En grupp kvinnor runt ett bord. Många andra närvarande i bön, hälsningar och tankar. Från olika delar av Svenska Kyrkan, i olika ålder (50 år ungefär mellan yngst och äldst) och med minst sagt skiftande fromhetstradition. Några prästvigda, andra klart tveksamma till ordningen med prästvigda kvinnor. Olika erfarenheter, synsätt och uttryckssätt blandas, ibland i munnen på varandra. Ändå - eller kanske just därför - är känslan av respekt och ömsesidig välvilja så påtaglig att den nästan går att ta på.
För två saker har vi gemensamt - kärleken till vår frälsare, och en obändig vilja att inte låta olikhet och vår oenighet leda till splittring. Vi vill stå vid korsets fot och vara olika, övertygade om att den korsfästes kärlek och nåd omfattar oss alla. Vi vill stå där också när vår oenighet gör riktigt ont, när den visar sig i olika syn på de sakrament som vi alla håller så högt. Vi vill stå där också när världen vill att vi ska vända oss mot och ifrån varandra. Som en liten, lågmäld motkultur i en kyrka med det brantaste av snedtak, en motkultur där vi kan hämta kraft, mod och glädje att både att vara och möta den som är annorlunda.
Ytterst få är de kyrkliga sammanhang där jag känner mig så trygg i att vara precis den jag är, som kvinna, kristen och präst, som när jag träffar dessa systrar i Kristus. Därför är jag oändligt tacksam och känner mig rikt välsignad över att få vara en av dem.
1 kommentar:
Du skriver så klokt och bra och du har så rätt i det du säger. Tack för i fredags.
Kram kram
Anna Margareta
Skicka en kommentar