Hur mycket funderar en genomsnittlig kristen egentligen på åttonde budet? Hur mycket reflekterar den "normalsekulariserade" svensken egentligen på frågan om sanning och lögn, skitsnack och rykten?
Efter veckans händelser i Bjästa - och på hela Internet för den delen - så är min teori att detta sker alldeles för lite. Halvsanningar, vita lögner, teorier, spekulationer - det är sånt vi människor ägnar oss åt. Vi gissar, vi analyserar, vi funderar. Om varandra, om helt andra. Och så för vi vidare. Ibland med ont uppsåt, fött ur ilska eller frustration. Ibland av misstag. Ibland av välvilja. Men likväl, vi för vidare information som vi inte är säkra på att den stämmer. För det är spännande, roligt och lite mysigt. Skvallret och skitsnacket skapar gemenskap, ger en känsla av intimitet och utvaldhet. Det sker överallt (tro mig, kyrkan är INTE någon frizon, tvärtom) och hela tiden, och den som försöker låta bli hamnar lätt utanför.
Så, om man nu ska använda sig av så vulgära begrepp som "folkkära skötesynder" så torde brott mot just åttonde budet passa utmärkt in där. För det är en behaglig, accepterad vana att snacka skit. Dessutom är det lätt hänt och gränserna mellan vad som är falsk vittnesbörd och vad som bara är välvilligt utbyte av information är mycket vaga.
Men, hur oskyldigt och ofarligt det än känns för utföraren, så är kan det vara fullkomligt förgörande för den som drabbas. För rykten sprids fort, ändras efter vägen och kan vara nästan omöjliga att spåra - med följden att den som är drabbad inte kan försvara sig. Och rykten lever länge, och de lever hos många. Även i de fall där sanningen faktiskt kommer fram. Rykten slår sönder relationer, förstör karriärer och kan faktiskt, särskilt för den som är ung, förstöra och hota livet. För vem orkar i längden med att vara den som alla "vet" är en hora som ljuger, till exempel?
Så, den falska vittnesbörden mot nästan hamnade knappast på stentavlan av en slump. När vi medverkar till ryktesspridning och ljuger om varandra, förgår vi oss mot vår nästa. Det kan inte ursäktas och bortförklaras, hur gärna vi än vill det för att få fortsätta. Det är synd, det är fel och det är farligt. Kraften och frekvensen av rykten och skitsnack måste erkännas, uppmärksammas, fördömas och motarbetas. Av alla lärdomar som kan dras av tragedin i Bjästa, så kanske denna är en av de viktigaste.
Hanne Kjöller på DN tar upp liknande tankegångar i sin ledarkrönika
Katarina Wennstam lyfter ämnet i SVTs Debatt, ungefär mitt i programmet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar