Placetne, magistra?

Jag har aldrig blivit friad till, så där ceremoniellt och ordentligt. Jag minns inte tillfället då vi verkligen bestämde oss för att gifta oss - det är oklart om det ens fanns något sådant. Det var liksom underförstått från början och jag trodde det var helt normalt, trots min livslånga svaghet för romantik i bokform, att giftermål på 2000-talet i allmänhet gjordes upp på detta prosaiska vis.

Så började mina vänner, en efter en, utveckla sina förhållanden i samma riktning som jag (vi var bland de första i bekantskapskretsen att gifta oss). Och döm av min förvåning - nästan alla blev mycket ordentligt friade till. Huruvida det förekom knäfall och handkyssar ska jag låta vara osagt, men frågan ställdes ceremoniellt och ordentligt, alltid av mannen, trots att gemensamma planer givetvis hade gjorts upp i förväg - i händelse av, så att säga.

Jag ska inte säga att jag kände mig snuvad - romantik kan man få uppleva i så många andra sammanhang och det gick ingen nöd på mig på den fronten. Snarare kände jag mig lite korkad och kulturlös, som inte hade fattat att denna skamlöst romantiska och kanske något otidsenliga sed fortfarande var i bruk.

Detta har emellertid inte hindrat mig från att fortsätta uppskatta frierier i litterär eller filmisk form - tvärtom. I böcker och i filmer blir de alltid perfekta och kan upplevas om och om igen. Det finns hur många exempel som helst, men ska jag bara välja ett, blir det, föga oväntat kanske, detta:

- Placetne, magistra?