Jag var ledig i helgen och åkte, som så ofta, till mamma och pappa i Kårarp. Det var mycket trevligt, och som alltid lite vemodigt att åka därifrån. Det beror förstås på att det är trist att åka ifrån sina föräldrar när man nu äntligen haft tid och möjlighet att träffa dem, men också, börjar jag inse, på att jag har någon sorts sentimental men ändå stark bindning till själva platsen. Eftersom jag är lite överkänslig mot sentimentalitet i allmänhet, och hembygdssentimentalitet i synnerhet, har det tagit mig ett tag att medge det, men när jag körde hemåt på 32:an och passerade Skullaryd, Blå Grindar och Säby, som är sagolikt vackra platser utan att ens vara i närheten av Kårarp, så konstaterade jag att så är fallet. Jag är hårt präglad på småländska höglandet och det är bara att gilla läget.
2 kommentarer:
Trakten kring Kårarp är fin. Höglandet har en påverkan på oss som har rötter där, på ett eller annat vis.
Ja, den har visst det. Det är svårt att förbli oberörd när 55 körsbärsträd blommar samtidigt...
Skicka en kommentar