Vad som är vad och vad som är värst

Jag skrev under ett papper när jag prästvigdes. Där lovade jag, eller uppgav att jag var beredd att, i alla uppgifter tjänstgöra tillsammans med andra som vigts till ett uppdrag inom kyrkans vigningstjänst oavsett deras kön. Detta därför att Svenska Kyrkan ville försäkra sig om att jag i praktiken skulle följa dess ordning vad gäller ämbetssyn.

Jag skrev inte på att jag i varje givet sammanhang på arbetstid, då en mässa firades, skulle ta emot nattvarden. Det vore hyfsat märkligt att skriva på ett papper som reglerar ens andaktsliv, när man dessutom inte har en aning om i vilka sammanhang man kommer att hamna. Jag försöker till exempel undvika att kommunicera flera gånger om dagen, jag kommunicerar inte överhuvudtaget om mässans ordning gravt avviker från Svenska Kyrkans ordning när det kommer till sakramentsförvaltning. Jag kommunicerar inte om jag inte känner mig rätt beredd, och faktiskt inte heller om jag upplever att mässan jag bevistar, har andra uppsåt än gemenskap i Kristus. Det är för mig en fråga om ärlighet och pietet - och det handlar i princip aldrig om celebrantens person.

Nu råkar jag vara kvinna, vilket gör att detta, de enstaka gånger det händer, inte blir ett problem. Folk fattar ju att jag inte kan vara kvinnoprästmotståndare. För en man däremot, kan ovanstående försäkran medföra att han, i varje mässa som leds av en kvinna, så att säga måste ta ställning till en parameter till, nämligen "tänk om någon skulle tro att jag är sån..." - detta alldeles oavsett om han är sån. Fokus flyttas från Kristi person till celebrantens person. Att ta emot nattvarden börjar handla om godkännande av celebrantens person och nådemedlet har plötsligt också blivit ett medel för makt och social kontroll.

Självklart är jag inte omedveten om bakgrunden till att papperet finns, eller vilka situationer det är tänkt att förhindra. Jag vet att det är tillkommet för att jag och mina prästvigda systrar inte ska hindras att utöva den tjänst Gud har kallat oss till och för detta är jag på ett plan ytterst tacksam. Men det är inget skäl att blunda för denna försäkrans andra konsekvenser - hur tjänstgöring tillsammans plötsligt blir ett högst godtyckligt begrepp som kan missbrukas för att så att säga komma åt kollegor vars personlighet, fromhetstyp eller teologi man ogillar, hur försäkran blir en grund för misstänksamhet och ryktesspridning och hur den bidrar till en förvanskning av nattvarden som jag faktiskt skulle vilja kalla sakramentsskändning. Min tacksamhet över att ha reglerad rätt att dra konsekvenserna av min bibelsyn och verka som präst, ger mig en dålig smak i munnen över det jag ibland upplever som en ovärdig hetsjakt på dem som så mycket som misstänks komma till andra slutsatser - en hetsjakt som legitimeras via det där papperet med försäkran.

Vid samma prästvigning lovade jag att stå fast i kyrkans tro, rent och klart förkunna Guds ord så som det är givet i den heliga Skrift och så som det är omvittnat i vår kyrkas bekännelse, och rätt förvalta sakramenten, följa vår kyrkas ordning (...).

Långt, långt vanligare än ovilja till tjänstgöring med kvinnliga kollegor, är att präster på ett eller annat sätt avviker från det som är Svenska Kyrkans ordning och bekännelse. Det avviks från kyrkohandboken (som är ett bekännelsedokument) med egenskrivna eller stympade ordningar för dop såväl som nattvard och det förkunnas saker som inte med den bästa vilja i världen kan sägas är bibliskt. Det händer hela tiden och trots att konsekvenserna av dylikt faktiskt kan röra inte bara arbetsmiljön för kollegorna, utan sakramentens giltighet, församlingens själavård och enskildas salighetshopp, är anmälningarna (såväl som påföljderna) till domkapitlet i dylika ärenden ytterst, ytterst få, och de mediala såväl som sociala effekterna av sådant beteende i det närmaste obefintliga - särskilt i kontrast till hur stora de är, när det gäller ämbetsfrågan. Är det verkligen rimligt? Och varför är det så?


Jag ska inte hymla med att inspirationen till denna bloggpost kommer från ett pågående domkapitelsfall i Linköpings stift. Om det aktuella fallet tänker jag inte uttala mig - det handlar om mer än om när och var man firar mässa och jag vet inte tillräckligt för att ha en publicerbar åsikt. Men inte desto mindre, så aktualiserar händelserna där frågeställningar och tankar som jag haft i åratal, långt innan biskop Martin föranleddes besöka Söderköpings kontrakt i ärendet.