torsdag, oktober 21, 2010
Om tillskriven och verklig makt
Idag funderar jag på vad som händer när människor eller grupper som varit offer både i teori och praktik, återfår sin praktiska makt, men behåller sin teoretiska offerposition. Kan det möjligtvis vara en av de mäktigaste roller man kan ha i samhället - ett offer med makt?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
19 kommentarer:
Ja, apropå de osolidariska prästerna. Så tänker jag också. Hur lätt är det att säga upp vigselrätten om man är präst, tänker jag. Förmodligen inget man gör bara för att retas.
Jag kopplade inte till det, utan till en annan kyrklig cirkus och den allmänna föreställningen om att kvinnliga präster är svaga och kvinnoprästmotståndare starka. Vilket generellt sett är skitsnack.
Men är inte det samma fråga?
Inte riktigt. Men snarlik.
Det där du talar om, det har med klass att göra. Ett tips är att väga in klass (Helle Klein, Annika Borg, vad heter hon i Skara, kontra kvinnoprästmotståndarligan), analysen framstår klarare.
För vi arbetarkvinnor blir ju inte präster. Vi gör andra saker i kyrkan, som bullar till kyrkkaffet eller leder söndagsskolan. Men några såna jubileer har jag av nån anledning aldrig sett att Helle Klein & Co firar.
Du har klara poänger. Men det handlar inte bara om det, utan om att man medvetet håller fast vid ett historiskt, eller antaget, maktförhållande, för att utöva sin makt från ett konstruerat underläge, med alla fördelar som det kan ge.
Jamen jag tycker att det handlar om klass ändå på nåt vis... att dessa borgerliga kvinnor som det är frågan om, i sitt borgerliga yrke som prästens är, använder sig av retorik som egentligen gäller kvinnor i andra samhällsklasser. Hur många kvinnliga diakoner sitter det i Seglora smedjas styrelse liksom?
Men Sofia; det kan diskuteras om de gör rätt, men mest osolidariska är väl de som "viger" personer av samma kön trots att helt uppenbart inte är Guds vilja? Att trotsa kyrkomötets beslut härvidlag är en Gudii behaglig gärning.
Annars håller jag med Miriam att man idag inte alls kan säga att kvinnliga präster skulle vara svaga i kyrkan.
Tänkvärt. Ska fundera på det några dagar...
Miriam: Alltså du måste väga in klassaspekten hos de män som är kvinnoprästmotståndare också. Som Jonas här ovan, fast han säkert inte är teolog.
Jag jobbade ett tag för Vänsterpartiet. Det kunde ringa in klassiska arbetar- och underklassmän, såna som inte direkt tjänat på arbetarrörelsens landvinningar och blivit såna där socialdemokrater i villa som röstar på Fredrik Reinfeldt för att de får mer i plånboken. Män som kanske söp och så. De klagade på en sak: partiets som de tyckte gullade med kvinnor och invandrare. De förstod inte alls feminismen, för de tog sikte på de borgerliga kvinnor ÖVER dem i status som hade finare bilar och kanske köpte hantverkartjänster av dem, eller vad det kunde vara.
Samma grums präglar frågan om kvinnoprästmotståndare. Det här är en verkningsfull knut i den här frågan som jag tror man måste förstå, tyvärr finns det väl ingenstans som klassmedvetenheten är så låg som i kyrkan.
Jonas: Såhär låter dina ord i mina öron, blablablablablablabalbalablabbalbalblablablabalbalaa
Sofia, om det låter så i dina öron bör du kanske kontakta en öronläkare så han kan undersöka vad det är för fel på dig.
För övrigt är denna klassretorik förlegad i dagens läge när arbetare inom industrin eller sopåkare tjänar mycket mer än akademiker med fem års utbildning och studieskulder. Skiljelinjen idag går i huvudsak mellan dem som har arbete och dem som inte har arbete. Regeringen med det nya arbetarpartiet i spetsen för ju en politik för mer arbete medan Kubavännerna för en politik för mer bidrag.
Miriam
Idag har jag skrivit om dig på min nya tilldelade plats. Det gäller att fylla i den länklista jag hade. Utveckla gärna detta med tillskriven eller verklig makt.
Allt gott!
önskar
Gunnel
Jonas, du är ett exempel på det jag skriver om. Att du inte förstår det är ett bevis för min tes. Och klass är någonting mer än pengar, fördelningen är roten men det yttrar sig på många fler sätt och är inte så lätt att utrota även om en barnskötare har mer i plånboken än en kulturvetare.
Okej, jag är med. Det handlar om att förenkla verkligheten för att få det man vill ha, och utan klassperspektivet (som handlar om avsevärt mer än pengar, där håller jag med)så händer just det.
Fast arbetarkvinnor (om du med detta menar kvinnor från familjer där det inte finns någon akademisk tradition) blir faktiskt präster ganska ofta. Jag har flera kvinnliga kollegor, i olika åldrar, som är de första i sin familj att läsa vid universitetet och där föräldrarna haft klassiska "arbetar"-jobb. Och ganska många kollegor med en annan klassisk ämbetssyn, som kommer från motsvarande förhållanden. Och jag har sett många pensionerade lärarinnor, sjuksköterskor och läkare koka kaffe i församlingshem.
Att jag själv är ett praktexempel på mellansvensk akademisk medelklass, är en annan sak.
För att återgå till min andra kommentar, och förtydliga åt Gunnel, så menar jag att jag har svårt att se en grupp som har den kyrkliga såväl som sekulära makten, i form av både makthavare, kyrkoordning och lagstiftning såväl som den allmänna och mediala opinionen på sin sida, som svag.
Men det tycks oemotståndligt lockande för vissa av mina kvinnliga kollegor att framställa sig själva så, för att bättre kunna utnyttja sin makt att trycka till dem som saknar all denna uppbackning.
Sofia jag förstår betydligt mer än vad du tror; men jag köper inte den socialistiska klassretorik och dess betydelse för det kyrkliga livet som du synes förfäkta helt enkelt.
En vinkling och en frågeställning som är viktig.
Vad händer när man behåller offrets tolkningsföreträde generationer efter att man tagit makten?
Du är bra på att ställa saker på sin spets!
För just den frågan har sin aktualitet inte bara i kvinnoprästfrågan utan i många f d frågor om utsatthet.
Som akademiker kommer jag osökt att tänka på en djupsinnig litterär referens. I ett Tintin-album jag läste i min ungdom börjar historien med en ruta där diktatorns soldater går med kpist i hand och patrullerar kåkstäderna för att hålla ordning på de fattiga. I slutet av albumet går de revolutionära soldaterna med vapen i hand och patrullerar samma kåkstäder.
Det är inte snällt, men tyvärr alltför vanligt och mänskligt, att den som tar makten också tar till sig maktens otrevligaste sidor.
@Miriam: din inledande analys är klockren. Klockren.
Skicka en kommentar