Det här med ålder

Min vän Y var med sin jämnårige man fritidspedagogen på jobbet. "Är det där ditt barn?" frågade en liten pojke då.

Min farfar (som dog när jag var nio år) var 18 år äldre än min farmor - men jag betraktade dem som jämnåriga. De var ju äldre än pappa och hade grått hår, liksom.

När jag gick i sjuan, blev en kille i min parallellklass ihop med en tjej som gick i nian. Det ansågs oerhört vågat - faktiskt mer vågat än det faktum att vissa av tjejerna i sjuan hade pojkvänner som var över 20. Och att ha "äldre kompisar" var i princip synonymt med att vara i riskzonen för olika typer av skörlevnad, samtidigt som det var en rätt saftig statusfaktor.

Så länge jag gick i skolan, umgicks jag i princip bara med människor som var födda samma år, året innan eller året efter mig själv. När jag kom till Uppsala, var detta plötsligt inte ens intressant längre. Före Facebook visste jag faktiskt inte riktigt vilka år vilka vänner var födda så där på rak arm, med undantag för de allra närmaste förstås.

Nuförtiden har jag vänner i alla åldrar (den yngst är väl i treårsålden och de äldsta runt 80) och tänker väl inte så vansinnigt mycket på det, med ett undantag. Jag kommer på mig själv med att då och då tänka på de vänner och kollegor som är i mina föräldrars ålder (runt 55-60 alltså) som vuxna, trots att jag är minst sagt vuxen själv och dessutom aldrig tänker så om mina vänner som är ännu äldre, eller lite yngre.

Det är, med andra ord, inte så viktigt med åldrar när man är liten. Antingen är man barn, eller så är man vuxen. Sedan blir det oerhört viktigt ett tag, innan det återigen blir lite mer odramatiskt. Och det är sånt man kan blogga om, en vanlig måndag i oktober, när ens man fyller 34.