Dagens tema är andlig klarsyn, och två av våra läsningar använder sig av byggnadstekniska termer, där vår tro och kristna liv jämförs med ett husbygge. Vi får veta hur vi ska bygga, för att huset ska vara stabilt och hållbart för de prövningar och påfrestningar som kan dyka upp, både utifrån omvärlden och inifrån oss själva.
Det första som görs i ett husbygge, är grundläggningen. Utan en fast grund, står huset inte stadigt - det talar både Jesus och Paulus om idag. Och när det gäller vår tro, både vår egen personliga och den som är hela kyrkans, så finns det bara en grund som gäller för att huset ska bli hållbart och säkert att bo i. Den grunden är Jesus själv, och det är också han som har lagt den.
Det låter så självklart. Kristus är grunden i kristendomen. Vad annars liksom? Men, när det väl kommer till kritan, så är det inte alltid så enkelt. Och det beror på att Jesus faktiskt inte är en så enkel person - tvärtom. Jesus är den kärleksfulle, som botar sjuka, pratar med dem som ingen annan ens vill titta på, förlåter synder och tar barnen i famnen och välsignar dem. Men han är också den som säger att vi inte kan tjäna både Gud och mammon, att vi ska vända andra kinden till och han är den som skärper lagen så att den bli omöjlig för en vanlig människa att uppfylla. Jesus är den som öppnat vägen till det eviga livet och vill ge oss det gratis - men han är samtidigt den som pratar mest om den yttersta domen i hela nya testamentet, ja kanske i hela Bibeln. Han är en människa, en av oss, som skrattade och grät och blödde och dog - men samtidigt himmelens och jordens Herre, född av en oskuld och uppstånden från det döda.
Vi människor, vi är inte så bra på det vi upplever som motsägelsefullt. Ännu sämre är vi på att acceptera sånt vi inte förstår, och allra sämst på att acceptera att våra brister och begräsningar. Därför byggs det många hus, både personliga och kollektiva, på en grund som förvisso innehåller delar av Jesus - ganska stora delar av honom, till och med - men där delar av grunden består av något annat, eller helt enkelt av tomma hål. Och det kan se bra ut, och låta bra, och funka ganska bra - men det håller inte i längden. Lika lite som vi kan ha en fungerande vänskaps- eller kärleksrelation med någon utan att se och erkänna alla sidor hos den personen, kan vi tro på en halv, eller trefjärdedels, Jesus. Reducerar vi honom till bara en förebild och etisk förkunnare, blir det till sist obarmhärtigt. Tar vi fasta på hans gudomlighet och glömmer att han var en människa, blir det opersonligt och svårt att känna igen sig. Tar vi fasta på det mänskliga och förnekar det gudomliga, korset och försoningen och uppståndelsen, så förnekar vi till slut också vår egen möjlighet till evigt liv.
Våra hus, alltså vår personliga tro såväl som församlingens och hela kyrkans lära och liv, måste alltså grundas på Jesus - hela Jesus. Och det betyder att vi alltid måste återvända till grunden, lära känna den bättre och bit för bit våga lita på att den håller, även när jag inte förstår den. Att ha Jesus som grund på allvar, innebär att släppa kontrollen och våga lita på att grunden bär mig och inte tvärtom, och hur otidsenligt och provocerande det än låter - att underkasta sig. Jesus bestämmer över oss och inte tvärtom. Vi kan inte göra om honom, men han kan göra om oss.
Därifrån, kan man så börja bygga. Dra konsekvenser av relationen till Jesus, i sin vardag, i sina mänskliga relationer och i sitt eget inre liv. Låta sina tankar, sitt sätt att se på världen och på andra människor formas efter hur Jesus ser på oss - som delar av hans kropp, byggstenar i ett himmelsk husbygge, barn till samme far. Hur våra byggen blir, om de är av guld eller av halm för att tala med Paulus det avgörs av hur fast vi står på grunden, och inte minst om vi vågar börja om på nytt, när vi råkat halka av, eller, för sånt händer också, knuffat ut varandra.
För alla människor halkar och knuffar av. Alla människor vänder sig bort från Jesus och bort från varandra. Det händer hela tiden. Därför är det viktigt att minnas, att grunden är beständig. Den försvinner inte och är inte beroende av hur vi bygger på den. Jesus är alltid densamme, oavsett om vi är i famnen på honom, eller på väg åt ett helt annat håll. Han står där, redo att ta emot oss, redo att vara vår bas i livet, vår trygghet och vårt hopp. Vi kan inte ha sönder honom mer - för han har redan låtit sig brytas sönder för vår skull.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar