Innan huden hårdnat

Sensommaren och hösten 1994 var det heller ingen brittsommar. Kylan slog till med en smäll i mitten på augusti (jag minns, för jag råkade vara på fotbollsmatch utan jacka just när det hände) och sedan var det slut på den varma sommaren. Fotbolls-VM var över, skolan började och på MTV såväl som i bästisen Ylvas vardagsrum spelades Love is all Around precis hela tiden, med klipp från Fyra bröllop och en begravning.

Jag var femton år och tyckte i ärlighetens namn att vuxenblivandet, Gud, kärleken och döden kunde ta det lite lugnt. Under loppet av två månader hade jag först konfirmerats och sedan varit med om vad jag i backspegeln inser var förstadiet till personlig omvändelse och första stegen mot en vuxen tro. Jag hade blivit förälskad - inte för första gången, men för första gången var det besvarat, på riktigt. Och så dog min morfar, och Estonia sjönk.

Just då var det otäckt. Jag minns att jag försökte värja mig, men förgäves - känslorna, upplevelserna liksom bara attackerade, allt var nytt, allt gick rakt in och trots att jag verkligen försökte, så gick det inte över. Jag var någon som man kunde bli kär i, Gud fanns på riktigt, morfar var död och massor med människor hade drunknat och allting kändes. Hela tiden, på en massa olika sätt. Jag var på riktigt. Livet var på riktigt. Otäckt eller ej - aldrig hade verkligheten varit så påtaglig, eller så spännande som då.

Jag kom att tänka på allt det här i eftermiddags, när det var klart och kyligt och jag råkade höra Love is all around på Spotify när jag satt på tåget. Inte på det som hände i sig självt, utan på hur intensivt jag upplevde allting då, innan erfarenhetens och vuxendistansens skyddande och mattande filter hade lagt sig. Det känns aldrig så längre - inte ens när lika många, och värre saker händer samtidigt. Det är oftast skönt, men samtidigt lite sorgligt. Någon vidöppen, livsfascinerad femtonåring blir jag aldrig mer. Men jag minns faktiskt fortfarande hur det kändes.