Om kyrktrygghet

Min kollega i Göteborg, Lars Gårdfeldt, beskriver i en gripande debattartikel hur det gick till när han förlorade sin trygghet i kyrkorummet. Artikelns ärende är att kollegan i Bjästa inte fick en tillräckligt start påföljd för sitt bristfälliga agerande i samband med en skolavslutning, Uppdrag Gransknings reportage och även gentemot en våldtagen flicka och hennes familj. Elin Grelsson tar upp samma sak i sin artikel i KT.

Jag läser om hur Gårdfeldt vid en vigselgudstjänst hamnar öga mot öga med den man som våldtog honom för 20 år sedan, och förstår känslan av förlorad trygghet och försöker hitta en motsvarande punkt för min egen del - men det går inte. Inte för att min trygghet är orubbad utan precis tvärtom. Jag har aldrig haft någon. Inte när det kommer till själva rummet, och inte när det kommer till mig egen personliga säkerhet. Jag har känt mig otrygg i kyrkan massor av gånger, både som barn och vuxen och både som tjänstgörande och som gudstjänstfirande. Jag kan ge några exempel:

När jag var sexton eller så, och en vanligt sommarsöndag satt i kyrkbänken och inväntade högmässan, kom en förvirrad man in. Allt medan kyrkklockorna ringde, tog han ett av de lösa knäfallen och började, närmast metodiskt, slå det mot altaret så blommor och ljusstakar flög. Tidigare samma dag hade han misshandlat en vaktmästare i en annan kyrka grovt.

I våras kom en kvinna in i S:ta Ragnhilds Kyrka, också till högmässan, medförandes flera vapen. Det visade sig vara soft air guns, men det syns ju inte utanpå för den oinvigde. Polisen grep henne vid ljusbäraren någonstans i höjd med GT-läsningen. Jag var inte där själv, men mina kollegor som tjänstgjorde tyckte det hela var i sanning obehagligt.

Med jämna mellanrum, i alla kyrkor som är öppna och kanske särskilt i dem som ligger i städer, kommer det in människor som uppträder störande, hotfullt, eller till och med våldsamt. Och det är som det ska vara. För om kyrkan är öppen, så är den öppen för alla människor och några av oss människor mår så dåligt på ett eller annat vis, att det tar sig dylika otäcka uttryck. Samma sak gäller även på det mer subtila planet - våra mänskliga brister och dåliga beteenden tar inte automatiskt ledigt för att vi går in i en kyrka, hur gärna vi än vill tro det. Mobbingen i en konfirmandgrupp pausar inte bara för att det är andakt, och trakasserier i en skolklass gör det definitivt inte för att man har skolavslutning i kyrkan. Elakheter kan viskas, eller blickas, också i en kyrkbänk eller från en predikstol, och offer och förövare i alla möjliga händelser kan hamna bredvid varandra vid nattvardsbordet. Vi kan förfasa och fördöma - men egentligen är det inte det minsta konstigt. För människor i Guds hus är fortfarande människor. Det är därför som de flesta gudstjänster inleds med en syndabekännelse, till exempel.

Vill vi ha öppna kyrkorum och öppna gudstjänster, så är detta något vi måste räkna med och ha beredskap för. Det är inget konstigt med polisingripanden i kyrkorummet om personen som grips är beväpnad, hotfull eller våldsam. Det är självklart att vaktmästare som arbetar ensamma ska ha överfallslarm. Men vi kan inte skydda oss mot allt. Och därför tror jag att vi som lever och arbetar i kyrkan hela tiden måste släppa våra illusioner om kyrkorummet som en trygg och skyddad plats i världslig mening, och hur gräsligt det än låter, hjälpa dem som inte är där lika ofta att göra detsamma. Kyrkan är ett heligt, helgat rum - men den är ett rum mitt i verkligheten såsom verkligheten är, och den befolkas av människor kapabla till både gott och ont och vill vi att den ska vara öppen för alla, så kommer också alla in.

Den försmak av himmelrikets frid som vi kan få i kyrkorummet har inte med själva byggnaden i sig att göra och den omintetgör inte den fallna världen här och nu. Den är Guds gode Andes verk, som vill göra det lättare för oss att leva mitt i världen såsom den är och den vill ge oss en trygghet på djupet, som kan bära även när all världslig trygghet brister.