Diakonins dag...

...eller trettonde söndagen efter Trefaldighet, är det på söndag. Predikanten som är jag kommer att säga (ungefär) detta i S:ta Ragnhild kl. 11.


Om man ställer frågan ”Vad går kristendomen ut på” till en grupp människor, så där vilka som helst, så är chansen rätt stor, att åtminstone någon, och förmodligen ganska många svarar:
- Att behandla andra som man själv vill bli behandlad
eller
- Att älska sin nästa som sig själv.

Och det är ju inte fel. Tvärtom. Precis så bra, och så radikal, är kristendomens etik. Det är enkla, och allomfattade grundregler de flesta människor kan både förstå, och i teorin ställa upp på. Om alla levde så, skulle vi uppleva något som i alla fall liknar himmelriket på jorden – åtminstone ibland.

Samtidigt är idén om att den så kallade gyllene regeln är kristendomens kärna och eller främsta dogm för det första en halvmesyr, och för det andra en ganska farlig halvmesyr, som kan ge upphov till både inre och yttre lagiskhet, känslor av otillräcklighet, hopplöshet och faktiskt också i förlängningen normupplösning.

För sanningen är ju att inte en enda människa kan följa den Gyllene Regeln särskilt bra. Alla kan försöka, och alla kan lyckas – men inte alltid, och inte i alla lägen. Och när det gäller att älska sin nästa – det vill säga visa en kärlek som inte söker sitt både i ord och i handling, så blir det riktigt svårt – för om vi rannsakar oss själva, så märker vi ju att vi inte kan leva så ens gentemot de människor som vi känslomässigt älskar. Och börjar man dessutom läsa lite mer, så inser man att det inte stannar vid att Älska sin valfria nästa så där i största allmänhet – utan om att älska sina fiender och be för dem som förföljer en, och om att vara fullkomliga, såsom vår fader i himmelen är fullkomlig.

Om detta är vad kristendomen innerst handlar om, om detta är allt, så är det en obarmhärtig religion med en omöjlig målsättning, vars förkunnelse antingen blir förljugen sentimentalitet och till intet förpliktigande kärleksflum eller dubbelmoralistisk lagiskhet utövad av dem som för tillfället har den moraliska makten. Detta därför att vi egentligen vet, varenda en av oss, både erfarenhets- och förnuftsmässigt, att de krav som Jesus ställer på oss, är omöjliga att leva upp till. När vi försöker – och misslyckas, så hamnar vi antingen i känslor av skuld, skam och otillräcklighet, eller i en resignation som får oss att försöka förklara bort och komma undan Jesus.

Men, nu är det ju så väl att det som kristendomen går ut på, faktiskt inte är att Älska sin nästa som sin själv – utan på att Jesus älskar oss mer än sig själv. I centrum står inte en livsregel, utan ett kors. Ett kors, som står där det står just därför att kravet på att älska sin nästa, sin fiende och sin förföljare faktiskt kvarstår – det är vad Gud kräver av oss, vad som behövs för att undgå dom och död. Ett kors, som står som det yttersta beviset på Guds kärlek till oss – eftersom Han valde att själv ställa sig emellan oss och den ondska som vi i alla bemärkelser lever i, när han lät Jesus lida och dö i vårt ställe. Ett kors, som är tecknet både på konsekvenserna av världens omänsklighet och kärlekslöshet – men också tecknet på att livet, kärleken och rätten faktiskt har segrat, en gång för alla. Vi kan inte älska vår nästa fullkomligt – men Jesus har älskat oss så fullkomligt att inte ens döden var en begränsning. Befallningen att älska sin nästa är inte skriven på dammigt papper, utan i blod, tvärs över hela mänskligheten – för det är Jesus som har fullgjort den, och det skedde på det blodigaste av sätt.

Blir då dagens texter, och dagens tema – medmänsklighet, nästankärlek och diakoni, onödigt? Om vi ändå inte klarar det, varför ska vi då ens försöka, liksom?

Sådana tankar är inte ologiska egentligen – men de är också farliga halvmesyrer. För just eftersom vi, genom korset, får ta emot den gränslösa kärlek som Jesus älskar oss med, så blir uppmaningen - befallningen till oss att försöka efterlikna honom, ännu starkare. När han älskat oss så mycket – då måste vi i alla fall försöka. För hans skull, och för de medmänniskor som vi möter honom i. Men trots att kravet blir ännu större – blir det i ljuset av korset och den tomma graven faktiskt lättare att bära. I ljuset av vad Jesus gjort för oss, kan vi orka leva i ständig kärleks- och respektskuld till varandra, och ändå inte ge upp och ge oss av. För om vi ser befallningarna om kärlek och respekt i ljuset av korset och den öppna graven, då får vi både kraft och mod att försöka leva med Jesu kärlek som förebild – och någonstans att ta vägen när vi misslyckas. Genom Jesu död och uppståndelse har vi fått den gränslösa förlåtelsens gåva – både i evigheten, men också här och nu, förlåtelsen och upprättelsen som ger oss nya chanser, nytt hopp och ny kraft att försöka igen. Och vi har också fått nattvardens sakrament som gåva, där vi på ett konkret och påtagligt sätt får förenas med Jesus, och få konkret och påtaglig del av det liv som han vann åt oss på korset genom faderns fullkomliga kärlek. Uppmaningen till oss idag, på medmänniskans och diakonins söndag, är därför att ta emot den enda sanna medmänniskans liv och kärlek i nattvardens bröd och vin som är Kristi Kropp och blod, och sedan, styrkta av vetskapen om att Jesu kärlek alltid är större än våra kärleksbrister, gå ut i det som är just vår värld, och försöka älska vår nästa och vår fiende i handling och sanning.