fredag, september 03, 2010

Vad som är vad och vad som är värst

Jag skrev under ett papper när jag prästvigdes. Där lovade jag, eller uppgav att jag var beredd att, i alla uppgifter tjänstgöra tillsammans med andra som vigts till ett uppdrag inom kyrkans vigningstjänst oavsett deras kön. Detta därför att Svenska Kyrkan ville försäkra sig om att jag i praktiken skulle följa dess ordning vad gäller ämbetssyn.

Jag skrev inte på att jag i varje givet sammanhang på arbetstid, då en mässa firades, skulle ta emot nattvarden. Det vore hyfsat märkligt att skriva på ett papper som reglerar ens andaktsliv, när man dessutom inte har en aning om i vilka sammanhang man kommer att hamna. Jag försöker till exempel undvika att kommunicera flera gånger om dagen, jag kommunicerar inte överhuvudtaget om mässans ordning gravt avviker från Svenska Kyrkans ordning när det kommer till sakramentsförvaltning. Jag kommunicerar inte om jag inte känner mig rätt beredd, och faktiskt inte heller om jag upplever att mässan jag bevistar, har andra uppsåt än gemenskap i Kristus. Det är för mig en fråga om ärlighet och pietet - och det handlar i princip aldrig om celebrantens person.

Nu råkar jag vara kvinna, vilket gör att detta, de enstaka gånger det händer, inte blir ett problem. Folk fattar ju att jag inte kan vara kvinnoprästmotståndare. För en man däremot, kan ovanstående försäkran medföra att han, i varje mässa som leds av en kvinna, så att säga måste ta ställning till en parameter till, nämligen "tänk om någon skulle tro att jag är sån..." - detta alldeles oavsett om han är sån. Fokus flyttas från Kristi person till celebrantens person. Att ta emot nattvarden börjar handla om godkännande av celebrantens person och nådemedlet har plötsligt också blivit ett medel för makt och social kontroll.

Självklart är jag inte omedveten om bakgrunden till att papperet finns, eller vilka situationer det är tänkt att förhindra. Jag vet att det är tillkommet för att jag och mina prästvigda systrar inte ska hindras att utöva den tjänst Gud har kallat oss till och för detta är jag på ett plan ytterst tacksam. Men det är inget skäl att blunda för denna försäkrans andra konsekvenser - hur tjänstgöring tillsammans plötsligt blir ett högst godtyckligt begrepp som kan missbrukas för att så att säga komma åt kollegor vars personlighet, fromhetstyp eller teologi man ogillar, hur försäkran blir en grund för misstänksamhet och ryktesspridning och hur den bidrar till en förvanskning av nattvarden som jag faktiskt skulle vilja kalla sakramentsskändning. Min tacksamhet över att ha reglerad rätt att dra konsekvenserna av min bibelsyn och verka som präst, ger mig en dålig smak i munnen över det jag ibland upplever som en ovärdig hetsjakt på dem som så mycket som misstänks komma till andra slutsatser - en hetsjakt som legitimeras via det där papperet med försäkran.

Vid samma prästvigning lovade jag att stå fast i kyrkans tro, rent och klart förkunna Guds ord så som det är givet i den heliga Skrift och så som det är omvittnat i vår kyrkas bekännelse, och rätt förvalta sakramenten, följa vår kyrkas ordning (...).

Långt, långt vanligare än ovilja till tjänstgöring med kvinnliga kollegor, är att präster på ett eller annat sätt avviker från det som är Svenska Kyrkans ordning och bekännelse. Det avviks från kyrkohandboken (som är ett bekännelsedokument) med egenskrivna eller stympade ordningar för dop såväl som nattvard och det förkunnas saker som inte med den bästa vilja i världen kan sägas är bibliskt. Det händer hela tiden och trots att konsekvenserna av dylikt faktiskt kan röra inte bara arbetsmiljön för kollegorna, utan sakramentens giltighet, församlingens själavård och enskildas salighetshopp, är anmälningarna (såväl som påföljderna) till domkapitlet i dylika ärenden ytterst, ytterst få, och de mediala såväl som sociala effekterna av sådant beteende i det närmaste obefintliga - särskilt i kontrast till hur stora de är, när det gäller ämbetsfrågan. Är det verkligen rimligt? Och varför är det så?


Jag ska inte hymla med att inspirationen till denna bloggpost kommer från ett pågående domkapitelsfall i Linköpings stift. Om det aktuella fallet tänker jag inte uttala mig - det handlar om mer än om när och var man firar mässa och jag vet inte tillräckligt för att ha en publicerbar åsikt. Men inte desto mindre, så aktualiserar händelserna där frågeställningar och tankar som jag haft i åratal, långt innan biskop Martin föranleddes besöka Söderköpings kontrakt i ärendet.

12 kommentarer:

Emil sa...

Väl skrivet, jag håller med dig till fullo!

Maja sa...

Ja saker är sällan så enkla som en del vill göra dem.

kyrksyster sa...

När jag läser formuleringarna som föregår utredningen ryser jag. Tyvärr känner jag igen detta att man redan tagit ställning innan man ens talat med de inblandade. Det är samma flytande men dömande anklagelser som återkommer.

Det är inte svårt att inse varför de utpekade inte är samarbetsvilliga i utredningen. De känner sig redan dömda.

