Och det hände sig vid...

...halvfemtiden igår, att jag skulle hämta min make från jobbet för gemensam julhandling. Han skulle medföra diverse saker från församlingshemmet - en pläd, en hög papper, en portfölj, ett ängel och ett Jesusbarn. När jag kom var han inbegripen i en konversation, så för att effektivisera saker och ting, började jag lasta in alla hans saker i bilen. Ängeln och Jesusbarnet stoppade jag försiktigt ned i en påse med julklappar, så att de inte skulle komma bort.

Trodde jag, ja. När vi kom hem några timmar senare, och skulle börja packa upp det vi hade handlat, stod det snart skrämmande klart att Jesusbarnet var försvunnet. Han fanns inte i en enda påse, inte i snön utanför bilen, inte i baksätet, inte i bakluckan. Det var lite som att leta efter honom i trädgården på påskdagens morgon, faktiskt.

Maken bet i det sura (eller snarare kalla, för det var -17 eller så) äpplet och satte sig i bilen för att åka tillbaka till Järna. Där genomsökte han hela parkeringen, och, antar jag, även stora delar av entrén till församlingshemmet. Inget Jesusbarn. Inte ens en linda.

En nedslagen präst, stående inför utsikten att krubban som byggts upp stegvis i Postillans fönster under de senaste dagarna, skulle stå Jesusbarnslös på själva juldagen, anlände hem. Stampade av sig snön. Suckade. Och stack som genom en ingivelse handen i sin hustrus jackficka.

Där låg Jesusbarnet. Mjukt vilande på en bädd av vantar, nyckelband, smältande snö och ett och annat kvitto. Och där hade han legat hela tiden, tyst och stilla, sedan han hade rutschat från pappershögen över jackan och mjukt landat i fickan.

Glädjen blev stor, förstås, och Jesusbarnet inväntar nu sin födelse på vår hallbyrå. Vi vågar knappt röra honom.