Idag har jag lärt mig ett nytt ord av biskop Ragnar Persenius nämligen öppenhetsneuros. Han gav det ingen bestämd definition, men det behövdes inte. Jag förstod precis vad han avsåg - och det gjorde förmodligen resten av kyrkfolket i auditoriet också. Det är ett mycket bra, och smärtsamt träffsäkert ord.
Svenska Kyrkans öppenhetsneuros, den ängsliga upptagenheten med att i (nästan) alla sammanhang och gentemot (nästan) alla människor vara öppen och inkluderande, är lätt att både raljera över, och påpeka farorna med, när vi ser den hos andra. Den är inte lika underhållande, och lätt att döma ut, när man måste slåss med den själv. För hur lätt är det egentligen att hålla stånd mot öppenhetsneurosen och i Jesu efterföljd vara kärleksfull och tydlig samtidigt, när man så att säga hamnar i skarpt läge? När man sitter där och vill tala om dopet som frälsningsgrundande hos en familj där storasyskonen inte är döpta? När det likaledes odöpta barnkörbarnet också vill ha ett kex med Jesus i? Eller när söndagen före domsöndagen kommer och det står familjegudstjänst i predikoturerna?
Det är inte ett dugg lätt. I de lägena är man inte så renlärighetskaxig längre, kan jag tala om. Alla präster, och alla kristna, har förmodligen en släng av öppenhetsneuros då och då, av lika delar människokärlek, människofruktan och ren förstockning och det är ingenting särskilt konstigt med det. Men det beror också på, och blir sannerligen inte lättare av, att öppenhetsneurosen i så stor utsträckning får forma det som är Svenska Kyrkans ansikte utåt. Våra annonser, informationskampanjer och intervjuer med företrädare signalerar, alldeles för ofta, att Svenska Kyrkan enbart är en plats för stillhet, eftertanke, gemenskap, livsfrågor och (inte minst) vacker musik. Vilket hon förvisso är - men hon är också gudsfolket folket på vandring, den korsfäste och uppståndnes lärjungar och Kristi kropp i världen. Varför ska det vara så svårt att stå för, ocyh tala om både och? Betror vi inte våra medmänniskor om att kunna förstå och ta till sig alla sidor i den välsignade rikedomen som vi själva lever i och av?
Uppdatering 10-09-02 - Gränsdragningsneuros var ordet! Jag mindes fel.
5 kommentarer:
vi måste våga vara obekväma, o det är inte lätt. finns det några som är profeter i vår tid?
Ingela
Det finns det säkert. Frågan är bara om vi inser vilka de är, och lyssnar på dem i tid.
Profeter är också obekväma för sig själva eftersom de vet att många av de saker Herren ber dem att säga inte kommer att vara omtyckta av människor som trivs i sin trygga och invanda bekvämlighet.
håller med dig Miriam....
Problemet är nog lite också att det inte så sällan saknas samsyn bland kollegor kring hur dylika situationer ska hanteras likväl som kollegialt stöd i skarpa lägen. Det är bra med mångfald i kyrkan, vi är en kropp med många lemmar men ibland måste man liksom köra lite samsyn kring vissa frågor och det ät svårt.
Måste revidera mina uppgifter - han sa gränsdragningsneuros!
Skicka en kommentar