Om att hantera arvsynden

Strängnäs stift har givit ut en Codex Ethicus för präster och diakoner. Den handlar, kortfattat beskrivet, om hur präst- och diakonlöftena ska påverka vardagen för ämbetsbärarna - på arbetsplatsen såväl som i privatlivet. Vi som är vigda har via våra kontraktskonvent fått vara med och påverka både innehåll och formuleringar under arbetets gång, innan den slutgiltiga versionen kom ut i somras.

Man skulle kunna tycka att det är onödigt. Behöver vi verkligen Codex Ethicus om vi har Bibeln och den faktiskt rätt vältetablerade så kallade kristna etiken? Och ska och behöver stiftet verkligen lägga sig i våra församlings-, arbets-, och privatliv?

I den bästa av världar vore det onödigt. Men den verkliga världen är det dessvärre så att vare sig Bibel, etik eller sunt förnuft alltid fungerar. Codex Ethicus handlar därför inte bara om det rekommenderade sättet att hantera sin relation till vigningslöftena, församlingen, kollegorna och det privata - utan om hur vi ska göra när det så att säga gått åt skogen. Codex Ethicus tar ned principerna på jorden och applicerar dem på verkligheten, sådan den de facto ser ut - vad ska vi göra när äktenskapet spruckit och en ny relation påbörjats med en kollega eller församlingsmedlem? Hur ska vi hantera gråzonerna mellan personliga och officiella relationer? Hur ska vi hantera pengar när vi inte riktigt vet för vem de är avsedda? Hur ska vi kombinera ärlighet och respekt i den inomkyrkliga ekumeniken? På det sättet blir Codex Ethicus på en gång en vägledning när vi, eller någon annan, hamnar i valsituationer, tveksamheter och gråzoner, och ett konkret bevis på vad stift och domkapitel så att säga väntar sig. Den är ett hjälpmedel, snarare än ett kontrollmedel, både för ämbetsbärarna och för de människor vi är satta att tjäna, ett sätt att göra det bästa av det faktum att arvsynden omfattar alla. Därför gillar jag Codex Ethicus, och är tacksam att den finns.