Det är ett arbetsmiljöproblem om domkapitlet går fram som det gör. Och det har ingetsomhelst med sakfrågan att göra, det är enbart en fråga om hur man hanterar sin makt.

kyrksyster sa...

Jag har skrivit ett inlägg och länkat dig!

Gunnel sa...

Miriam
Din tydliga röst behövs svart på vitt!
Så en gång till: Det jobbiga är att läsa vit text på svart botten. Det är reklammakarnas trix, att det skulle vara raffigt. Se Kyrksyster som fortsätter att ha vit botten och svart text. Det är en poäng att få känna igen sig i "huvudet" för Hemsidan eller Bloggen (eller tidningen).Det skall inte bytas.

Jag blev så glad, när jag hittade ditt tydliga bildspråk en Miriam som sköter den uppgift hon fått av Herren att vaka över barnet - Guds frälsning i vassen. Förminska inte det språket,den uppgiften.

Nu är tron på frälsning/räddning så liten i Svenska Kyrkan, att det behövs en Miriam, som vakar.

Allt gott
önskar
Gunnel

Monica O Kolkman sa...

Väldigt bra skrivet, Mirjam!

Gunnel sa...

Berätta gärna mera från prästvigningen! Jag har varit på en enda i Skara domyrka för 25 år sen och hade öronen på skaft på frågorna och svaren. Var det inte så att den blivande prästen lovade inför Gud och församlingen att förkunna Guds ord, som det står skrivet? (Så långt en människa kan förstå det..)Det är svårt att få fram formuleringen så här långt efteråt och jag har kollat med pastorer inom SMF/SMK.

Som det ser ut i dagens "kyrka" är förkunnaren tillåten att tolka precis efter sitt eget tyckande och val av tolkningsmodell. Hoppas att jag har fel och att biskopar griper in.

Miriam W Klefbeck sa...

Nu har jag ändrat, Gunnel. Hoppas det blev bättre.

För mer info om prästvigning, så hänvisar jag dig hit till att börja med: http://www.strangnasstift.se/index.asp?mainId=13&secId=11&subId=0

och hit: http://www.svenskakyrkan.se/default.aspx?di=256725

Ville du ha mer personliga reflektioner, så säg bara till!

Gunnel sa...

Miriam
Det är mycket bättre ja med svart text på ljus botten. Tack!
Sen fattar jag inte det komplicerade ämbetsspårket och männens gräl i rätt eller fel. Och anser att det är mobbning och inget annat, om en man inte går till nattvarden, där en kvinna tjänar. Får en kvinna inte tro på att Kristus dog för våra synder och föra evangelium vidare?

Teologi som Mikael Karlendal bjuder oss på i sin Blogg gillar jag:
"Varför heter det...."
http://mikaelkarlendal.pingstkyrkan.net/

Tappa inte bort din frimodighet utan fortsätt att skriva om vad som är väsentligt.

Hälsningar
Gunnel

Miriam W Klefbeck sa...

Jo, det får en kvinna tro, och föra vidare i tjänande. Men det är inte mobbing att hysa, och uttrycka en annan åsikt, om det görs med respekt.

Och när och hur en människa, man eller kvinna, präst eller lekman, går till nattvarden, är en sak mellan den människan och Jesus. Ingen annan. När man börjar dra in andra saker, de må vara hur vällovliga som helst, förvanskas nådemedlet.

Gunnel sa...

Miriam

Förlåt att jag läst inlägget så slarvigt. Det står ju exakt det jag efterlyste:
Miriam skrev
"Vid samma prästvigning lovade jag att stå fast i kyrkans tro, rent och klart förkunna Guds ord så som det är givet i den heliga Skrift och så som det är omvittnat i vår kyrkas bekännelse, och rätt förvalta sakramenten, följa vår kyrkas ordning (...)."

Toppen att du vågar visa på detta det allra viktigaste! Jag har tagit en kopia av ditt inlägg och skickar per brev till min f.d. granne, som tjänar i Skara stift oavsett sin ålder. Hon har predikat Guds ord och inget annat och håller sakramenten heliga. Vid 80 års ålder är det förbönstjänst som gäller.

Allt gott!
Hälsningar
från
Gunnel

Bloggblad sa...

Hej
Jag fick ett tips om det här inlägget och läser det med stort intresse.

Jag är också mycket glad över att den av de tre prästerna som det gällde, som bor och verkar här i Söderköping, blev frikänd. Alla vi som känner honom vet att han aldrig yttrat ett ont ord om kvinnliga präster, att han gärna samarbetar med de tre vi har i församlingen - det enda som skiljer är att han inte tar emot nattvarden när de tjänstgör. Däremot har han ofta enskilda förbön för dem som så önskar medan nattvarden pågår.

Den av prästerna som hade uttalat sig offentligt och negativt om kvinnliga präster, är enligt "tillförlitliga källor" gift med en kvinnlig präst.

Jag är uppväxt i den rörelse som redan från starten på 1800-talet ansåg att kvinnor kunde predika, och hade en mor som var predikant på samma villkor som far.Så trots att jag själv har svårt att förstå det där med samvetet i den frågan, tycker jag att man kan respektera varandras åsikter så länge som det inte stör någon annan eller verksamheten.

Kan meddela att det är väldigt lugnt i den här frågan här i stan nu.