Jag är en kyrkbroiler, uppfödd bland kringspridda frimärkskragar, dopblanketter och psalmböcker, på pastorexpeditioner, krematoriesakristior och inte minst i församlingshem. Det haft haft sina sidor, men oftast var det helt OK och ibland var det helt underbart. Som när det var missionsauktion.
Min barndoms missionsauktioner ägde rum i små församlingshem på Närkeslätten, oftast i december. Det luktade av stearinljus, kaffe och varma människor, borden dignade av sylt och saft och broderade kuddar och man fick fika så mycket man ville. Höjdpunkten kom när någon farbror - ofta kyrkorådets ordförande eller någon annan verbal förmåga, satte igång med utropandet. Då fick alla barn ställa sig beredda för att överlämna det inropade till rätt person, och sedan återvända till syföreningstanten in charge med betalningen. Man sprang och sprang i sina klickande finskor, alltmer varma och uppspelta och hela tiden skamlöst klemade med av alla tanter och en och annan farbror. Vi var oftast inte så många - några prästbarn och några syföreningsbarnbarn - men det var bara bra för då fick man springa mer. En gång, i Axberg tror jag det var, så vann jag dessutom högsta vinsten på lotteriet - två stora kassar fulla med bakartiklar och julgodis.
1 kommentar:
Vad fint du skriver, man riktigt känner dofterna och hör sorlet!
Jag är inte prästbarn, men minns missionsaktionerna i bönhuset hemma i byn där jag växte upp :)
Skicka en kommentar