Det handlar om att bestämma sig

Min bästa kompis heter Lisa. Förut bodde hon i huset bredvid mitt. Då pratade vi med varandra flera gånger i veckan och höll koll på hur den andra hade det. Det var lätt som en plätt. Nu bor Lisa tolv mil bort. Vi pratar fortfarande flera gånger i veckan och har koll på hur den andra har det. Visserligen använder vi telefoner, Facebook och sms ganska ofta, men när vi väl ses, så ses vi intensivt, ofta hela dagar i sträck, istället för att hänga i varandras kök en kväll här och där.

Hursomhelst, om jag sa att jag, eftersom det är så långt till Östra Husby, och så krångligt att åka tåg dit, helt enkelt hade slutat umgås med Lisa och skaffat mig en ny bästa kompis i grannskapet, då skulle ni förmodligen tycka att jag var lite konstig. Man dumpar inte sin bästis för att hon inte bor på andra sidan häcken längre, eller för att det finns andra kompisar som det är bekvämare att ägna sig åt. Inte om man verkligen är vänner.

Vart vill jag då komma med dessa självklarheter? Jo, till ledaren i dagens Kyrkans Tidning, som menar att den vikande gudstjänststatistiken beror på att människor har så mycket annat det måste och vill göra på söndagsförmiddagar än att gå i kyrkan, och att man därför bör släppa taget om den såväl bibliska som väletablerade seden att samlas till gudstjänst på söndagar. För hur medveten jag än är om hur späckade scheman dagens människor har, så är jag samtidigt lika medveten om att dagens människor prioriterar händelser och relationer som som de tycker är viktiga. Att människor väljer bort söndagens timslånga gudstjänst till förmån för att tvätta, städa, åka på loppis, till gymmet eller helt enkelt för att sova, det beror inte på tidpunkten. Det beror på att de inte tycker det är viktigt och meningsfullt och därmed inte prioriterar kvalitetstid med Jesus framför sin egen bekvämlighet eller sitt inomjordiska ansvar. Och det är inte ett smack konstigt. Jag skulle inte heller avsätta en timme av min lediga dag till att hälsa på någon jag inte känner och/eller bryr mig om.

Vad ska man då göra åt saken? Jag tror inte att gudstjänster på onsdagskvällar löser någonting. Ej heller temagudstjänster eller sammanlysningar eller musikgudstjänster som egentligen är konserter. Istället behöver vi som på olika sätt är kyrkans tjänare fråga de där människorna som faktiskt är där, dem vi firar gudstjänst tillsammans med, vad som fick dem att komma, och uppmuntra dem att vittna om det i sina sammanhang. Vi behöver rannsaka vår egen inställning till gudstjänsten som sådan - är den en fest som ska firas eller ett problem som ska lösas? Är den höjdpunkt eller orosmoment i mitt eget liv? Firar jag ens gudstjänst själv, även när jag är ledig? Har vi gett de människor som vi möter i vår verksamhet en chans att lära känna den uppståndne Herren som är gudstjänstens centrum? Och - icke att förglömma - har vi bett till Gud om väckelse? Har vi bett om Guds Andes närvaro i våra liv och i våra gudstjänster, och har vi varit öppna för att ta emot Honom?

Brygubben skriver lysande i samma ämne, Carina Etander Rimborg likaså. Läs!