sagt, men de är inte många. Hur gärna vi än önskar det, så kan vi inte leva våra liv på andligt max hela tiden. När det går lång tid mellan dem, är det lätt att tappa styrfarten såväl som hoppet. När de väl händer, vill vi så gärna klamra oss fast vid de här guldögonblicken, då vi känner oss säkra i tron, omslutna av kärlek och uppfyllda av anden. Vi vill, som Petrus på förklaringsberget, bygga oss en koja och stanna där jämt. Det är ingenting konstigt eller dåligt i sig - Guds kärlek och härlighet är ingenting man ska tröttna på, eller vilja avvara. Men det funkar ändå inte. Också vårt andliga liv är indelat i fest och vardag. Också när det gäller vår tro, så handlar det om att både ta emot och om att ge ut. När våra gyllene ögonblick är över, så står vår kallelse kvar. Petrus, Jakob och Johannes gick ned från berget, de följde Jesus och ägnade sina liv åt att i ord och handling säga till andra människor: Detta är Guds älskade son. Lyssna på honom.

Deras uppdrag är också vårt. Berättelsen om hur de fick vara med när Kristus förhärligades på berget, såväl som våra egna och andras berättelser om hur Gud uppenbarat sin härlighet på jorden, de är nådegåvor som rymmer en kallelse. En kallelse att följa Jesus från det goda ögonblicket, ut i vardagen, och tjäna honom i ord och handling. En kallelse där vi får hämta mod och styrka i det vi upplevt, eller hört andra vittna om, som får bära oss mellan våra härlighetsögonblick, stora som små.

För att vi ska orka, och för att vi inte ska gå bort oss på vägen, finns Guds härlighet i Kristus också nedlagt i det som är vårt kristna vardagsliv, i de enkla rutinerna och vardagligheterna. Kristus är närvarande i vår rutinmässiga aftonbön, i söndagens gudstjänst, i våra spontana bönesuckar och i vår gemenskap med varandra. Den här vardagshärligheten, den är faktiskt lika mycket värd som de mer intensiva upplevelserna. Även när Jesus inte är självlysande vit inför ögonen på oss, så är han ju här. Mitt i livet, för att dela det, för att rädda oss från döden och för att sända oss ut i sin tjänst. Han är här, och han har lovat att aldrig lämna oss. Han är här, vi är hos honom och det är i sanning gott. Amen.

3 kommentarer:

Marie sa...

Fin predikan över ett spännande predikoämne.

Cecilia N sa...

Tack för kalon-ordet!

Håller med om att det blir lite futtigt med hans exaltering på svenska.
Eller som att han bara är praktisk: Det är bra att vi är med så vi kan bygga hyddor.

fredrik sa...

Jag tar med mig passagen om trons vardag och fest. Och den självlysande så klart.