"Det var inte för att vara elak, utan för att h*n/jag inte tänkte sig/mig för".
Jag resonerar, och säger så, ganska ofta. För ganska ofta, när det gnisslar mellan människor, så att vi blir arga och ledsna, så är det faktiskt inte alls meningen. Det bara blir så. För att vi inte tänker oss för. Inget ont uppsåt, inga baktankar - utan tanklöshet.
Själva ordet tanklöshet låter ganska oförargligt. Lite charmigt nästan, på ett happy-go-lucky-ta-dagen-som-den-kommer-vis. Inte ens synonymer som klantig, plump och oförtänksam är så farliga. Och ändå kan någon annans tanklöshet göra en så illa att förklaringar och ursäkter inte hjälper - utan snarare gör det värre.
För tanklösheten bottnar inte sällan i att man helt enkelt inte är tillräckligt intresserad av den andra personen för att reflektera över det faktum att han eller hon också har känslor. Den kan bottna i en (omedveten) bild av att jag själv och mitt eget är överordnat andra och det som är deras. Att det är jag som är viktigast. Eller i alla fall att andra människor och deras känslor är mindre viktiga. Och när den som drabbats reagerar, då lägger man snabbt skulden på honom eller henne - varför bråka om något som inte betydde något - eftersom dennas reaktion flyttar fokus från det/den man själv tycker är viktigt.
Det är farligt att tro att ord är betydelselösa. Den inställningen förhindrar oss från att ta ansvar för vår tanklöshet, och den möjliggör dessutom både ryktesspridning och trakasserier, mobbing och arbetsplatskonflikter. Det kostar faktiskt ingenting att tänka sig för.
1 kommentar:
Jag tycker detta var ett jättebra inlägg. Många resonerar tyvärr så att "man inte tänker sig för". Det är viktigt att man väger sina ord innan man yttrar dem. Det har jag börjat göra och min man och jag bråkar mindre och mer effektivt :)
Skicka en kommentar