Om pappor, prinsessor och proportioner

Jag är ett stort fan av Den Svenska Kyrkohandboken 1986 (möjligtvis med undantag för ordningarna söndagsmässa/-gudstjänst, men det tar vi en annan dag).

Följdaktligen - eller egentligen inte följdaktligen, för i den så står det ingenting om hur brudparet ska ta sig in i kyrkan - tycker jag att det vid en vigselgudstjänst är en god ordning att brud och brudgum går in tillsammans, som två fria myndiga människor som av fri vilja beslutat sig för att ingå äktenskap. Detta bruk ger en bra bild av verkligheten (resonemangsäktenskapens tid är i svenskkyrkliga sammanhang förvisso förbi) men också av det gudomliga kärleksförhållande som äktenskapet är tänkt att spegla - Kristi kärlek till sitt folk - där man av fri vilja ger sig åt varandra i trohet, gemenskap och kärlek i handling och sanning.

Trots att ovanstående är min fasta övertygelse och trots att jag i förekommande fall förmedlar dem till "mina" brudpar, så kan jag inte riktigt förstå styrkan i Annika Borgs och andras reaktioner på att kronprinsessan Victoria tydligen (hur vet man förresten det?) avser att gå in i Storkyrkan tillsammans med sin pappa den 19 juni. Att man reagerar, DET förstår jag. Jag tycker ju som sagt också att det är att föredra att man går in tillsammans. Men så till den milda grad liksom...

Som sagt, jag håller med i sak. Men jag gör ändå följande reflektioner: Svenska Kyrkans är en kyrka där det så ofta talas om kontextualitet och vikten av att få tolka texter utifrån sin livserfarenhet och fylla riten med sin egen betydelse. En kyrka dogmer, ordningar och färdiga svar ofta hävdas stå under, eller i alla fall jämsides med, mänskliga erfarenheter och tolkningar. Vinterns diskussioner om dopet och dopets liturgi, gav flera goda exempel på detta tankesätt, och ett annat tydligt exempel är den teologiska utvecklingen när det gäller vad ett äktenskap är. På samma sätt som förståelsen av dopet och äktenskapet har utvecklats och förändrats genom tiderna, och på samma sätt som dop och äktenskap kan uppfattas och tolkas olika av olika människor - så har också seden med brudöverlämning kommit att förändras - både eftersom den inte längre speglar verkligheten, men också eftersom människor själva fyllt den med sin egen mening. I vanliga fall har Svenska Kyrkan inga problem med liturgisk och teologisk förändring. I alla fall inte relativt sett. Men detta verkar inte vara något vanligt fall, för nu är plötsligt retoriken kategorisk, sanningen en enda och tolkningsföreträdet teologernas. Victoria "måste tänka om" om hon vill vara hela folkets prinsessa...

Beror det på bara på att jag är republikan att jag tycker att proportiornerna skevar lite här? För när det handlar om ofrihet, jämlikhet och inte minst demokrati, så är det väl snarare monarkin som sådan man borde yvas om, än två-tre minuter i en vigselgudstjänst?

Och är verkligen den här frågan som Svenska Kyrkan ska ta strid för här och nu? Är det den delen, av den gudstjänsten, som är viktigast att bevara och förklara? Skulle, till exempel, reaktionerna komma från samma håll, och vara lika starka, om det hände sig att kommande små prinsar och prinsessor döptes utan befrielsebön?


Kyrkans Tidning om Annika Borgs artikel

Kyrkans Tidning om Facebookgruppen i samma ärende