söndag, april 11, 2010

Kvinnoyrke?

I en kommentar får jag frågan om vad jag tänker kring påståendet att prästämbetet håller på att bli ett "kvinnoyrke". Samma påstående står för övrigt som rubrik till en artikel i Expressen igår (där jag bland andra jag intervjuades).

Ja, vad tänker jag om det. Det beror på vad man avser med kvinnoyrke. Om man menar ett yrke som många kvinnor har, så ser jag inga problem med det. Anden blåser vart den vill och Gud kallar vem Han vill till tjänst.

Menar man med kvinnoyrke ett yrke som är lågavlönad, har låg status och anses lite omanligt, så har jag faktiskt inga problem med det heller, utöver att det förutsätter att låg status och låg lön är typiska kvinnliga attribut, förstås. Men präst är ingenting man ska bli för pengarna skull, och definitivt inte för statusens skull. Präst ska man bli om man upplever sig vara kallad att stå i Guds och församlingens tjänst. Om någon avstår från att följa sin kallelse för att det upplevs som omanligt och mesigt att vara präst, så är det inte direkt kyrkans förlust - men jag tror faktiskt inte att det händer särskilt ofta.

Det sägs ibland att förekomsten av prästvigda kvinnor förändrade prästrollen så att den blev mindre auktoritär, mer medmänsklig och mer omvårdande. Det tror jag är att förenkla saken å det grövsta. För det första är inte kvinnor per definition mindra auktoritära och mer mänskliga och omvårdande. För det andra, så är inte prästrollen isolerad från omvärlden. Parallellt med Svenska Kyrkans utveckling, har den världsvida kyrkan, såväl som hela världen utvecklats. Ideal och förväntningar förändras över tid - på gott och ont.

Så, mina tveksamheter - för sådana har jag - inför påståendet att prästyrket håller på att bli ett kvinnoyrke, handlar inte om kön eller status alls egentligen. De handlar om att yttranden som dessa är ännu ett exempel på ett olyckligt felfokus. Det är inte prästens kön, personlighet eller framtoning som är det avgörande. Det avgörande är om prästen, genom Guds nåd och i den helige Andes kraft predikar ordet rent och klart, rätt förvaltar sakramenten och i alla stycken har trogen omsorg om församlingen och lever som Kristi tjänare, för att (med några små tillägg) citera mitt prästbrev. Det kan man göra oavsett kön - men också oavsett ämbetssyn och fromhetstradition.

Vi kan prata om prästyrke och prästroll och kön och status tills vi blir blå i ansiktet utan att komma någon vart. Pratar vi däremot om anledningen till att det finns präster överhuvudtaget - nämligen att Jesus Kristus sannerligen är uppstånden - och vad det betyder för oss här och nu, då kan det kanske hända att vi får en bättre förståelse för ämbetet är till för. Om inte annat, så kanske vi får lite perspektiv på saken.

Och jag vet, det kan låta som skenheliga fromlerier men det struntar jag i. Jag är så trött på att behöva tala om min kvinnlighet när jag vill tala om Jesus.

12 kommentarer:

Maja sa...

Ja, det var bra tajmat av mig med den där kommentaren.
Vi har nog inte samma syn på den här saken. Jag tror till att börja med inte på något alldeles särskilt kall till att bli präst. Jag tror att kallet visar sig som lust - lusten är ju en sorts kall, men ett som inte bara präster får - och män i allmänhet har helt enkelt ingen lust att jobba med saker som anses feminimiserade. Så jag tror att dels uteslutningen av kvinnoprästmotståndarkandidater och detta att alltfler kvinnor valt att bli präst gör att färre män kommer till. Något som bekymrar Stockholms stift, såg jag, de har visst nån kommitté för att ändra på saken (dock ej någon kommitté för att öka antalet manliga diakoner, mig veterligt).

Med det sagt så förstår jag precis känslan du beskriver av att vara trött att prata om kön när du vill prata om Jesus. Så känner vi nog många kvinnor i våra respektive kompetensområden. Jag har fått recensioner som skriver att jag är kvinna, och så jämför de mig med andra kvinnliga musiker. Vad det avslöjar är framförallt en otroligt låg kunskap om själva ämnet när det gäller musik. Jag anar att det är precis samma sak i teologiska frågor. Det är lättare att slänga in artiklar med kvinnliga präster än att prata teologi.

Men anledningen att jag ställde frågan till dig, förutom att du bad om det, var att jag tyckte att det vore intressant att du som är kvinna och präst men inte gör det till grejen (genom offentliga firningar och minnesgudstjänster osv) skulle kommentera denna dagsaktuella fråga. Iockförsig har du väl skrivit om det förr. Men så kan jag tänka såhär också att mitt intryck helt ytligt som jag fått av en del kvinnor som är präster, i min ålder sådär, är att de gärna vill hålla statusen uppe. Nu tänker jag bara lite öppet här. Men jag har träffat en del tjejer som är fruktansvärt sugna på kläderna och dräkterna och ritualerna och att liksom själva få ta på sig kåpan, sådär, och utmärka sig från alla oss andra, det är mitt intryck. Och jag tänker att det måste ju vara snopet för dem att de själva är med och nedmonterar den där rakryggade pastorstypen som folk står och bockar för. För det tror jag att de gör, inte genom hur de är, utan bara för att de är kvinnor.

Gunnel sa...

Miriam
I rätt ögonblick fick jag köpa boken Predikar-Lena av Tore Zetterholm för några år sen. Den ger perspektiv.
Jag tror, att det är stor skillnad på att ha fallenhet för ett yrke och anlagen i generna jämfört med detta att bli kallad av Gud, att förkunna hans ord. Den Gud kallar utrustar han genom den helige Ande för den som vill ha andens hjälp och ledning.
Om motiven att bli präst är fel blir det fel sen också.

Jag önskar dig allt gott i fortsättningen. Och är så glad, att jag hittade till din Blogg.

/Gunnel

Miriam sa...

Det är en balansgång det där. För det är klart att det ÄR häftigt att klä på sig flera hundra år gamla skrudar med guldbroderier, gå i stora processioner och Precis som det ÄR roligt att köpa prästskjortor och kaftan (åtminstone i början...) och onekligen rätt häftigt att ha makt att förändra folks civilstånd. Så visst, att börja kicka på dräkterna och ritualerna och det exklusiva i att vara vigd och avskiljd till den grad att man glömmer att man bara är en ringa tjänarinna, det ÄR onekligen en frestelse man lätt kan falla för. Been there, done that, så att säga. Det är en välsignelse att det finns skarptungade kyrkvärdar, kloka syföreningstanter och dopbarn med diarré som tar ned en på jorden igen. För om man glömmer innebörden så blir inte de där kickarna något man överlever på i längden.

Samtidigt så tror jag att man kan kicka minst lika mycket på de "kvinnliga" prästspecialiteterna också. Att få Möta Utsatta Människor, att få Dela Liv, ha Samtal om Liiiivet och sånt, det kan skapa precis samma känsla av utvaldhet och särart. För att inte tala om tystnadsplikten, den kan man bli riktigt hög på....

Vad jag vill säga är väl egentligen att jag känner igen det du beskriver. Men jag tror inte det handlar om att man vill ha status och vördnad, utan att man i rent naiv själviskhet försöker ta åt sig av en ära som i själva verket är Guds.

Gunnel sa...

Maja
Var hittar jag din kommentar? Artikeln i Expressen hittade jag via Karin Långström Vinges Blogg.
Som jag förstår känner ni varandra IRL Maja och Miriam. Så här fortsätter jag till er båda.
Jag har varit med alla dessa 50 åren med kvinnliga präster och pastorer och ville bli pastor och sökte före år 1960 SMF. Fick inget ärligt svar till deras upprepade "nej", att det berodde på att jag varit sjuk år 1956.
Kallelsen är kvar. Den skall man själv hålla fast vid och det är ingen deal med Gud enligt Gardells språkbruk.

Så åter till Maja. När jag skrev till dig, att du måste angripa högre upp menade jag universiteten och den teologiska utbildningen. En kyrka utan bibelförankring/bibelkunskap hänger i luften. Försök gärna få ner den på jorden - detta luftslott! Detta gäller alla mänskliga kyrkobyggnader, som inte är församlingar med Kristus som huvud för kroppen.

Liberalteologin tar sig in överallt, att jag tolkar som jag känner för. "Det som är sant för mig kanske inte är sant för dig,"- snacket i filosofiska riktningar.

Om präster och pastorer bara läser bibeln för jobbets skull blir vi utarmade på bibelkunskap. Om lekmän kan mer, så blir vi ett hot mot prästerna/patorerna. Då blir det en olycklig maktkamp inom församlingen med rollspel.

Detta rollspel kan du Maja mycket om och Miriam gav dig bra svar men jag skulle önska att samtalet fortsätter inte bara maktkampen mellan manliga präster och kvinnliga - inte bara mellan prästens och kantorns olika begåvningar.....

Maja sa...

Gunnel, nej vi känner inte varandra IRL Miriam och jag. Jag läser den här bloggen ibland bara.

Du skriver mycket klokt tycker jag, t ex att teologer inte bara ska läsa texterna för arbetet. Jag håller med om det. Så som jag uppfattar ett kall - jag har en dröm att skriva om kallets kulturhistoria om jag någon gång blir forskare - handlar det om någonting man inte kan låta bli att göra, trots att man kanske helst av allt egentligen skulle slippa. Golgatavandringen är en viktig komponent i kallelsebegreppet, så uppfattar jag det. Så 'yrkesteologerna' har jag inte heller mycket till övers för. Däremot har jag kanske en vidare syn än du på vad som kan vara helig text. Det gör antagligen bibelkunskapen grundare, men å andra sidan vidgas läsningen genom kunskap om andra texter (och då använder jag ordet "text" också för sådant som toner och sammanhang och konst liknande).

