söndag, mars 07, 2010

Om treenigheten, kön och bekräftelse

Jag fick en kommentar i ett av Gardelliana-inläggen, som jag lovade att besvara i ett separat inlägg. Så här kommer det just ett sånt. Maja skriver så här:

Antalet snoppar i treenigheten spelar kanske ingen roll trosmässigt (no pun intented) men det har fått väldiga konsekvenser för människors liv. Det är förmodligen också resultatet av en snäv historieskrivning som helt fräckt har skalat bort kvinnors historiska bidrag till religionen. Jag tycker gott att man ska ifrågasätta det (jag missade dock Gardells program så jag vet inte hur han gjorde det). Och det är inget historiskt, avklarat problem! Varje gång en man öppnar bibeln och blir bekräftad som lärjunge, varje gång en kvinna öppnar bibeln och sätter i halsen ett antal hårda potatisar (ööh, hur säger man). För mig var det ett STORT hinder när jag började ta till mig kristendomen att den var så patriarkalisk. Det hjälpte verkligen då att höra andra kristna diskutera det. Det bekräftade min rätt att känna mig tveksam, så att jag kunde öppna mig för berättelsen och lägga det mänskliga bristfälliga sexistiska i religionen lite mer åt sidan och inte ge det så stor makt.

Det handlar, som jag ser det om tre olika saker. Dels om Guds och treenighetens grammatiska genus, dels om identifikation och så slutligen om hur kristendomens patriarkalitet påverkar oss som vill vara kristna.

För det första - Gud är ingen människa och det är inte den helige Ande heller. De har inget kön alls bortsett från det rent grammatiska. Jesus har - men han använder det inte. Därför reagerade jag på kommentaren i "Åh Herregud" om att "det är många snoppar i treenigheten". Visserligen var citatet förmodligen klippt ur sitt sammanhang och ursprungligen inte hälften så ytligt och fånigt som det lät, men i alla fall. Man behöver inte underblåsa vanföreställningar och fördomar genom att raljera på det sättet. Gud är Gud. Punkt.

För det andra så ÄR Bibeln full av män. Det går inte att komma ifrån att man måste leta fram kvinnorna och när man väl hittat dem, så får man inte fram så mycket fakta. När det kommer till identifikation, så har man som kvinna ett rätt begränsat urval av kvinnliga förebilder. Man kan se det som orättvist och förtryckande och visst, det kanske ställer lite högre krav på fantasin. Men samtidigt - det är ju de inre erfarenheterna vi söker religiös identifikation med, snarare än det yttre. Och när det kommer till tro, tvivel, efterföljelse och helgelse, spelar verkligen könet så stor roll? Är Petrus kön verkligen intressant när jag ser speglar mitt andliga lärjungaskap i hans? Spelar det någon roll att Johannes var man när han stod kvar vid korset in i det sista? Kan inte en man känna igen sin egen längtan efter upprättelse och förlåtelse i kvinnan med balsamflaskan? Framför allt så här 2000 år efteråt, när alla andra förutsättningar är ändrade? Jag tror att det egentligen är ganska självklart. Men att vi har blivit så vana att se hinder, motsättningar och fel, att vi inte alltid kan ta till oss det.

Att kristendomen är en patriarkal religion behöver inte ifrågasättas. Så är det. Min teori är att det beror på arvssynden. Människan vill ha makt, och använder sin makt åt att trampa på den svagare. Otaliga kvinnor (och män) har förnedrats och hållits tillbaka i kristendomens namn. Men det är människors verk - fallna människor i en fallen värld.

Självklart ska vi tala om detta. Självklart måste man få problematisera också Bibelns berättelser och inte minst kyrkans tro, tradition och historia. Precis som Maja skriver, kan det ibland behövas för att man ska kunna komma vidare, till det avgörande. Och där är kön helt ovidkommande. Gud är Gud. Vi är skapade till Hans avbild, till man och till kvinna. Jesus dog för att rädda oss från allt som är ont och farligt och detta gäller alla, oavsett kön. Det är DET som det handlar om.

1 kommentar:

Liza sa...

Enligt forskning rörande identifikation och litteratur, så visar den att vi kvinnor lär oss att identifiera oss både med män och kvinnor i berättelser: d.v.s vi blir tvåspråkiga. Medan män har mycket svårare att identifiera sig med kvinnor i berättelser - de tenderar att berätta något om kvinnor men inte relatera till dem. M.a.o kan vi kanske utgå ifrån att detta stämmer när män och kvinnor läser bibliska berättelser också: och just därför tror jag att de få kvinnliga förebilder vi har i GT och NT blivit så osynliga av manliga läsare: Kanske är det först nu som män kanske kan börja identifiera sig med kvinnan med balsamflaskan, kvinnan med blödningar eller Maria från Magdala - vad vet jag?

Så här finns också genusskillnader som kan vara tankeväckande: sen hur vi förhåller oss till en sådan forskning och vad det pekar på, ja det kan vi nog som alltid tolka på olika sätt. Min tolkning är att vi kvinnor har lättare för att tänka utanför könet medan män oftare ser sig själva som individer utan kön och kvinnor som något annat än dem själva...But hey that´s just me =)