Under några år på 90-talet åkte jag på läger ofta. Svenska Kyrkans Unga-läger, konfirmandläger, årsmöten, stiftsmöten, riksmöten...massor med olika saker. Man åkte iväg med alla sina vänner, umgicks intensivt med dem, nya vänner och så förstås med Gud, och sedan skulle man landa hemma igen, ofta på en söndagseftermiddag.
Jag minns hur konstigt det brukade kännas, att komma över tröskeln i sitt tysta föräldrahem. För trött för att ens orka packa upp, för trött för att känna hur skönt det var att vara ensam för första gången på minst 48 timmar. Lite smutsig, lite sockerförgiftad och liksom lite bakfull på allt det roliga brukade jag landa på min säng och ligga och stirra i taket och känna mig liksom ihålig. Det hade varit så intensivt roligt i lägerbubblan - och så vips så var det bara slut. Fast när jag vaknade, så hade det gått över och allt var som vanligt igen, ofta med ett nytt läger att se fram emot.
Att åka på läger (eller konfirmationspilgrimsresa för den delen...) som vuxen ledare, är en helt annan sak. Även om man går in i sin lägerbubbla och verkligen lever intensivt i nuet medan det pågår, så finns det en helt annan tjusning med att komma hem nu för tiden - hem till den egna sängen, badrummet, katten och maken förstås. Men ändå, någonstans, så finns en liten, liten ilning av den där tomheten kvar: Vi hade så roligt, och nu är det slut.
4 kommentarer:
Det där minns jag också från min ungdom som inföll något före din. Det pratades en del om det. "Lägerkristendom" var kanske inte ett bekymmer, men det fanns en farhåga att många inte orkade det vanliga församlingslivet som oftast var betydligt torftigare.
Liturgiskt sett så var ju en församlingsgudstjänst på 70-talet ganska torr. Det var i KGF, aKf m fl sammanhang som det lyfte lite. Förkunnelsen kunde vara både- och. Men alltför många äldre präster talade om teoretiska ting som ungdomar inte alls förstod än mindre blev uppbyggda av.
Ändå var vi i regel minst två rader ungdomar på en alldeles vanlig söndag... vi hade två KU-kvällar per vecka och dessutom en del annat som visgrupp och kyrkospel... Vi var inte nöjda(vilka ungdomar är det?), men jämför jag med hur mina egna barns gudstjänstsliv sett ut så var vi enormt priviligerade. Mina barn var alltid de enda barnen i kyrkan, KU hade dött ut... först som konfirmander mötte de andra kristna barn.
Lägren är viktiga. Men vad gör vi med barn och ungdomars situation i hemförsamlingarna?
Jag hade förmånen att växa upp en i församling där det fanns vettiga, roliga grupper för alla åldrar, och där vi också satt radvis med ungdomar varje söndag, och där minst tjugofem ungar drällde ned till söndagsskolan efter kollektbönen. Jag är konfirmerad i min hemförsamling (dagläger iofs, men ändå) och ur den gruppen har Svenska Kyrkan fått tre präster och en församlingsassistent - bland annat...
Så jag är rikt välsignad på den fronten! Jag tror att nyckeln till att det funkade, var att samma människor som varit med på lägren (präster, pedagoger, musiker, frivilliga ledare) ALLTID var i kyrkan och ALLTID såg oss (ursäkta klyschan) när vi kom på söndagarna. Gudstjänsterna var inget extraordinärt, handboken rakt av bara, men de var församlingslivets nav inte bara i teorin, utan också i praktiken, och vi fick vara så delaktiga vi ville med textläsning och korsbärande.
Klarar inte anställda och frivilliga av att leva så att verksamhet och söndag självklart hör ihop, då är det heller inget konstigt om barn och ungdomar inte gör det.
Fast en sak är annorlunda nu, och det är barn och ungdomars tid. Från att ha haft kanske en, eller två aktiviteter i veckan, har de inte sällan fyra eller fem. Idrotten ställer stundtals rätt obarmhärtiga krav på närvaro och engagemang, liksom skolan i vissa fall. Så när man börjar välja bort, då ryker ofta kyrkan först - just eftersom den gemenskapen försöker vara mer barmhärtig...
Det där känner jag också igen, tänk vilka underbara läger man har fått vara med på :) Jag lider fortfarande av "tomhetssyndromet" när jag kommer hem efter resor, men som sagt, att få komma hem till den egna sängen slår det mesta nu för tiden ;)
Tack för den här texten som väckten positiva känslor och minnen i mig!
Hög igenkänningsfaktor både på den där stora tomheten och hur skönt det är nu. Jag minns den ilande känslan från kapellen på lägergårdarna, skratten och lekarna. Tyvärr saknades samtalen nästan helt. Men min Gudstro föddes där, i ett litet kapell mitt ute i ingenstans där vi satt på golvet och sjöng lättillgängliga lovsånger och förnam Gud
Skicka en kommentar