Och så tror jag inte att det utmärker liberalteologin att man 'tolkar som man känner för', som du skriver. Liberalteologi tror jag handlar om en reducering av dogmerna så att det som står kvar är vissa minsta gemensamma nämnare, som den gyllene regeln exempelvis, men idén om nödvändigtheten i den subjektiva tolkningen kallas inte liberalteologi utan... postmodernism? Eftersom modernismen byggde på en idé om objektivitet. Ungefär. Men jag kan inte så mycket om liberalteologi så jag kan ha missuppfattat den.

Maja sa...

Miriam, när du skriver det sådär så släpper min ilska. För jag har förståelse för att människor är mänskliga. Det är kombinationen av självgodhet ('ooh det är så svårt och komplicerat att bli präst, blablablahhblaah') och det fagra talet om hur demokratisk kyrkan numera är, nu när kvinnorna är inne ungefär, som jag inte gillar. För jag älskar kvinnor och är det någon som hjälpt en här i livet så är det kvinnor men man har inte ett carte blanche till allt det goda i världen bara för att man är kvinna. SvK kommer inte undan med att bara för att kvinnor kan bli präster och homosexuella kan vigas så är allt toppenbra. För det är så mycket som inte är det, som de inte har alibi för.

Maja sa...

Ja, det är det jag menar (ursäkta att jag spammar din blogg): kvinnliga präster är inte ett alibi som SvK kan skjuta framför sig varenda gång de får kritik. Det är så det känns med hetsen att fylla upp med kvinnliga biskopar. Varje kvinna som blir biskop är ett ess till att skryta med, får man en känsla av att vissa känner. Men det är det ju inte! Det är ju mycket komplicerat än så.

Miriam sa...

Maja: Denna typ av spam är bara välkommet!

Och jag delar din frustration över kombinationen självgodhet och fagert tal - särskilt när den mynnar ut i att man mer eller mindre tar patent på att Vara God och Ha Rätt för att man uppfyller vissa kriterier.

Och alibi kan man aldrig ha i en fallen värld, vare sig som kyrka, församling eller enskild kristen. Det man däremot kan ha, det är insikt om sina egna begränsningar och vilja att försöka ta ansvar för dem. Och det gör man inte genom att hänvisa till att man är bättre än andra, eller i alla fall inte värst....

Gunnel sa...

Ursäkta att jag uttryckt mig slarvigt om begreppet liberalteologi. Jag kan inte så mycket ännu mer än namnet Rudolf Bultmann.

Tänk om du Miriam kunde bemöta min frustration också! Varför måste jag så många gånger försvara mig med att jag är utbildad inom sjukvården? Skall män inte kunna acceptera, att vi kvinnor kan läsa bibeln innantill och dessutom tänka? En kvinna kan tydligen inte dra logiska slutsatser.

Det värsta jag mött i en debatt är ämnet:
"Kvinnliga präster och homosexualitet" som tecken på yttersta tiden och Jesu snara återkomst.
Var finns den kopplingen i bibeln?

Gunnel sa...

Maja
Här står lite om teologi, som jag tycker är bra.
http://mikaelkarlendal.pingstkyrkan.net/?p=587

Som du vet protesterar jag över mycket. Teologi och exegetik kan inte se ut hur som helst....

Miriam sa...

Gunnel, jag delar även din frustration när det kommer till bibelläsning. Man behöver inte vara exeget för att kunna förstå och dra slutsatser från en bibeltext, men ju mindre det görs desto mindre självklart blir det, både för präster/pastorer och för lekfolk.

I vilka sammanhang brukar du få försvara dig med att du är utbildad inom sjukvården?

Gunnel sa...

Miriam
Här finns bara ett enda svar på min frustration gentemot en präst.
http://www.credoakademin.nu/index.php/forums/viewthread/959/
Jag har varit ute på nätet i kristna debattsajter under 10 års tid.
Det är som om män ser det som en prestigeförlust att släppa in en bibelkunnig kvinna i samtalet. Det är männens revir, tycks det.
När vissa slår mig med att "kvinnan skall tiga i församlingen" eller "kvinnans skall inte undervisa" eller "kvinnan skall inte vara församlingsföreståndare" så berättar jag om min utbildning inom sjukvården.

När män sviker sitt uppdrag att förkunna Guds ord, då tror jag, att Gud har rätt att låta uppdraget gå vidare även till oss kvinnor.
Jag tror på en Gud, som kallar vem han vill och utrustar vem han vill och rättfärdiggör vem han vill.
Aldrig någonsin att jag kommer att se prästens uppdrag som ett yrke.

Allt gott!
önskar
Gunnel